En feminists dilemma

Å ena sidan bejakar jag mer än gärna de så kallade kvinnliga egenskaperna inom mig. Å andra sidan är det mig fullständigt främmande att tro på något så fånigt som manliga eller kvinnliga egenskaper. Oavsett vilket tvingas jag nu konstatera att jag helt enkelt inte besitter tillräcklig simultankapacitet för att driva den här bloggen längre.

Jag har ett annat skrivprojekt som jag vill satsa helhjärtat på, och då känns det tråkigt att Speglingen ska vara ett bortglömt kärleksbarn med sporadiska framträdanden på nätets arenor.

Så jag lägger ner nu. När mitt andra skrivprojekt är över är det mycket möjligt att jag kommer tillbaka. Men sitt inte uppe och vänta, för det kommer att dröja länge.

Tack för att ni var med mig. Maila om ni behöver på marthen.gunnarsson[snabel-a]gmail.com.

Musikaliskt möte

Det skulle inte kännas helt oväntat om Papa Dee och Tito Beltran släppte en skiva tillsammans inom en snar framtid. Glöm inte var ni läste det först.

Att vänta på en nyhet

Strax utanför mitt hus börjar Tranebergsbron, som går över till Bromma. Ikväll är den avstängd. En bilist kände vibrationer, och slog larm. Polis och brandkår kunde konstatera att det fanns sprickor, och bron stängdes av både för bilar, gående och tunnelbana. Det var tre timmar sedan, och trafikkaoset har lagt sig. Nu är det bara några polisbilar, lite folk med mätinstrument och verktyg och en skara nyfikna. Och så pressuppbådet förstås. De står där med sina täckjackor och fotograferar med stora teleobjektiv. Frågar polisens talesman med jämna mellanrum vad som händer. Och får egentligen inga svar. "Det kan ta allt från timmar till dagar." "Vi undersöker just nu omfattningen av sprickorna, för att se vad det får för konsekvenser." Och så vidare.

Och helt ärligt så finns det nog något inom oss alla - vi som står där och tittar - som hoppas att bron ska rasa. Inte på riktigt, det vore synd på en fin bro och dyra skattepengar. Men för att det då verkligen skulle hända något. För att vi känner oss lite snopna som står och betraktar en ickehändelse. Några män i reflexvästar som står på alla fyra och granskar en vägbana. Är det något att skapa en folksamling för, liksom?

Så vi står där och tittar. Journalisterna pratar om sina familjer, spekulerar lite kring trafikkaoset som kommer att uppstå i morgon, och jämför kameror med varandra. Vi nyfikna utbyter små kommentarer. Någon tror sig veta något om brons hållfasthet, och säger något om det. De flesta återger mest sådant som de hört någon annan säga. "Tunnelbanebron är avstängd för att man är rädd att den ena bron ska falla på den andra." "Det är visst två sprickor." Och så vidare.

Sen går vi, en efter en. Det är ett lite jobbigt beslut, för om bron skulle rasa precis när man har gått, skulle man ju ångra att man inte stått kvar. Men bron verkar trots allt inte rasa. Och man kan ju inte stå där i en evighet. Och vänta på att något ska hända som det egentligen vore bäst om det inte hände. Vänta på en nyhet som ingen vill ha.

Vapenhyckleri (och en ordvits)

Den senaste veckan har Finland stötts och blötts en del i media. Jag gillar tanken på att man stöter och blöter något så stort som Finland, men det är inte det jag vill skriva om. Efter skolsjkutningen i Kauhajoki har alla diskuterat hur det kunde hända. Som brukligt är har det förekommit ett antal citat av typen "ingen trodde att det kunde hända här" och "det kunde väl ingen tro om honom". Dessutom har det moraliserats en del kring Finlands vapenlagar. Nästan alla dagstidningar jag läst om händelsen i har passat på att nämna att efter USA och Yemen så är Finland det land i världen som har flest vapen per invånare.

På något sätt har det väl känts skönt för tidningarna att få skriva det. Det har passat in i vår bild av det östra grannlandet, och det har hjälpt oss att distansiera oss från det. De bär kniv, badar bastu, är svårmodiga. Och så har de en massa vapen. Inte konstigt att det brister för dem. Det var väl bara en tidsfråga. Tokiga finnar. De borde göra något åt sina vapenlagar.

Däremot är det bara en tidning hittills som jag har sett nämna att Sverige bara ligger två steg efter. USA, Yemen, Finland, Kanada. Sen kommer vi, med nära två miljoner registrerade vapen. Men den iformationen passade kanske inte lika bra in i bilden, och lämnades därför utan.

Slutligen kan jag inte låta bli att i detta sammanhang reflektera kring ordet skolskjuts. När jag var liten var det ett substantiv som beskrev en ful buss som de som bodde längre bort än jag begagnade sig av dagligen. Frågan är om det inte i dessa tider mer har kommit att bli ett verb i presens. Så kan det gå.

Tjocka hål i väggen

Såg just Hål i väggen på tv. För er som har bättre saker för er på söndagar kan jag berätta att det går ut på att kända svenskar klär sig i väldigt tajta silveroveraller, och sedan ska försöka forma sina kroppar så att de passar in i hålen i en frigolitvägg som kommer farande mot dem. Lyckas de får de poäng, misslyckas de hamnar de i en pool. Det finns mycket att säga om programmet, och mycket har redan sagts. Men för mig är det två frågor som känns viktigare och mer centrala än alla andra:

1. Hur har de löst det med sminket? De måste ha grymt bra vattenfast smink, för när Elin Kling kom upp ur bassängen såg hon ut precis som innan. Varför använder man inte alltid sådant smink?

2. Anpassar de hålen efter de tävlande? Vad skulle annars hända om till exempel Claes Malmberg, Peter Harrysson och Ingvar Oldsberg var med och tävlade? Finns det ens overaller i deras storlek? Som det är nu kan ju knappt Filip Hammar vara med.

Visa mig ditt stickhål, och jag ska säga dig vem du är

I mitt senaste inlägg kom jag ut som blodgivare. Något som folk generellt brukar betrakta som positivt, och som brukar generera ryggdunkar och uppmuntrande tillrop snarare än ifrågasättande och kritik. Att ge blod är något att vara stolt över, alltså. Men så fick jag en kommentar, som gav mig en tankeställare:

Hilton Friedman sa...
Själv har jag alltid undrat över vilka som kan tänkas ingå i den exklusiva skara som får ge blod. Blodgivare får ju inte ha haft sex mot ersättning, bott i Sydamerika, legat med andra män eller injecerat i annan regi än landstingets. Känner jag någon sådan person? Finns de överhuvudtaget sådana personer fortfarande? Ja, tydligen.

Nu hoppas jag innerligt att inga av mina vänner har haft sex mot ersättning. Men i övrigt finns det en intressant poäng i det som Hilton säger. Frågeformuläret vi måste fylla i varje gång vi är på blodcentralen filtrerar bort ganska många. Så när vi sitter där och fikar, fyllda av godhet och givmildhet, så finns det en del gemensamma nämnare. Vi är alla över arton år, väger mer än femtio kilo, födda i Europa. Vi har inte bott utanför Europa under någon längre tid, och de senaste månaderna har vi knappast varit utomlands alls. Om vi är män så är vi heterosexuella, och vi har aldrig injicerat några preparat på egen hand. Dessutom äter vi inga mediciner, vi känner oss fullt friska, och de senaste tre månaderna har vi inte skaffat någon ny sexpartner. Är vi tatuerade eller piercade så var det minst sex månader sedan det skedde.

Låter det inte trist? Låter det inte som att det är en präktig kristdemokrat från Jönköping vi beskriver?

Det mesta av ovanstående är ändå för mig tämligen positiva eller åtminstone värdeneutrala egenskaper. Men efter att ha ställt upp det på det viset ser jag ändå det problematiska i att proklamera att man är blodgivare. Den lilla röda bloddroppen som jag fick av dem kommer jag inte att sätta på rockslaget. Den blir ju en sorts social markör. Ett märke som talar om att jag inte tillhör de medicinerades skara, inte de sodomerandes skara och inte de utlandsföddas, drogbrukandes eller promiskuösas skara. Att jag är en av dem som frivilligt ger, till de andra som bara får. Och att jag tycker att det är något värt att markera och signalera.

Jag kommer självklart att fortsätta mitt blodgivande, så länge jag uppfyller villkoren. Men droppen lämnar jag hemma. Det är en sorts social markör jag klarar mig utan.

Att sälja sin kropp

Igår var jag på blodcentralen och donerade fyra och en halv deciliter av mig själv till sjukvården. Som tack för min insats fick jag tre glas juice, en bulle, ett rockmärke i form av en bloddroppe och en trisslott. På lotten vann jag femtio kronor.

Kan man kalla det för blodspengar?

Blommor och utslagna

Dagens stora nyhet är förstås budgetpropositionen, som med pompa och ståt brukar presenteras av finansministern vid den här tiden på året. Jag har tillbringat förmiddagen med att läsa den, och analysera de delar som är intressanta i mitt arbete, men jag ska inte tråka ut er med de analyserna. Generellt kan man konstatera att det är mycket retorik. Spännande att kalla saker för satsningar, när det egentligen bara är justeringar av något man drog ned på förra året, och därmed bara nästan kommer upp i samma nivåer som under den förra regeringen.

Dagens budgetläsning, i kombination med gårdagens TV4-dokumentär om Anders Borg, har dock skapat en bild på min näthinna som inte går att radera.

Jag ser vår hästsvansprydde finansminister få besök av Charlie och Mattias från Lyxfällan. De tvingar honom att sätta upp tusenlappar på en stor svart tavla. Många tusenlappar blir det. Sen skickar de honom till en personlig coach, som lär honom att tänka mer empatiskt, och att man måste ta ansvar för medborgarna när man har ett så ansvarsfullt jobb. Tillsammans hjälper de honom att skrota en del dumma reformer, och får honom dessutom att klippa sig och börja äta nyttigare lunch. Till slut får han göra en ny budget på tavlan, som ser mycket bättre ut. När de besöker honom en månad senare mår hela landet mycket bättre, och som en belöning ger de honom en present: en helt ny kulturpolitik.

Just det programmet lär vi inte få se. Men tanken tilltalar mig, och ger mig någon sorts hopp. Förr eller senare måste det ju vända. Eller för att tolka Thomas Öberg lite fritt. Det kan hända, det kommer att hända, och det ska hända.

Det kanske finns plats för både blommor och utslagna.

Kamouflagemyndigheten FRA

Jag är säkert inte den första som belyser denna lilla lustighet, men det är så roligt att det förtjänar att sägas igen. Den på sistone så omtvistade myndigheten Försvarets Radioanstalt, FRA, vill gärna vara lite hemliga. Så hemliga att de inte ens syns från luften.

Den här bilden visar på en karta var FRA har sitt högkvarter, på Drottningholm i Stockholm.

Den här vilden visar exakt samma område på en satellitbild. Båda bilderna kommer från Hitta.se, och likadant ser det ut om man söker via Eniro.

Naturligtvis är det inte så att FRA har kamouflerat husen så väl att de ser ut som träd från luften. Snarare är det frågan om att den statliga myndigheten har lyckats övertyga leverantören av satellitbilder att viss finslipning i Photoshop varit nödvändig. Här skall inga terrorister kunna planera angrepp via satellitbilder, minsann. Det lustiga är dock att myndighetens makt utanför rikets gränser är begränsad, så om man söker via exempelvis Google Earth, så ser man husen tydligt. Det är alltså bara terrorister från Sverige, och som använder sig av svenska webbtjänster, som man lyckas stoppa.

Undrar vilka andra byggnader och platser som är retuscherade på Hitta.se. Och undrar vad det kostar. Vad får jag betala för att de ska måla mitt hus rosa?

Övning ger ingen färdighet

När jag stått i Roslags Näsby och väntat på tåget har jag vid två tillfällen sett en kille som förbryllar mig. Han är i 17-årsåldern. Hårdrockare. Och med stor inlevelse sjunger han med till den musik han har i lurarna. Det är inget lallande eller nynnande det handlar om, utan fullständigt utlevande och skränig hårdrockssång. I hans huvud är stationen ett fullsatt Wembley, och perrongen utgör scenen. Han kör alla de klassiska poserna: Står med tåspetsarna ut över perrongkanten och lutar sig bakåt med böjda knän; lirar luftgitarr både i normalposition och den lite vildare varianten över huvudet; går ned på knä och viftar med tungan i äkta Gene Simmons-anda; och så förstås pekandehanden-svepet ut över publikmassorna.

Han verkar inte bekommas det minsta av att alla runt omkring tittar lite generat på honom, skakar på huvudet, utbyter menande blickar med varandra. När han väl kliver på tåget fortsätter han sjunga. Dock något nedtonat, för att inte bli avkastad.

Jag har ingen aning om ifall han är galen eller bara lite härligt excentrisk. Kanske sjunger han i ett band, och tar varje tillfälle i akt att öva. Kanske när han bara rockstjärnedrömmen, och lever ut den under sina transporter till och från skolan. Kanske borde han helt enkelt låsas in på ett ställe där man får fina vita kläder med långa ärmar.

Det mest intressanta är dock att han sjunger riktigt dåligt, och att han oavsett vilket av ovanstående som är sant utgör det slutgiltiga beviset på att övning inte alltid ger färdighet.

Jag är helt säker. Och jag har fel.

Jag och Jens var på en casting för några veckor sedan. Vi skulle testas för att eventuellt vara med i ett nytt frågesportsprogram på tv, och vi började planera för våra liv efter den stora vinsten. Jag var väl något stursk efter mina relativa framgångar i Postkodmiljonären, och Jens kände sig stark av vetskapen att han hemifrån tv-soffan hade klarat sig minst lika långt som jag. Tillsammans var vi oslagbara, och castingen kändes bara som trivial formalia på vår väg mot de stora rikedomarna.

Väl där fick vi svara på några frågor var och berätta lite om oss själva. Det var inte så värst svårt, och vi gick därifrån och kände att vi hade gjort bra ifrån oss. Tills jag väl hemma började fundera på vad jag egentligen hade svarat. En av frågorna var vilken låt Charlotte Nilsson vunnit melodifestivalen med i år. Jag minns att jag smålog lite självsäkert och svarade Invincible, glad över att få en schlagerfråga som jag faktiskt kunde. Hemma i soffan dök plötsligt ordet Hero upp, och jag insåg att jag mycket väl kunde ha svarat fel på alla frågorna även om det kändes så bra där i castingrummet. De skulle ringa oss, sa de. Det har de inte gjort.

Det hela påminner mig om min allra första frågesportsupplevelse. Min klass kvalificerade sig till att vara med i Vi i femman, och jag var en av de som skulle vara med i laget. Tävlingarna sker först i lokalradio, och sedan i tv. Mitt trauma skedde i den sista tävlingen i radio. Hade vi vunnit den hade vi fått vara med i tv, och det var naturligtvis vad alla drömde om.

Vi mötte Hidingeskolan, och det var en väldigt jämn kamp. Som en av de sista frågorna fick vi ett antal ordstäv eller uttryck som vi skulle förklara vad de betydde. Ett av dem var klippt och skuret. Där satt vi, tre små elvaåringar, och konfererade om svaret. De två tjejerna i mitt lag var helt övertygade om att det betydde att något passar perfekt. Själv hade jag av någon anledning blandat ihop det med hugget som stucket, och argumenterade hårt för min sak. Jag använde alla tänkbara härskartekniker, och fick till slut över dem på min sida. När det var vår tur att svara berättade jag för domaren att klippt och skuret betyder att något inte spelar någon roll, att det kvittar lika. När domaren såg lite förvånad och tveksam ut gjorde en av mina lagkamrater en ansats att ändra vårt svar, men jag tystade henne effektivt.

Hidinge vann, förstås, och fick vara med i tv. Jag fick bära skulden för att Lillån inte fick några tv-kändisar det året heller. Och antagligen borde jag ha lärt mig en läxa. Ändå fortsätter jag att anmäla mig till frågesporter, och går stursk och självsäker hem från castingen i tron att Charlotte Nilsson sjungit Invincible.

Hugget som stucket? Knappast.

Norgehistoria

Under en stor del av min barndom var det här mitt roligaste skämt. Notera att det utspelar sig i Norge, och replikerna bör läsas på norska.

Polisen stoppar en bilist, och ställer frågan:
- Har du nytt alkohol?
- Nei, jeg har nytt slips.

På något sätt börjar jag fortfarande fnissa när jag hör den. Är det roligt, eller är det mitt norska påbrå som för evigt har försett mig med en snedvriden humor?

En era är över

2008-09-17 kl 17:11

2008-09-17 kl 17:19

2008-09-17 kl 17:27

Långt hår och rock

Det är roligt att långt hår och rock kan förknippas med mer än en subkultur, beroende på vilken betydelse man tillskriver det sista ordet i meningen.

Jag ska nära ett mobboffer vid min barm

I ett tidigare inlägg skrev jag om namn som av olika anledningar har fläckats ned så till den milda grad att jag har svårt att ta dem på fullt allvar. Det finns naturligtvis en hel massa sådana namn. En del med rent personliga associationer, som skiftar från person till person, och andra mer generella. Till exempel hittar man i den svenska befolkningen tämligen många med tilltalsnamnet Adolf bland personer födda för sådär sjuttio år sedan, men bara en bland dem som är födda 1990. Av skäl som nog är ganska lätta att förstå.

Och så finns det ju de där namnkombinationerna som bör undvikas. Jag vet att det är ganska uttjatat, men jag kan inte låta bli att tänka på Anne Ahl. Hon finns i några olika stavningsvarianter, och åtminstone ett par av dem är så unga att de inte ens kan ha gift sig till namnet. Någon förälder har alltså med berått mod skänkt detta namn till sin avkomma, och tyckt att det låtit bra. Jag ser framför mig hur de liksom smakat på namnet, och tyckt sig höra något bekant. Det låter fint. Det tar vi. Vår lilla prinsessa. Anne. Anne Ahl.

De fem personer i landet som heter Enis i efternamn har smakfullt nog undvikit förnamn på P, men det finns faktiskt en stackare med namnet Jonas Nopp. Var det Jona, sa du? Konstigt nog finns det ingen i vårt rike som heter Dan D Ryd. Många Dan Ryd, men ingen med mellannamn på D.

Hur gör man när man jobbar?

På skrivbordet på mitt kontor står en dator. Precis som teven är den möbel som många möblerar sitt vardagsrum efter så är datorn den centrala punkten på mitt skrivbord. Telefonen, häftapparaten, hålslagen, pappershögarna, anteckningsböckerna, pennorna, gemen och mapparna – allt är organiserat enligt ett sinnrikt system med datorn som det givna navet. Det första jag gör när jag kommer på morgonen är att slå på datorn, och det sista jag gör innan jag går är att logga ut. När jag inte är på möten eller ute i något ärende så sitter jag framför datorn. Det är det som är att jobba. Och så har det varit sedan jag började jobba någon gång i slutet på det förra millenniet.

Men jag anar att det fanns en tid innan det, och jag anar att folk jobbade även då. Jag vet även att ganska många av mina kollegor jobbade redan för trettio år sedan, och gjorde ungefär vad de gjorde idag. Hur? Jag har ingen aning.

En dag för några veckor sedan gick inte min dator att starta. Jag tänkte käckt att jag kunde jobba utan dator, för så gjorde man ju förr. Jag ringde ett samtal, bläddrade lite i någon pärm. Sen kom jag inte längre. För att ringa fler samtal behövde jag kolla upp några nummer och anteckningar i datorn. För att ha något utbyte av det jag läste i pärmen behövde jag samköra det med ett register jag har på intranätet. Det fanns inte en enda grej jag kunde göra utan dator. Så jag sorterade om innehållet i några av mina pärmar, körde rally med kontorsstolen ute i korridoren, tog en långlunch och byggde ett torn av gem. Sen gick jag hem, och hoppades att datorn skulle fungera nästa dag. Det gjorde den.

Om det blir strömavbrott blir jag oduglig. Blir det strömavbrott länge måste mina chefer sparka mig. Kan man verkligen påstå att man har någon kompetens om man inte kan göra ett smack utan sin dator?

Inte bara vädret är höst

Kloka läsare har upplyst mig om att det som jag i förra inlägget beskrev i en möjligen skämtsam form kallas för höst, och är något högst naturligt. Det fina med den sortens höst är att den är övergående, eller i alla fall cyklisk. Den kommer med största sannolikhet att följas av vinter, som följs av vår och sommar, och så kommer den tillbaka igen. Så är dock inte fallet med ålderns höst, och den tycks nu ligga mig hack i häl.

Som jag tidigare har berättat är jag mitt uppe i ett experiment som går ut på att jag låter mitt ansiktshår flöda fritt. Skägg, alltså. När jag för en liten stund sedan stod och betraktade mitt nya ansikte i spegeln såg jag att där fanns åtminstone fyra stycken kritvita hårstrån. Mitt hår är annars åt det rödblonda hållet, och skägget består av mestadels rödaktiga hårstrån uppblandade med några bruna och nästan svarta. Men nu har där alltså smugit sig in några vita.

Det kan bara tyda på tilltagande ålder, och det kan bara vara början på slutet. De kommer att bli fler och fler, och så småningom kommer de att sprida sig till resten av huvudet. Jag hade precis tänkt skriva ett inlägg här i bloggen där jag i skämtsam ton spekulerade lite kring vad jag ska bli för typ av gubbe när jag blir gammal. En käpphöttande gubbe, en gnällande gubbe, eller kanske en bänksittande gubbe. Jag tänkte att det var något som låg långt fram i tiden, och som man gott kunde kosta på sig att skoja lite om. Men jag förstår att så inte är fallet. Jag måste börja fatta sådana beslut snabbt, och förbereda mig. Gubbigheten närmar sig. Ålderns höst är här. Sen kommer vintern. Och vår blir det aldrig igen.

Polisen är liga på spåren

Oroliga läsare har ringt in och rapporterat om en liga som verkar vara i farten. Löv har ryckts ned från träden, färgats röda och placerats på marken. Inga vittnen finns, som har kunnat se själva tillvägagångssättet, men liknande händelser har rapporterats över i stort sett hela landet. Händelserna påminner väldigt mycket om något som inträffade vid den här tiden på året förra året, och som då fick en närmast epidemisk spridning. Den gången greps ingen misstänkt, men i år satsar polisen stora resurser, och hoppas på att hitta en lösning.

- Brottet är rubricerat som egenmäktigt förfarande och allmänfarlig förstörelse. Träden är många gånger privat egendom, och de har naturligtvis planterats för att vara gröna och frodiga. Att på det här sättet färga löven i gult, rött och orange, och dessutom slita ned dem från sina grenar, är att betrakta som mycket grovt, säger Börje Enmark, presstalesman på polisen.

Ser ni några politiska motiv bakom brotten?
- Det är klart att tankarna går till den organgea revolutionen som ägt rum i vissa öststater, men det är för tidigt att uttala sig om den saken ännu.

När tror ni att några gripanden kan vara aktuella?
- Vi har noterat att brottsvågen började i norra landsdelarna, och nu sprider sig söderut. Vi har därför förstärkt bevakning längs E4 söderut, och andra vägar. Vi ägnar oss dessutom åt så kallad inre spaning, där vi går genom tips och gamla utredningar för att hitta likheter. På grund av brottets karaktär misstänker vi även att det kan finnas samband med den liga som på vårkanten roar sig med att smälta all vacker snö. Ett sådant samband utreds givetvis.

Alla tips från allmänheten är naturligtvis oerhört välkomna.

Dessa vackra maskiner

De maskinellt översatta texterna flödar på webben, och som jag tidigare visat här i bloggen kan det få smått fantastiska resultat. Idag när jag loggade in på Facebook möttes jag av en annons i högerspalten som var så vacker att jag bara måste dela med mig:

Du har ett budskap!
En vän älskar dig. Ta reda som!

I mina öron är det poesi, och betydligt mer spännande än den engelska versionen som bara vill försöker locka mig med en hemlig beundrare, för att få mig att lägga till en applikation.

Jag har ett budskap. Självklart.

En vän älskar mig, det är fint.

Ta reda som. Varför inte? Det är nydanande, lite mystiskt, och ganska obegripligt. Men jag blir sugen på att följa uppmaningen. Resten av den här kvällen ska jag ägna åt att ta reda som. Önska mig gärna lycka till.

Säsongen är över nu

Jag läser i tidningarna att en förkyld Carolina Klüft meddelar att hon ställer in resten av säsongen, och att Susanna Kallur gör samma sak efter återkommande skador. Det låter så skönt. Själv sitter jag på kontoret och snörvlar, stannar kanske hemma någon dag om febern är hög, men ger mig snabbt iväg igen till mitt skrivbord. Det är nog dags att låta sig inspireras lite av våra idrottsstjärnor.

I morgon är det jag som kliver in till chefen och meddelar att jag ställer in resten av säsongen. Jag har känt mig lite krasslig, och vill ta igen mig. Gör ett nytt försök nästa säsong, men om det inte känns helt rätt i kroppen då tror jag att jag meddelar att min karriär är över.

Sen då? Carolina? Sanna? Vad är nästa steg? Kan jag bara dra mig tillbaka då? Måste jag flytta till Monaco?

Nu börjar det nya livet.

Att tala som det talas

Alla som någon gång har lärt sig ett främmande språk i skolan, och sedan besökt landet där språket talas, vet att det språk vi får lära oss och det språk som används ofta skiljer sig åt ganska markant. Ofta beror det på att vi lär oss att tala det skrivna språket, och det är inte riktigt gjort för att talas. På samma sätt förhåller det sig givetvis med svenskan.

Förra veckan gick jag på en träff där invandrare och svenskar träffades för att prata svenska med varandra. Den språkliga nivån hos de som kom dit var väldigt varierande. Vissa hade varit i Sverige ganska länge, och behövde mest finslipa sitt uttal lite. Andra var helt nya, och var glada om de klarade av att formulera en enklare hälsning. Plötsligt satt jag med några nybörjare och körde konversationsövning, med deras fraser från SFI som grund.

- Hej, hur står det till?
- Tack bra. Hur står det till med dig?
- Bra tack. Vad heter du?
Och så vidare.

Vi pratade även om nyansskillnaderna mellan ”hej” och ”god dag”; ”hur mår du” och ”hur står det till”. Men inte ens då reflekterade jag över att åtminstone tre av de fraserna är sådana som jag i princip aldrig använder, annat än när jag medvetet antar en högtravande jargong. Först när en bekant till mig kom in i rummet, och vi spontant hälsade på varandra, slog det mig.

- Tja. Läget?
- Jorå. Du?
- Helt okej.

Mina adepter tittade frågande på mig. Det är ju så de vill prata. De vill inte säga ”god dag” och ”hur står det till”. De vill säga ”läget”, ”okej” och ”jorå”. Kanske till och med lära sig den klassiskt svenska sucken. De vill lära sig att inte säga mer än nödvändigt. Att på frågan om de kan ett visst språk bara svara ”nej”, och inte brodera ut svaret med vilka andra språk de kan istället. För det är ju så vi pratar, och det är så de vill vara, de som kommer på de där träffarna för att prata svenska. Annars kan de lika gärna fortsätta på SFI, lära sig att säga ”för all del”, och gå från att vara exotiska på ett sätt till att vara exotiska på ett helt annat.

För jag minns när jag själv var i Norge för några år sedan och jobbade på en hiphopfestival. Som halvnorsk tyckte jag att jag var en fena på språket, men det visade sig att det man lär sig genom norsk barnlitteratur, samtal med släktingar som nästan uteslutande är över 60 år, och läsning av norska dagstidningar, inte var gångbart i de streetsmarta kretsarna i Oslos utkanter. Eller som en av mina nyfunna vänner sammanfattade det hela när han hämtat sig från ännu en skrattattack:

- Alltså, du pratar ju bra norska. Men du låter som en aristokrat. För trettio år sedan.

Handikapp som handikapp?

Jag var på Popaganda i helgen. Det känns alltid lite kymigt när en gratisfestival förvandlas till betalfestival, och man förväntar sig liksom att den ska vara så mycket bättre. Det var den inte, men bra var det i alla fall. Kelley Polars konsert var den jag hade absolut högst förväntningar på, och han levde mycket väl upp till dem.

Liksom på de flesta andra festivaler nu för tiden så fanns det en ramp för personer i rullstol. Det är en av de fina sakerna med Sverige, att lagen är tämligen tydlig med att man inte får diskriminera någon. Vill en rörelsehindrad person gå på konsert så ska de få det, och då måste det finnas en ramp.

På Kulturfestivalen som var för några veckor sedan kom jag att prata med den vakt som var satt att vakta rampen framför scenen på Gustaf Adolfs torg. Hans roll var naturligtvis att hindra andra än rörelsehindrade från att ockupera de åtråvärda platserna. Han berättade att han några dagar tidigare hade hamnat i dispyt med en person kring just detta. Det var en ledsagare till en person med funktionshinder, som absolut krävde att de skulle få gå upp på rampen för att se konserten därifrån. Problemet var bara att funktionshindret var psykiskt, och alltså inte inverkade på personens rörelseförmåga.

Handikapp som handikapp, tyckte hon. Rampen är bara till för rörelsehindrade, tyckte han. Vore spännande att se fallet prövat i ett diskrimineringsmål. Skulle kunna bli ett hårt prejudikat för alla som använder handikapptoaletter, och motiverar det med handikapp som blindhet, småbarn, liten blåsa eller helt enkelt oförmåga att läsa och tyda skyltar. Någon som vill göra en DO-anmälan?

Källkritik

I veckan rapporterade flera medier om den stackars familjen som blev förgiftade efter att ha följt ett recept i Matmagasinet. Recepttidningen hade publicerat receptet på Världens godaste äppelkaka, i vilken det bland annat ska ingå muskot. Ungefär två kryddmått vore en rimlig mängd, men i receptet stod det att man skulle blanda ned tjugo rivna nötter.

Visst är det synd om dem, jag säger inget annat. Men en grundkurs i källkritik skulle inte skada. Det faktum att muskotnöt oftast säljs i förpackningar om en eller två nötter borde ha varit en första varning. När de nu ändå köpt på sig ett stort lager, och förväntansfulla börjat riva ner sina nötter i smeten borde nästa varning ha kommit: lukten. Om en krydda med så besk doft totalt dominerar smeten kan man tycka att någon borde ha reagerat. Men icke.

- Ulla, ska det verkligen smaka så här beskt?
- Ja, det står här att det är världens godaste äppelkaka, så nu äter ni!

Och det var fyra i familjen som blev förgiftade. Törs man gissa att det var tre som åt för att inte göra den fjärde besviken, och en som åt för att bevisa något för de andra tre. Gott kan det inte ha smakat. Jag är glad att jag inte var med runt det middagsbordet.

Lunchlåda vs Lunchrestaurang: 0-1

För första gången sedan jag började på nya jobbet hade jag igår med mig matlåda. Kontoret tycks i stort sett vara delat i tre läger när det gäller lunchrutiner, och jag kände mig lite som en förrädare. Det finns de som alltid har med sig matlåda, sen finns det de som äter i personalmatsalen med husmanskost, och så finns det de som går iväg till någon av restaurangerna i närområdet. Hittills har jag sällat mig till den sista gruppen och haft en ganska inkörd rutin, som oftast innefattat ett Aftonblad och något flottigt på kinakrogen.

Men igår var det dagen före lön, och skralt i kassan. Så måndagens middag gjordes i dubbel portion, varav hälften skyfflades ned i en låda och togs med till kontorets kylskåp. Efter ett par minuter i micron slängde jag i mig alltihopa och konstaterade att lunchen var över på tio minuter. Så jag tog en liten promenad, och köpte en cola för att bli riktigt mätt.

Summeringen lyder: Prismässigt var lunchmetoden överlägsen. Råvaror och en cola landade på ungefär tjugofem kronor, mot de 80-90 som den vanliga lunchen brukar ticka iväg mot. Gratistidningen om Täby gick lika bra att läsa som Aftonbladet, så där var det ingen större skillnad. Men att äta samma sak som dagen innan kändes sådär. Dessutom var det ju rester, och rester är alltid rester.

Idag har jag fått lön, och det blir fläsknoisette med bearnaise på kinakrogen. Men om några veckor åker nog lunchlådan fram igen. Man kanske vänjer sig?

13-dagarsstubb

Onsdagen den 13 augusti var senast jag rakade mig i ansiktet. Då skulle jag och Jens på casting för ett tv-program, och jag ville se ung, snygg och representabel ut. Dagen efter var jag trött på morgonen, och hoppade över rakningen. På torsdagkvällen gick jag på konsert och kom hem sent, så även på fredagen fick skägget växa fritt. Sedan var det ju helg, och då brukar jag låta rakbladen vila.

Måndag för en vecka sedan ställdes jag alltså inför ett val när jag stod i badrummet för att genomföra min morgonhygien. En sexdagarsstubb hade brett ut sig i ansiktet, och det gick liksom inte att förhala det hela längre. Antingen skulle det bort, eller så fick jag förlika mig med idén att jag är en människa med skägg. Det blev skägg. För att manifestera mitt beslut tog jag fram trimmern och anpassade polisongerna till samma längd som skägget hade hunnit få, och rakade dessutom halsen och de delar högt upp på kinderna där skäggväxten inte är så tät.

Nu har det alltså gått tretton dagar, och jag börjar vara ordentligt skäggig. Den kliande fasen tog slut redan för flera dagar sedan, och jag har absolut passerat den punkt där ingen längre kan missta mig för att bara vara orakad. Det här är ett medvetet skägg. En ansiktsbehåring på någon som har valt att vara hårig.

Hur långt det ska få gå vet jag inte ännu. Jag ska definitivt spara det till den sjunde september, för då ska jag till Örebro. Tänker att det kan vara roligt för mina föräldrar att få se sin son i ett ståtligt tjugosexdagars helskägg. Sen får vi se. Kanske blir det ett Promoe-skägg, kanske får det stanna vid ett kulturskägg, och kanske åker det av helt.

Synpunkter, någon?

Genitiv

Vi är ute på långvandring i det politiska landskapet. Vi har tagit en rejäl omväg för att undvika de brundaskiga leråkrar som börjar breda ut sig allt mer. Fortfarande finns de bara i utkanterna, men de tar allt mer plats i anspråk och vi vet att det är lätt att sjunka ner i den äckliga leran. Istället har vi hittat en mysig liten stig som går över ett stort fält med rosor, nejlikor och maskrosor om vartannat. Där finns kor och får som man får klappa, och en bäck med rent vatten som svalkar skönt när vi dricker det.

I det stora hela känns det som en ganska harmonisk plats när vi vandrar längs stigen. Men vi anar ändå att det finns en konflikt. I ena änden av fältet, där rosorna står så tätt att vi river upp våra vandringsbyxor på taggarna, går några arbetare och reser stängsel. De förklarar för oss att inte alla har tillträde, och att vi måste fylla i en blankett för att få passera. Några meter bakom dem går några andra arbetare och klipper hål i stängslet, så att vi kan krypa genom. På andra sidan växer nejlikorna tätare, och en gammal gumma med en gammeldags skära går och hugger av de rosor som försöker tränga sig upp bland de vackra röda blommorna.

Scenen gör oss något förvirrade, så vi fortsätter att gå längs stigen. När vi kommer över ett krön blir det plötsligt märkbart kallare. Landskapet blir kargare och byter karaktär, och längst bort vid horisonten tornar en gigantisk borg upp sig med tinnar och torn. Vi bestämmer oss för att titta närmare på den.

Vägen dit är fylld av besynnerligheter. Utslagna människor sitter längs vägen och sträcker fram sina armar mot oss. När vi betraktar dem närmare ser vi att de är organiserade i olika grupper. På den högra sidan av vägen, som nu har övergått från trampad stig till bred och asfalterad väg, sitter alla Fuskare. På vänster sida sitter de Lata. Och bakom de båda grupperna står stora grupper av Vanliga på kö och blir av funktionärer försedda med tiggarkläder och sorteras snabbt och effektivt in bland antingen Fuskarna eller de Lata. Även här finns det hagar med djur, men det är höga stängsel runt, och när vi blir törstiga och vill dricka av vattnet i bäcken hänvisas vi istället till en myntautomat där buteljerat vatten erbjuds för en tia.

Nu har vi kommit så nära att vi ser borgen på nära håll. Det är en kuslig syn. På borggården växer fyrklöver, blåklint och vitsippor vilt, och ingen ser ut att ha hållit någon ordning på blommorna på länge. Ett enormt stängsel med taggtråd omgärdar hela borgen, och i vallgraven flyter kokande olja fram i ett makligt tempo. Trots att det har varit fint väder under hela vår vandring, och solen fortfarande värmer i våra nackar, regnar det precis över borgen, och blixtar slår ner från himlen i de höga tornen. Eller om de slår upp från tornen - mot himlen - det är omöjligt att avgöra. En unken doft slår mot oss när vi kommer så nära som vi kan komma innan vakterna hindrar oss. Över porten ser vi en stor vapensköld, med ett blått M på, och snirkliga bokstäver som bildar devisen "Själv är bäste dräng".

"Det här är kusligt, vad är det här för borg?", frågar jag.
Ditt svar förvånar mig inte.
"Det är Anders borg."

Det Bästa Drama

Under hela min uppväxt prenumererade mina föräldrar på Det Bästa. För er som inte känner till publikationen i fråga så är det en svensk version av Reader’s Digest, en salig blandning av populärvetenskap, feel good-journalistik, tidlösa reportage och ganska medioker prosa. Den har absolut sina poänger, men när jag i vuxen ålder har kommit över ett exemplar så slås jag snabbt av hur oerhört amerikansk den är i både ton och selektion. Och i min bok är det inte något beröm.

Som barn blev jag dock alltid glad när ett nytt nummer damp ned i brevlådan. Dels för att de brukade fylla ut utrymmet under artiklarna med roliga historier, dels för att det fanns en avdelning för små ”lustiga historier ur verkliga livet” och dels för att det ofta fanns någon spännande populärvetenskaplig artikel som passade en vetgirig liten pojke perfekt. Men framförallt var det avdelningen Det Bästa Drama som jag på ett kittlande sätt såg fram mot att fördjupa mig i.

Det var ett fast inslag, där en dramatisk händelse återgavs i ett novelliknande format. Det kunde vara en flygolycka, någon som varit ensam ute i skogen och klämts fast under ett träd, ett möte med ett farligt djur, eller något spännande och farligt som hänt en dykare under vattnet. Ofta med väldigt ingående beskrivningar av de skador som huvudpersonen ådragit sig, alltid med ett inslag av hjältemod, och som regel med relativt lycklig utgång. Sensmoralen var på något sätt att om man bara kämpar och är beredd att såga av sin egen arm med en tandtråd, så kommer man att överleva och bli en starkare människa. Jag var förstås oerhört fascinerad, samtidigt som det ibland var så läskigt att jag knappt orkade läsa vidare. En gång när jag var hos farmor och farfar tog hon fram en låda med flera gamla årgångar av Det Bästa och jag maratonläste dramakapitlen. Det var nog då min ryggrad krökte sig, och aldrig mer blev helt rak.

Nu var det säkert femton år sedan jag senast läste en Det Bästa Drama. Men fortfarande tänker jag på dem ibland. Går jag vilse i skogen börjar jag genast tänka mig ett scenario där jag efter åtta veckor kommer att kravla mig fram till en gård och knacka på dörren, och hur jag senare kan berätta för Det Bästas reporter att ”trots att benpiporna stack ut genom hälen efter att jag rullat nedför bergväggen så var jag aldrig rädd, för jag visste att jag skulle överleva för att få återse min familj och dem som är viktiga för mig”.

Igår blev det strömavbrott i min lägenhet. I femton minuter satt jag i mörker, utan möjlighet att koka vatten, surfa på internet eller föna håret. Min nöd var stor. Men jag uthärdade. För jag visste att det fanns någon som efteråt skulle vilja höra om mina vedermödor, som skulle ta sig tid att lyssna, för att sedan sprida min historia vidare till läsare över hela världen:

”När mjölken i kylskåpet började surna trodde jag att hoppet var ute. Min Ben & Jerrys var sedan länge helt oätbar. Mörkret fick mina ögon att svullna upp, och hungern fick mig att hallucinera. Men när allt var som värst tänkte jag på de barn jag ännu inte har, och att jag ville se dem växa upp och skaffa sig utbildning och egna familjer. Det fick mig att kämpa vidare. Då hörde jag ett klickande ljud, och lamporna tändes igen. Jag var räddad, och en dramatisk kvart var över. Jag kommer för alltid att vara förändrad av den här upplevelsen, men jag är ändå glad att jag har varit med om det. Jag är starkare nu, och jag vet hur lätt allt kan förändras.”

"Bara för den här gången, då"

Jag var på banken häromdagen. Det är ju inte så ofta man sätter sin fot på ett bankkontor längre, eftersom det mesta går att sköta hemifrån eller via mobilen, men den här gången var det nödvändigt. Av anledningar som jag inte ska fördjupa mig i närmare så är min bankdosa på semester i Kamerun, och utan den kan jag inte logga in på min internetbank för att sköta min privatekonomi. Min tanke var att banken borde kunna vara vänlig nog att låna mig en dosa under några minuter.

Efter att ha stått i kö länge och väl kom jag fram till en dam, och förklarade mitt ärende. Rutinerad av att många gånger ha mött fyrkantighet och ovilja att hjälpa till på ställen som exempelvis banker bad jag inte om att få låna en dosa, utan förklarade bara att min dosa var ute och reste, och att jag undrade om det fanns något sätt jag kunde logga in på internetbanken inne på kontoret. Jag använde med andra ord metoden "få motparten att komma på lösningen, och tro att det var hennes idé". Det fungerade, och efter en stunds funderande stack hon ned handen i en låda, tog upp en dosa, och sa: "Du får låna den här. På nåder."

På nåder. För det är förstås inte enligt gängse rutiner, utan något utöver det vanliga. En extravagans som enkom är avsedd för mig, och som sker i någon sorts samförstånd mellan mig och denna bankkvinna. Och det där har vi väl alla mött i olika varianter. "Normalt sett gör vi inte såhär, men låt gå för den här gången", eller "nästa gång ska du göra på det här krångliga sättet, men den här gången får det gå bra såhär". Vad är det meningen att man ska svara på det? Ska man falla på knä av tacksamhet, eller bara skicka en blomma och en chokladask? Varför detta behov av att markera undantaget i situationen? Uppenbarligen gick det ju alldeles utmärkt för henne att låna ut en dosa till mig. Jag kunde betala mina räkningar utan att stå i kö och ta upp personalens tid, och de fick en nöjd kund. Så varför var det på nåder? Om något inte går att genomföra förväntar jag mig att de talar om det, och om något fungerar så räcker det att de säger det. Jag behöver inte veta att jag har tur, att någon annan kanske skulle ha sagt nej, eller att det kanske inte kommer att gå nästa gång. Jag behöver inte känna mig utvald, eller försättas i tacksamhetsskuld.

Förklaringen ligger nog i ett uttryck som till och med är ännu värre än "bara för den här gången". Förklaringen ligger i det vidriga lilla "tänk om alla". Uttrycket som i alla tider använts för att hindra människor från att göra roliga saker, göra saker på smidiga sätt, eller att testa nya lösningar. Sådär kan du ju inte göra. Tänk om alla skulle.

Klart att alla inte skulle, säger jag.

En dag för meddelanden

Tjugonde augusti. En dag som historien har utsett till lämplig för att på olika sätt meddela sig via nya kanaler. Just denna dag 1911 skickades det första telegrammet runt jorden. Det var en anställd på New York Times som var nyfiken på hur lång tid det skulle ta att skicka ett meddelande runt hela vår icke helt oansenliga planet. Fantasifullt nog valde han budskapet "det här meddelanet skickas runt jorden". Klockan sju på kvällen, New York-tid, gick meddelandet iväg från rummet på 17:e våningen i Times skrapa på Manhattan, och 16,5 minuter senare kunde samma telegrafoperatör ta emot samma meddelande, som då passerat 16 andra operatörer i bland annat San Francisco, Filippinerna, Hong Kong, Saigon, Singapore, Bombay, Malta, Lissabon och Azorerna.

Sextiosex år senare, den 20 augusti 1977, skickade NASA iväg den obemannade farkosten Voyager II rakt ut i evigheten. Ombord fanns en 12" grammofonskiva av koppar, förpackad i ett aluminiumfodral som garanterar dess kvalitet i åtminstone en miljard år. Skivan hette "Sounds of earth" och innehöll hälsningar på sextio språk, vetenskaplig information om jorden och människorasen, klassisk musik, jazz, rock, naturljud och inspelade hälsningar från viktiga personer såsom dåvarande amerikanska presidenten Jimmy Carter. Tanken var förstås att kapseln så småningom skulle krocka med någon bebodd planet, vars invånare då skulle spela skivan och på så vis bli lite mer bekanta med vår utmärkta civilisation. För säkerhets skull bifogade man en skivspelare och en instruktionsbok, för man vet ju inte hur civiliserade de är, de där utomjordingarna. Hur man valde vilka sextio språk man skulle spela in hälsningar på vet jag inte. Det vore ju väldigt snopet om de som så småningom kommer att lyssna på skivan inte talar något av de språken, utan bara skakar på huvudet och undrar varför det inte finns någon hälsning på tornedalsfinska.

Själv känner jag förstås historiens vingslag, och låter mig inspireras. Tidigt i morse gav jag mig iväg till en hemlig plats ganska nära mitt hem. Med mig hade jag en tom och urdiskad glasburk, som tidigare innehållit lingonsylt. I skydd av en stor sten viskade jag sedan det hemligaste jag vet in i burken, och satte snabbt på locket. På en bit frystejp skrev jag med arkivbeständigt bläck "Hemligheter. 2008.08.20". Om man i framtiden lär sig att återskapa ljud ur burkar, och hittar den här burken, så kommer mina hemligaste hemligheter att bli allmängods. Och någon kommer den 20 augusti om kanske 136 år, att skriva ett blogginlägg. Det kommer att handla om vilken utmärkt dag för meddelanden detta är. Hur man 1911 skickade ett telegram runt jorden. Hur man 1977 skickade ut en kopparplatta till rymden. Och hur någon 2008 viskade makalösa hemligheter in i en burk.

Det är så man gör sig historisk.

Att välja sina ord väl

Jag har stor respekt för Freddie Wadling. Han har på ett smidigt sätt lyckats passa in i många av mina livsfaser. Som femtonårig punkare höll jag Liket Lever tätt intill min bringa, och något senare kom Cortex och så småningom Fläskkvartetten att stämma väl överens med min ständigt föränderliga smak. Och ungefär samtidigt med min 20-årskris kom En skiva till kaffet, som jag gillade så mycket att jag tvingades erkänna att jag nog var väldigt nära att bli vuxen.

Men anledningen att jag nämner Freddie här och nu är att han intervjuades i Fria Tidningen i lördags. Bland annat kom han att prata om andra artister, och bekände sin stora beundran för Antony Hegarty. Som kontrast till denna fantastiska person beskrev han Van Morrison, som han mött i något sammanhang.

"Han däremot är en riktig skitstövel. Honom skulle jag inte pissa på om han brann."

Så talar en man som vet att välja sina ord med omsorg.

Varvningens våndor

Jag har börjat springa. Det är långt ifrån första gången, men jag är mer seriös än jag någonsin har varit tidigare. Det hela började med att jag anmälde mig till ett lopp som ska äga rum i oktober, och när det väl var gjort fanns det ju inte mycket annat att göra än att börja träna upp sig. För att verkligen sätta press på mig själv gick jag till Löplabbet och köpte tajta byxor och en tröja i funktionsmaterial. I sådana kläder blir det pinsamt att springa för långsamt, eller att stå och flämta mot ett träd, så det är bara att bita ihop och köra. Det går ganska bra, och jag har lyckats förmå mig själv att ge mig ut med viss regelbundenhet oavsett väder och humör.

Sträckan jag springer är runt Kungsholmen, vilket blir ungefär nio kilometer. Det är en ganska populär springrunda, och man möter ständigt andra hurtbullar i alla åldrar och former. Ibland blir man omsprungen, och ibland springer man om någon. Jag lägger ingen större prestige i mitt joggande, och kan utan någon ångest se mig omsprungen av både gamla, halta och lytta om det så vill sig. Men häromdagen fick jag ändå en liten knäck i mitt självförtroende. Ganska snart efter att jag satt igång min runda blev jag omsprungen av en äldre man. Med äldre menar jag i det här sammanhanget att han var minst ett par decennier över pensionsålder. Han hade tagit av sig tröjan, och exponerade en överkropp som såg ut att ha överlevt det mesta. Ett ärr längs med bröstkorgen skvallrade om en hjärtoperation, och huden på baksidan av armarna fladdrade tjusigt längs sidorna medan han sprang. Sporrad av omkörningen hängde jag på honom en bit, men insåg snart att jag inte skulle orka hela vägen i det tempot.

När jag var nästan hemma igen, och sprang längs Kristinebergs vackra bryggor, hörde jag ett bekant flåsande bakom mig. Knappt hann jag vrida på huvudet förrän jag blev omsprungen igen, av samma gubbe, i samma höga tempo, men med några nyanser rödare ansikte än senast. Jag blev varvad, av en man som mycket väl kan vara tre gånger så gammal som jag, och som dessutom tog sig friheten att hånle åt mig när han sprang förbi. Visst, han kan ha tagit en genväg någonstans, eller ha sprungit en helt annan sträcka än jag, men i det ögonblicket var inget sådant viktigt. Jag såg bara hans rygg, för andra gången på tre kvart, och det sved.

Sen såg jag på OS, och 10 000-metersloppet. Att springa ett sådant lopp i det tempo som de löparna har, lär vara sjukt jobbigt. Man kan lätt föreställa sig att det sista varvet på banan är ren och skär smärta. Och när den första klungan har sprungit i mål, segraren har fått sin flagga och börjat posera för kamerorna, då kommer de varvade löparna över mållinjen. Som inte är en mållinje för dem, utan bara en markering om att de har ytterligare ett varv kvar att springa. De får nästan springa slalom mellan de löpare som är färdiga, och inga kameror fångar dem på bild annat än som något som passerar i bakgrunden. Att fortsätta springa i det läget, och anstränga sig i 400 meter till, det är för mig den största prestationen som någon gör i OS.

Alejandro Suarez, jag vet hur du känner dig. För mig var du loppets hjälte!

(Parentes)

(Jag väljer att låtsas som om ingenting särskilt hänt, och som om jag fortsatt att blogga hela tiden. Fråga inte. Nu kör vi igen.)

Jag har inte vad som krävs

Skönt att ha fått det bekräftat. Ingen idé att kämpa mer. Rickard Sjöberg har sagt det, och han vet ju vad han pratar om.

Jag har inte vad som krävs. För att bli. Miljonär.

Borlänge sommaren 2008: Pannbandets Mecka

Googlingarna som får folk att hitta fram till min sida fortsätter att fascinera mig. Spindelharpan dominerar fortfarande stort, men även de mest udda fraser dyker upp med jämna mellanrum. I morse var det någon i Borlänge som kände sig lite villrådig inför sommarens modetrender. I förhoppningen att hitta vägledning slog denne mas eller kulla in följande fras i sin sökmotor:

"pannband för sommaren 2008"

Vilket ledde fram till min blogg. Som ju verkligen inte är någon modeblogg. Men det här är ändå ett fall som jag känner varmt för, och gärna tar mig an. Bäste mas eller kulla. Skippa pannbandet sommaren 2008. Oavsett om det har kurbitsmönster, är av funktionsmaterial, eller bär det mest trendiga varumärke. Skippa det. Släpp ut året, och gå helt utan huvudbonad. Skaffa dig en hatt, en keps, en basker, en vegamössa eller en bandana. Nej, förresten, ingen bandana. Men verkligen inte heller ett pannband.

Nu var det sagt. Hoppas att du hittar hit igen, och att mitt råd kan vara till glädje.

Oulipo 2: Prisoner's constraint

versen rinner som smör i min visa:
simon, min amorin, min ronin
res er miniorer, se era russin snoras
så sa severin. så sa min ena mor
så svor en sann mes

Jag rättar mig i ledet

Jag har gått in i de dagjobbandes gäng igen. De som strax efter nyheterna på fyran börjar skruva på sig och säga fraser som "det är ju en dag i morgon också", och snegla bort mot sängen. De som går upp medan det fortfarande är tyst i huset, och tränger in sig på tunnelbanan med blicken i fjärran och en gratistidning fastklämd under armen. De som tar tiofika, tolvlunch, trefika och tåget hem igen lagom till middag. Dagjobbarna, helt enkelt. Det var länge sedan, och jag hade nästan glömt.

Glömt det roliga i att se stressade fyrtionågontingare småspringa i kostym för att komma längst fram i tåget. Glömt bort hur roligt det ser ut när vi bildar karavan och förflyttar oss i två led. Ett upp från perrongen och ut, och ett annat ned mot tåget. Två led som nogsamt undviker att trassla in sig i varandra, och som alla fäster blickarna långt bort i fjärran. Glömt de som högljutt påbörjar sin arbetsdag via mobilen redan på tåget, glömt de som somnar med öppen mun och en liten salivdroppe i mungipan, och som vaknar med ett ryck vid varje stopp och ser sig lite generat och förbryllat omkring.

Så nu är jag sådan, och därför har bloggen blivit lidande i veckan. Snart kommer jag in i det, och då får jag tid till att blogga ändå. Men första veckan på jobbet har gått åt till annat. Helt enkelt.

Tävlingen avgjord!

Ni var många som hade idéer om vart tanten var på väg. Ni trodde att hon skulle till Fridhemsplan för att besöka en optiker, att hon skulle till Stadsbiblioteket eller att hon skulle åka till Farsta. Ni nämnde räksmörgåsar och bowling, och ni pratade om hemliga uppdrag under jorden. Men ingen var så nära sanningen som Drina. Hon skrev:

"Hon har väskan full med pengar och är på väg till Kalifornien för att köpa Neverland Ranch. Hennes plan är att börja odla morötter i karusellen, föda upp sjöapor i pariserhjulet och sippa på parasolldrinkar i dragon wagon-bergochdalbanan. Alltså, hon tog tunnelbanan till T-centralen. Där bytte hon till flygbuss mot Arlanda och sen flög hon med Delta Airlines till Santa Ynez. Fast nu såg jag att resan var slut så fort hon klev in i en byggnad så jag antar att flygbussterminalen får duga som svar då.. Synd, det hade varit roligare om du hade föjlt efter henne hela vägen till Amärrika."

Nu var vår tant inte så häftig att hon faktiskt åkte till over there för att köpa en ranch, men hon klev i alla fall av på t-centralen. Och det var det ingen annan som trodde, så Drina måste helt enkelt koras som vinnare. Vår tant gick upp ur underjorden med Sergels torg som destination, strosade i sakta mak rakt över torget, och blev stående framför Kappahl. Det var dit hon skulle, men de hade stängt. Klockan var runt tjugo i tolv, och skylten upplyste både henne och mig om att de inte skulle öppna förrän klockan tolv. Ett tag såg det ut som att vi skulle bli stående där, tanten och jag. Men efter lite tvekan fick hon fart på fötterna igen, och knatade in i Gallerian. Även där finns ju ett Kappahl, med lite generösare öppettider. Där gick hon in, och där skildes vi åt. Hon för att köpa underkläder, jag för att åka hem och framkalla mina spionfoton och lägga upp dem i bloggen.

Tack till er alla som tävlat. Och grattis till Drina. Skivan ser ut som nedan, och kommer med posten.

Den nya världen vi skapar

Låt oss skapa en ny värld tillsammans. En värld där orden inte är så krångliga, utan bara är precis vad de verkar vara.

Vi börjar med det enkla. Vi låter en ostindienfarare åka till Indien och hämta ost. När hon ändå är där låter vi henne ta med sig indiepop hem för att sprida i vårt land. Land, förresten? När våra grannar säger att de åker till landet över helgen så ser vi till att de verkligen åker till ett annat land. De går passgången fram till visumkontrollen, och kan verkligen vara herrar på täppan under hela helgen. Gotland är ett land där kubbkungen regerar!

Vi låter rikedomen falla hårt över den som har pengar, och trallar på en rättvisa som vi skrivit själva. Och följer vi bara rättegången kan vi aldrig ledas fel.

I varje gathörn finns en bankomat, så ingen behöver lida brist på varken pengar eller mat. Glädjeflickorna är verkligen glada på riktigt, finans är något man gör med luggen och den enda misshandel vi känner till bedrivs med abessinier och siameser.

Du vackra nya ordens värld. På ett Orwellskt sätt laddar vi om varenda nyans av språket, och raderar ut det onda. Till slut är orättvisa bara en överstämma till rättvisan och hatet bara ett egendomsbevis för Lipton. Allt det gamla är raderat, och det nya har tagit över.

Låt oss skapa världen tillsammans.

Om jag visste då vad jag vet idag

Kan väl hända att jag ibland var lite stökig i skolan, sådär på lågstadiet. Och att någon lärare placerade mig mellan två flickor i klassen, så att de kunde "hålla koll på mig". Sen hände det att jag var gapig och tog plats, och att lärarna sa att jag var framåt och tog initiativ. Trots att mina initiativ ofta var på flickornas bekostnad.

Sen lärde jag mig att kärring och bög var skällsord, och använde dem om de killar som var sämst i innebandy på rasterna. Jag kallade det för tjejkast när någon kastade underhandskast, och jag sprang skämtsamt framåt på planen när tjejerna skulle slå i brännboll.

Jag blev ordförande i elevrådet för att jag var den duktigaste killen, och lät den duktigaste tjejen på skolan bli sekreterare. Jag drog blondinskämt, för att de stod i en bok som delades ut på ICA, och jag tyckte att de var roliga. Jag började skriva om musik för en tidning, och jag kallade Sahara Hotnights för ett tjejband. Jag mönstrade, ingick i en rad omjämställda förhållanden, hade förebilder som ibland var förebilder enbart på grund av sin manlighet och jag gav bort gulliga rosa leksaker till nyfödda flickor.

Jag ansträngde mig utan att veta om det för att passa in i rollen som kille, för att det var det kön jag bar på, och för att jag trodde att det var så man gjorde. Jag bidrog till att forma könsroller, och att understödja patriarkatet. Bär jag skuld? Självklart. Men jag önskar att jag visste då vad jag vet idag.

Men vad värre är: Trots att jag idag vet vad jag vet, så fortsätter jag att allt som oftast bidra till det patriarkat jag tycker så illa om. För att det är lätt gjort, för att jag inte alltid tänker mig för, eller för att jag ännu inte vet allt. Och jag vet att jag när ytterligare tid förflutit kommer att se tillbaka på idag, och beklaga mig över att jag inte visste vad jag så småningom kommer att veta.

Om jag visste idag, vad jag kommer att veta i morgon. Vad lätt det då vore.

På hemligt uppdrag

Nu ska jag till Göteborg på hemligt uppdrag i två dagar. Där finns det inget internet, utan bara räkor och ordvitsar. Ni får klura på tävlingen så länge.

Tävling: Vart ska tanten?

Förra årets anagramtävling blev en succé, så nu är det åter dags för en spännande tävling. Den här gången gäller det att lista ut vad en tant kan tänkas ha för sig en söndagförmiddag. Tanten på bilden nedan var ute och rörde på sig i förmiddags. Klockan 11.27 klev hon på tunnelbanan i Kristineberg, och tåget gick i riktning mot Skärmarbrink. Hon var i 65-årsåldern, ledigt klädd, och hade en handväska som enda bagage. Hennes ansiktsuttryck var sammanbitet, men inte alls otrevligt.

Nu gäller det för dig att lista ut vart tanten är på väg. Jag har naturligtvis följt efter henne, och vet hela sanningen. Men vad tror du?

Reglerna är enkla. Tanten kommer så småningom att gå av tåget, och antagligen ta sig vidare på ett eller annat sätt. Så fort hon går in i en byggnad, det kan vara ett bostadshus, en affär eller någon annan sorts byggnad, så räknas resan som avslutad. Naturligtvis kan hon använda sig av fler transportmedel för att nå sin destination. Om du har en teori om vart hon är på väg, så kan du antingen skriva den i kommentarerna till det här inlägget, eller maila den till mig på marthen@home.se. Först inkomna korrekta svar kommer att vinna. Om ingen kommer in med korrekt svar kommer jag att utse det svar som kommer närmast sanningen, alternativt det som är påhittigast, som vinnare.

Vinnaren får en hembränd cd-skiva med den bästa musiken hittills från 2008. Exklusivt och fint. Glöm inte att uppge en adress som jag kan skicka vinsten till. Ditt svar vill jag ha senast nästa lördag, den 12 april.

Lycka till!

Öppet brev till GB Glaces konsumentkontakt

Jag har alltid trott mig vara en ganska populär kille. En sådan som folk gillat att hänga med, och som folk har sagt bra saker om även när jag inte har varit närvarande. En bidragande orsak till denna villfarelse är att mina födelsedagskalas alltid har varit välbesökta. Ända sedan jag var en liten gosse har människor slutit upp mangrannt när jag har fyllt år, och ätit tårta, lekt lekar och, ja, ätit mer tårta. Tårtan har varit av samma sort varje födelsedag. Tropisk Aroma, enligt ett recept som förvaltats väl inom släkten, med en väl avvägd blandning av muskot och kanel i smeten. Det här med tårtan är anledningen att jag skriver till er, och jag ska återkomma till den. För även om min onkel Gunnars trollerikonster och pappas adjektivsagor, samt den klassiska skräckleken Lord Nelson, säkert har varit uppskattat, så är det nog tårtan som har gjort kalasen speciella. Och nu tvingas jag, på grund av er, inse att det faktiskt bara är tårtan som lockat. Inte jag som person.

I år när jag fyllde år var det nämligen bara Magdalena som kom. Jag hade som vanligt bjudit in en lång rad vänner, men alla hade mer eller mindre bra ursäkter för att inte närvara. Så där satt vi; jag, Magdalena och Sanna. Det var inte något fel på det, vi hade jättetrevligt och så, men det ska villigt erkännas att det högg lite i hjärtegropen på mig. Var jag inte mer populär än så?

Nu när glassäsongen dragit igång på allvar har jag fått min förklaring. Ni har nämligen lanserat en glass med namnet Magnum Mayan Mystic. Och om bara min gamla mormor varit klok nog att söka patent på receptet till Tropisk Aroma hade jag kunnat stämma er tillbaka till stenåldern, men nu förhåller det sig tyvärr inte så. Men stölden är ändå uppenbar. Chokladglass, överdragen med en fyllning kryddad med muskot, och kanel. Det är så tarvligt, och så uppenbart. En gång om året har människor kommit till mig för att uppleva just denna smaksensation. En gång om året har jag känt mig populär, och fått stå i centrum. Inte ens det kunde ni ge mig. Ni var tvungna att profitera även på det. Onda, onda ni.

Klart att ingen kom, utom Magdalena, som uppenbarligen missat årets glassnyheter. Varför sitta av en tråkig födelsedagsfest hos Mårthen, när man lika gärna kan köpa en glass på ICA?

Det här var tarvligt av er, GB. Men jag kan tänka mig att stryka ett streck över det hela, och sluta fnysa högt varje gång jag går förbi en av era glassdiskar, om ni uppfyller följande kravlista:

1. Saluför inte ovan nämnda glass i februari. Då fyller jag år, och då ska folk vilja äta Tropisk Aroma hemma hos mig.
2. Skicka gärna en representant från ert företag hem till mig när jag fyller år. Se till att de har med sig en present. OBS! Ej Daimstrut.
3. Skriv dit på förpackningen till ovan nämnda glass att den är "inspirerad av Mårthens mormor". Det skulle betyda mycket.

Tack på förhand för visad förståelse. Jag ser fram emot ert svar.

mvh

Mårthen Gunnarsson

Vi har alla varit barn

När världen känns överjävlig, människor beter sig obegripligt, och allt hopp verkar vara ute, då brukar det hjälpa mig att tänka på att alla har varit barn. Att Robert Mugabe en gång i tiden log sitt första förvridna leende, och sedan kräktes på golvet. Att George W Bush för länge sedan inte kunde gå utan att hålla i en bordskant, och att han ofta ramlade framstupa på golvet och började storgråta. Att Bert Karlsson varit alldeles hjälplös och otröstlig, och det enda som kunde få honom att sluta gråta var att han fick smaka på sin mammas bröst.

Det är tankar som hjälper mig, och som gör det omänskliga lite mer mänskligt. När jag tröttnat på att fantisera om de här människorna som barn brukar jag gå över till att tänka mig dem i andra situationer som är tämligen oundvikliga för människor, men inte särskilt smickrande.

Jag tänker mig Anders Borg vara riktigt magsjuk, lutad över toalettstolen, och med hästsvansen doppad ned i skålen. Jag ser framför mig hur Lars Adaktusson vaknar upp med feber och riktigt tuff snuva. Hur han försöker prata, men tvingas sluta för att snyta sig och nysa. Jag tänker på Alf Svensson, som strax innan han ska kliva upp i talarstolen inför tvåhundra pensionärer inser att han verkligen skulle behöva besöka en toalett, men också inser att det inte finns tid för det. Hur han står och pratar om moral, kärnfamilj och kristen etik, men i tankarna försöker hålla borta den sprängande nödigheten som tränger på i hans buk.

Det hjälper. Världen känns lite mindre ond. De hemska och farliga blir mänskliga, och därmed också möjliga att förändra, eller åtminstone besegra.

Vad gör polisen? Inget!

DN på stan har bytt kostym, och kom i veckan ut med sitt första nummer i ny skepnad. Bland annat innehåller det en omfattande enkät bland stockholmarna, där vi får reda på allt från vem som är deras favorit-Magnus Carlsson till vad vi helst skrattar åt. En av frågorna gör mig dock mycket orolig. Personerna i undersökningen har tillfrågats vad de helst äter på väg hem från baren. Fyllekäket, alltså. 38% äter inget, 34% hamburgare, 13% korv och 12% kebab. Så långt är allt normalt. Sen kommer det oroväckande. 3% uppger att de äter frukt. På väg hem från krogen. Frukt.

Här måste svensk lagstiftning bli hårdare. Vi kan inte ha en massa människor lösa ute på gatorna, som sent på natten, småberusade, går runt och äter äpplen och bananer. Det är inte friskt, det är abnormt. Det ger Stockholm dåligt rykte ute på kontinenten, och det gör att alla vi andra går runt med en känsla av att inte vara säkra. Det kan vara vem som helst. Tjejen mitt emot dig på tunnelbanan kan dra upp en apelsin ur handväskan.

Och vad gör polisen? Inget.

Oulipo 1: N+7

Jag kan inte låta bli att fascineras av Oulipo. De var en gruppchef franska författarpenningar och materialfel, som från 1960-talarlistan och framåt arbetat med att skapa nya principdebatter för skrivarstuga. Själv är jag främst bekant med Raymond Queneau och Georges Perec, vars bokbestånd är fullkomligt fantastiska. Men även andra av medlemskapens skrofelsvulst är makalösa när det kommer till att se textfragment med nya ögonblicksskildringar, och att kombinera materialanskaffningens principdebatter med den skrivna ordbehandlarens och grammofonaffärens.

Den här inlärningen är till exercisfält skriven enligt principdebatten N+7. Om du tycker att det är fullkomligt obegripligt tycker jag att du ska slå upp det.

Och visst, det är kanske svårt att förstå den exakta innehavaren. Men istället träder en annan meningsfullhet fram, och ibland kan det göra textfragmenten väl så bra. Testa gärna själv!

Tre saker man kan äta som gör att kisset luktar spännande

1. Kalaspuffar. En ganska söt doft, och inte alls oangenäm. Rekommenderas.
2. Sparris. Luktar väldigt speciellt. Inte riktigt som sparris, utan lite mer strävt. Inget jag rekommenderar, men om ni inte har provat bör ni i alla fall göra det.
3. Penicilin. Varierar lite beroende på sort. Själv har jag störst erfarenhet av Kåvepenin. Det blir en ganska obehaglig doft, som dessutom blir ännu värre när man mår dåligt och är sjuk. Rekommenderas inte.

Fyll gärna på med dina egna erfarenheter.

Håkans nya namn

Ibland drabbas jag av lokalpatriotism, och surfar in på Nerikes Allehandas hemsida. För att läsa om Örebro, som länge var min hemstad, och för att få en bild av hur mitt liv hade sett ut om jag hade bott kvar. Idag såg jag en annons som jag inte kunde låta bli att kommentera. Najz Prajz, skivaffären som betytt så mycket för mig, pushar för Håkans nya skiva. Och de gör det genom att konsekvent felstava hans namn. Håkan Hällström. I en rörlig annons som någon antagligen har lagt ned åtminstone en timmes arbete på att göra. Fascinerande.

Najz Prajz var skivaffären där jag utvecklade min musiksmak. Det var där jag gick in ett par år in på 90-talet och frågade efter punk, och kom ut med ett illgrönt konvolut signerat Strebers. Det var där jag hittade en liten hylla märkt med "ska", och snabbt såg till att köpa allt som stod där. Det var på Najz Prajz jag tillbringade hur många timmar som helst med lurarna vid disken, för att lyssna genom allt som jag inte hade en aning om hur det lät. Personalen var kunnig, och fick mig att upptäcka många pärlor. Någon slängde till mig en skiva med Spain, och sa att det nog var något för mig. En annan introducerade mig för Blue Note, och en tredje föreläste om varför Jaco Pastorius var överlägsen alla andra basister. Det var på Najz Prajz jag såg Weeping Willows spela live, och nästan ramlade baklänges, och det var där jag första gången blev såld på Elvis Costello.

Och nu stavar de Håkan Hellströms namn fel. Örebro är inte vad det har varit, och det är tur att jag lämnade båten i tid.

Kläderna gör mannen

Det finns sammanhang där man tänker efter extra noga kring vad man ska ta på sig. Inför en jobbintervju gräver de flesta lite djupare i garderoben innan de bestämmer sig. Hel och ren, prydlig, men inte för uppklädd, kanske. Första dejten likaså. Man vill göra gott intryck. Visa vem man är, men från den bästa sidan. Samma sak när man ska vara med i tv, eller andra offentliga sammanhang.

Jag ska själv vara med vid en tv-inspelning snart, och går därför och funderar över vilken outfit som kommer att göra sig bäst. Man ska tydligen undvika smårutigt, smårandigt, helsvart eller helvitt. Och så inga logotyper eller stora varumärken. Det är ju lugnt, men sen då?

Jag har tidigare refererat till Hannes Råstams dokumentär om bränderna i Dalarna, "Varför erkände dom?". Med anledning av det här ämnet finns det anledning att återkomma till den. I programmet intervjuas en man som dömdes för några av bränderna, och som säger sig vara oskyldig. Det är en ganska lång intervju framför kamera, och reportern åker även med honom i hans bil och besöker några platser som var centrala i utredningen. Han har med all säkerhet vetat länge att han ska vara med i tv, och säkert tänkt både en och två gånger över vad han ska ha på sig.

Vad han valde? En svart t-shirt med texten "Borta bra, men garaget bäst".

Jag är imponerad. Kanske kan jag hitta något liknande till min korta stund i rampljuset?

Vi låter oss inte luras

Det är första april, och vi går på helspänn genom dagen för att inte bli lurade. Läser tidningen med de kritiska ögon vi egentligen borde använda varje dag, och tror inte på ett ord som står. Vin & Sprit sålt till Frankrike? Yeah right. Spänt läge i Zimbabwe? Eller hur. Inglasad Hammarbybacke för längre skidsäsong? Inte en chans.

Själv blev jag grundlurad en gång, och det var inte ens ett aprilskämt. En tidning jag frilansade för bad om att få in korta texter med julklappstips. Det var kort om tid till deadline, och jag ville verkligen dra in lite pengar, så jag började surfa runt på nätet i jakt på kul prylar att tipsa om. På Teknikmagasinets hemsida hittade jag vad jag sökte. Ett DNA-kit. En kul pryl för att testa om exempelvis hårstråna man hittade i duschen tillhör ens partner, eller möjligen någon annan. Hur galet som helst. Jag skrev texten, bifogade en bild på prylen, och den trycktes.

Sedan dröjde det inte länge förrän reaktionerna kom. DNA-kittet var ju bluff. Det visade sig att Teknikmagasinet varje år lägger in en pryl i sin katalog som är bluff, och att det finns ett pris att vinna för den som hittar bluffen. Jag svalde det med hull och hår, och fick stå i skamvrån länge.

Men inte nu. Inte på första april. Jag är kritisk, tror inte på ett ord jag läser. Ukraina får vänta på Natomedlemskap, skriver DN. Aldrig i livet. April april!

Vardagsmysterier 5: Ärtrören

För inte så länge sedan när jag var ute och gick i området där jag bor, stötte jag på några ynglingar som var ute och sköt ärtor. Jag kom i samspråk med dem, och fick höra att upplägget var ungefär det samma som när jag provade på samma aktivitet för tjugo år sedan. De låg och smög i någon buske, sköt lite mot ett fönster, och inväntade reaktioner. De kunde dessutom peka ut några hus i grannskapet där det var extra roligt att skjuta. Fönster där lägenhetsinnehavaren hade för vana att öppna och skrika, alternativt springa ut och vara arg. Precis som jag minns att vi hade koll på exakt vilka hus som var mest spännande att lurpassa utanför i området där jag växte upp.

Jag bad att få granska verktygen de använde sig av. Till min förvåning var det exakt likadana, räfflade svarta plaströr, som de jag minns från min egen barndom.
- Galgar? frågade jag.
- Javisst, sa de. Det är det enda som fungerar.

Och det är där vardagsmysteriet kommer in i bilden. Någonstans finns det alltså ett företag, som i minst tjugo år har konstruerat galgar med ett löstagbart räfflat rör. Och det röret har lika länge använts för helt andra saker än att hänga kläder på. Företaget måste vid det här laget vara medvetet om företeelsen. Det finns inget med deras galgar som gör dem bättre än andra galgar på marknaden, men ändå törs jag gissa att de är ganska efterfrågade. Framförallt bland barnfamiljer. Barn köper inte galgar, men deras föräldrar gör det. Varför köper föräldrarna dessa galgar? Varför börjar företaget inte sälja rören separat? Hur kommer nya generationer av barn på att de där rören är så perfekta att skjuta ärtor genom?

Fallet Rahman: Återkomsten

Joy Rahman. Det är ett fascinerande livsöde. 1994 dömdes han för mord till livstids fängelse. Efter att fallet fått stor uppmärksamhet, granskats av journalister och debatterats livligt, fick han resning och friades helt 2002. Blev en symbol för de oskyldigt dömda, och ingav hopp till alla de som sitter inlåsta fast de inte borde.

Nu är han åter misstänkt för mord. Häktad i Bangladesh. Enligt Aftonbladet misstänks Rahman och ytterligare tre män för mord. Mordet ska ha begåtts för tre år sedan på kassören i den biståndsorganisation som Rahman har byggt upp med hjälp av det rekordstora skadestånd som han fick av svenska staten efter den friande domen i hovrätten.

Det ska onekligen bli spännande att följa fallet framöver. Betyder det här att han faktiskt var skyldig förra gången också? Eller är han oskyldigt anklagad ännu en gång? Eller är det så att åtta års stämpel som mördare faktiskt kan förvandla en människa till en sådan? Att tiden i fängelse fick honom att så småningom börja identifiera sig som en potentiell mördare, och att steget därmed inte var så långt.

Det är inte så svårt att dra paralleller till Hannes Råstams utmärkta dokumentär om pyromanerna i Mora på 70-talet. Se den om ni får chansen, för det här är ett ämne vi kommer att se mer om i medierna framöver.

Mitt strå till stacken

Jag gillar att betala skatt. Jag gillar överhuvudtaget idén med att människor gör saker tillsammans, äger saker tillsammans, och hjälper varandra. För mig handlar skatt väldigt mycket om det, och jag nästan skäms när jag gör ett avdrag i deklarationen, även om det är fullt legitima sådana.

Häromdagen damp deklarationen ned på hallmattan. Eftersom Skatteverket vet att alla inte har samma inställning som jag hade de försökt att vara lite pedagogiska. Längst bak i broschyren ”Dags att deklarera” fanns en liten sammanställning över hur skattepengarna används, krona för krona. Det var både glädjande och skrämmande. Efter lite räknande kan jag konstatera följande:

- Under 2007 bidrog jag med 2 233 kronor till försvaret. Det känns sådär.
- Samma år bidrog jag med 9 001 kronor till hälso- och sjukvård. Där skulle jag gärna ha skänkt lite mer.
- Kultur- och fritidsverksamheter fick bara 1 395 kronor av mig. Jag skäms.

Nu handlar det här givetvis bara om den skatt som drogs från min inkomst. Genom moms, punktskatter och de sociala avgifter som min arbetsgivare betalat för mig under året är beloppen betydligt högre. Men fördelningen är densamma. Undrar vad de köpte för mina pengar. Mitt bidrag till försvaret bör ha täckt in några uniformer. Sjukvården fick nöja sig med att anställa en sjuksköterska på halvtid i några veckor, och kulturen hade knappt råd med vinet till en medelstor vernissage. I år ska jag försöka bidra mer. Jag lovar.

Färgstarka kvinnor my ass

Inför internationella kvinnodagen frågade ETC.se tjugofem personer vilka kvinnor de ser upp till. En bra idé, tycker jag. De patriarkala strukturerna styr våra tankebanor, och det är många av oss som i första hand får upp en rad av män när vi ska tänka över våra förebilder. Både för att det är män som oftast framställs som hjältar i medierna, och för att vi ofta undermedvetet översätter "person" till "man" när frågan ställs.

Svaren är spännande. Allt från personliga reflektioner kring en mor eller hustru, till omnämnanden av berömda kvinnor. Winnie Mandela, säger någon. Hade frågan varit annorlunda formulerad är det troligt att det snarare hade blivit Nelson.

Men så kommer den sista personen som intervjuas. En pensionär. Man, givetvis. Han svarar:
- Visst finns det många färgstarka kvinnor. Hillary Clinton är duktig och aktuell, men jag gillar Condoleeza Rice också och Indira Gandhi förstås.

Jag klandrar honom inte. Det är inte hans fel, utan resultatet av en lång tids snedvridning. Men ändå. Färgstarka kvinnor. När frågan gäller vilka kvinnor han beundrar. Om män fortfarande beundrar kvinnor först och främst för att de är färgstarka, då har vi en väldigt lång väg kvar att gå.

En röd hjullastare

DN berättar idag om 18-åringen som i natt tog sig in i en hjullastare, och gav sig ut på en liten röjarresa i Hässelby. Vi är nog många som har lekt med tanken när vi passerat stora fordon med enorma hjul, hårda skopor och galler för fönstren. Funderat över vad som skulle hända om man körde i full fart in i ett hus, eller hur lång tid det skulle ta att riva en liten kiosk. Men steget till att faktiskt göra det är väl vad som skiljer agnarna från vetet. Och då menar jag att det är vi som låter bli som är vetet.

Hur som helst så är det något helt annat som fascinerar mig med DN:s artikel om händelsen. Det är en ganska kort text, och inte särskilt detaljerad. Men en detalj ger de oss. Hjullastaren var röd. Varför får vi veta det? Hur påverkar det vår förståelse av det inträffade? Hade det varit en annan sak om det var en grön hjullastare?

Timmen vi inte helt får igen

Vi är många som har tänkt på grillar idag. Det är den helgen på året då vi ska ställa om klockan, och för att veta åt vilket håll upprepar vi som ett mantra ramsan om grillen. På våren ställer man fram grillen, på hösten ställer man tillbaka den. Sen går vi och lägger oss på kvällen, och låter myndigheten för tidsinsamling göra sitt. Under natten går de runt och samlar in våra timmar. En timme från mig, en från dig, en från din granne, och när natten är över har vi alla berövats på en timme var. Vad som händer med de insamlade timmarna omgärdas av sträng sekretess, men jag har hört trovärdiga rykten om att de förvaras i ett bergsrum utanför Huddinge.

Där ligger de lagrade i prydliga högar fram till hösten. Då ställer vi tillbaka grillen och klockorna, och får våran timme åter. Utan ränta.

Och därmed blir vi kanske ändå berövade något i det långa loppet. För tiden är en subjektiv sak, och den timme vi kommer att tilldelas i höst kommer att kännas aningen kortare än den vi i natt kommer att bli av med. Förklaringen är enkel, och kan förklaras på följande sätt.

För en fyraåring motsvarar ett år en fjärdedel av livet, och därmed en tämligen stor del av allt man har upplevt. Ett år är länge. Julafton ligger långt bort, och det är en evighet till nästa födelsedag. För en 50-åring utgör ett år bara två procent av livet, och är därmed en väldigt liten del av det man känner till och minns. Efter hand som vi åldras känns det som om livet går med högre och högre fart, jularna återkommer med tätare mellanrum, och vi önskar att det kunde vara lite längre mellan födelsedagarna.

En slags tidsinflation med andra ord. Och den gäller givetvis timmarna såväl som åren. Så den timme vi lånar ut till myndigheten för tidsinsamling i natt kommer vi aldrig helt att få åter. Så ställ fram grillen, passa på att njuta av tiden. Den går snabbare och snabbare hela tiden.

Passar perfekt, av en slump?

Saker som passar som handen i handsken, fast det antagligen inte var meningen från början:

- Merc's klassiska Lord John-rock. I fickan får det precis plats med en dvd i standardfodral.
- Clas Ohlsons verktygsväska i metall. Sliter man ut inredningen får det precis plats tre rader med cd-skivor, och väskan är sålunda perfekt som dj-väska.

Jag inser att man borde ha minst tre exempel i en sådan här lista, men jag hoppas att ni kan hjälpa mig. Vad har ni hittat som passar perfekt, men som egentligen kanske inte är tänkt så? Fyll på i kommentarerna.

Kassa tankar 2

Det tycks finnas en allmän förståelse för att personer som bara ska ha en eller två varor under vissa omständigheter kan få gå före i kassakön. Ibland har det hänt att jag själv har erbjudits att gå före, när jag har stått där i kön med bara en liter fil under armen. Det är trevligt, och oftast ganska rimligt. Men som alltid med oskrivna regler så kan det ibland bli ganska fel.

För inte så länge sedan stod jag i kön i min dagligvaruhandel. Det var långa köer i alla kassor, och jag kände mig ganska stressad över situationen. Det var minst fem personer före mig i kön, och alla hade ganska välfyllda varukorgar. Då kommer en tant som bara skulle ha någon liten konservburk, går fram till personen som står näst längst fram, och ber om att få gå före eftersom hon ska ha så lite. Personen släpper in henne, hon vill väl inte vara oartig, och plötsligt har jag sex personer framför mig. Utan att ha haft något att säga till om själv. När det blir tantens tur visar det sig dessutom att hon ska betala med mynt, vilket alltid drar ut på tiden.

Givetvis borde tanten ha börjat längst bak i kön, och avancerat framåt så långt vår snällhet kunde tänkas sträcka sig. Kanske finns det till och med en formel för det. Två varor och tant med rollator, det innebär tre steg fram i kön. Fyra varor och ingen rollator, ställ dig sist. En vara, rollator och flåsande andhämtning, ställ dig först, genast.

En annan observation på samma tema är att det inte är mängden varor, utan snarare betalrutinen, som avgör hur lång tid det kommer att ta innan man är framme vid kassan. Om folk bara lägger upp varorna ordentligt på bandet, inte behöver ställa några frågor, och inte har valt några krångliga varor med otydlig streckkod, så tar själva inmatningen av varorna ungefär lika lång tid oavsett mängden varor. Betalningen däremot. Vi som betalar med kort, och har dragit det och slagit in koden redan innan alla varorna är inlästa, har bara en knapptryckning att klara av när kassörskan har gjort sitt. Medan de som väntar tills de får beloppet uppläst med att ens öppna handväskan, och sedan ska rota efter sedlar, mynt och rabattkuponger, får oss längre bak i kön att somna. Sålunda ska man inte alltid ta den kortaste kön, eller den där folk verkar bära sina saker i händerna istället för i kundvagnar. Man ska titta på vilka som står i kön.

Snabb och fördomsfull guide:

- Tanter betalar kontant, och använder kuponger. Ibland har de dessutom för lite pengar med sig, vilket leder till att de måste returnera varorna en i taget tills de har råd att betala. Undvik.
- Barn betalar kontant, och ställer dessutom ofta frågor till kassörerna. Är de korta når de inte heller upp till myntmekanismen i de affärer där sådan förekommer, vilket tar ännu mer tid. Undvik.
- Gubbar betalar ibland kontant och ibland med kort. Men oavsett vilket tenderar de att ta tid. De glömmer koden, spontansomnar när de ska ta fram plånboken, eller kommer i sista stund på att de ska ha pressylta också, och lommar iväg inåt affären för att komplettera. Dessutom kan man ibland fastna i fällan att gubben bara håller köplats åt sin fru. Det som från början ser ut att vara en gubbe som bara ska köpa tidningen kan utvecklas till en fullastad vagn. Undvik, alltså.
- Unga. Och då menar jag i stort sett alla mellan 20-50 år. Betalar ofta med kort, är ofta lika stressade som du, och har inte vett att riva ut kuponger. Välj deras kö.

Kassa tankar 1

Jag brukar handla i en stor dagligvaruhandel vid Fridhemsplan. Den har två våningar, stort utbud, och massor av folk. Oavsett när man går dit är det fullt av människor som springer runt och fyller sina korgar och vagnar med allt möjligt och omöjligt. Och när så många människor samlas på en och samma plats uppstår alltid små lustiga situationer. Jag tänkte dela med mig av några.

De som sitter i kassorna i min affär är inte bara kassapersonal. De är klippetkassörer. Med jämna mellanrum hör man högtalarrösten ropa ut "samtliga klippetkassörer till kassorna, tack". Som att de är rädda att kassörer från andra butikskedjor ska hörsamma deras utrop om de inte är tillräckligt specifika. Klippetkassörerna är väluppfostrade, och följer en väldigt tydlig rutin. Så fort de har gett kvittot till kunden före tittar de upp, ser mig i ögonen och hälsar. Det går på automatik, men är ett trevligt sätt att etablera en kontakt.

Ibland har man redan hunnit interagera med kassören på ett eller annat sätt innan det är dags för hälsningen. Man kanske har frågat om kassan är öppen, sagt till om en kvarglömd artefakt, eller påpekat att brödet är den sista varan som tillhör kunden innan, och att allt från och med filmjölken är mitt. Då blir den lilla hälsningen lätt absurd. Vi har redan tittat varandra i ögonen, och vi har pratat. Vi borde ha passerat hälsningsstadiet i vår flyktiga relation. Men ändå, omedelbart efter kvittot, ett snabbt ögonkast och ett "hej". Som att kassaapparaten inte kan börja registrera varor innan hälsningen har ägt rum. Det är gulligt.

Minns mina nummer

Den mänskliga hjärnan är outgrundlig. Enorma mängder information kan lagras i minnet, och dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, samtidigt som vi kan ha stora svårigheter att komma ihåg de mest triviala sakerna.

Jag minns telefonnumret vi hade när familjen bodde i Karlstad. Jag var sex år när vi flyttade därifrån, har rimligen aldrig själv ringt till det, och kommer aldrig att ha någon glädje av att kunna det. Jag minns telefonnumret till Calle som var min bästis under uppväxten. Både hemnumret och numret som gick till hans mammas firma i rummet under trappan. Jag minns att Ester i min gamla klass fyllde år den 25 april, och jag minns varenda pinkod jag har haft till mina mobiler. Jag minns personsökarnumret jag hade på gymnasiet, innan mobilerna tog över, och jag minns hur många trappsteg det har varit i varenda trappa i varenda hus jag någonsin har bott.

Men jag måste fortfarande kolla i kalendern för att se när personer som står mig nära fyller år, och jag har ingen aning om portkoden hos flera av mina vänner som jag besöker ofta.

Har det blivit fullt? Finns det bara plats för ett begränsat antal nummer i hjärnan, och nu är platserna upptagna? Kan man kasta dem i papperskorgen, och sedan tömma papperskorgen? Sådär som vi i datagenerationen har lärt oss att man måste göra för att frigöra plats. Jag kommer aldrig att gratulera Ester. Jag vill glömma henne. Hon blockerar min möjlighet att minnas när viktigare människor fyller år.

Det kanske är dags att uppgradera hårddisken?

Plaggen jag bar

Tre plagg jag en gång i tiden gärna bar, men som idag känns lite fel, av olika anledningar:

1. Pannband. Under slutet av 80-talet var pannbanden the shit. På vintern hade vi breda, stickade pannband med färgglada mönster. På sommaren blev de lite smalare och sportigare. Det fanns till och med varianter med tofsar. Vi hade dem istället för mössa, och de fick våra stubbade frisyrer att se urläckra ut. Idag? Njae. Jens och jag såg en man med pannband igår. Det såg mest dumt ut.

2. Allväderstövlar. Jag vet inte om det var en vedertagen term, eller om det mest var något som mina föräldrar kallade de där stövlarna i plast som gick att använda i alla väder. De var gråa och lite räfflade, hade luddigt foder på insidan, och kunde omöjligt ta in vatten. Fantastiska egentligen. Både för pölplask, snölek och isutforskande. Idag? Jag är tveksam till att de skulle göra sig lika bra i storlek 42. Vi nöjer oss med det.

3. Bävernylonoverallen. Det var en fröjd att gå ut i vinterväder när overallen var på plats. Man kände sig som en dykare eller rymdgubbe. Inget kunde tränga in, man kunde omöjligt bli kall, och det var helt okej att slänga sig på marken närhelst man önskade. Slitstarka var de också. Idag? Tror att jag skulle känna mig obekväm med att gå runt på jobbet med overallens överdel knuten runt midjan. Och tar jag av mig overallen helt vet jag inte om mysbyxorna under gör sig särskilt bra vid personalmötet. Det blir inget, helt enkelt.

Knattematchexperimentet

Det hela började med att jag och Harlén var ute och promenerade tidigare i vintras. Vi gick förbi Kristinebergs IP, och började prata om hur synd det är att så fina arenor nästan aldrig har någon publik. Att det mest spelas knattefotboll och lägre divisioner där, vilket inte brukar dra några större massor. Vi började spåna om hur kul det skulle vara att dra ihop sjukt många människor och gå på en knattematch, och heja på ena laget. Efter att ha bollat idén ytterligare några varv bestämde vi oss för att prova. En Facebook-grupp startades, och gensvaret var enormt. Idag klockan 14.40 drog matchen mellan Hässelbys och Huddinges pojkar -98 igång, och sådan publik har de nog aldrig haft förut. Flaggor, fyrverkerier, megafon och ramsor.

Det var naturligtvis sjukt roligt. Och för oss som kläckte idén var det fantastiskt skönt att allt gick så bra. Det vore lögn att säga att vi inte har varit lite oroliga. Oroliga för att fel folk ska komma, att det ska bli bråk, att lagen ska bli rädda och inte våga spela, eller att någon olycka ska inträffa. Men med facit på hand - underbart.

Sen kan jag personligen inte låta bli att reflektera över händelsen som ett konceptuellt konstverk. Här har vi personer som till ålder och beteende stämmer väl in på den klassiska supporterkulturen. Åtminstone en del av de deltagande är garanterat ganska vana vid att stå på fotbollsmatcher och ropa. Under fyrtio minuter idag lät de som om Hässelbys pojkar 98 var det enda lag de brann för. De jublade, buade, hyllade och skrek. I morgon har de glömt bort laget. Betyder det att dagens uppvisning var skådespeleri? Eller betyder det att all supporterkultur egentligen har inslag av skådespeleri? Hur mycket handlar det om att ryckas med i en grupps eufori, och hur mycket handlar det om att verkligen bry sig om de spelare som befinner sig på planen, och deras prestationer?

Oavsett vilket, tack till er som kom! Vi hade väldigt roligt, och det märktes det att även de på planen hade. Nästa gång går vi på en föreläsning om stenar tillsammans!

Vem bjuder?

Pengar är ofta ett känsligt ämne. Och många gånger vore saker så mycket lättare om man bara struntade i det, och ställde den ibland så förbjudna frågan: Vem betalar?

Säkert känner ni igen situationen. Du är en i ett större sällskap som ska äta på restaurang. Det kanske är ett jobbsammanhang, någons födelsedag, eller liknande. Det börjar närma sig slutet på månaden, och du har en högst begränsad summa pengar kvar på kontot. Hade det varit upp till dig skulle du aldrig valt att gå ut och äta, men det här är ett sammanhang som du inte råder över. Menyn kommer in, och du konstaterar att det enda du har råd med är en förrätt och ett glas vatten. När det blir din tur att beställa försöker du låtsas att du inte är så hungrig, och frågar om det är okej att ta den där soppan som huvudrätt. Servitrisen ler lite förläget, men du får din soppa och försöker få den att räcka länge.
Sen kommer notan in, och ett av följande tre scenarion utspelar sig:

1. Den som bjudit in till middagen tar hand om notan. Lämnar över sitt kort som om det vore helt självklart, och du sitter med kurrande mage och undrar varför du är den ende i sällskapet som inte är mätt.

2. Någon säger med myndig stämma att "vi delar väl notan på tio", och alla förväntas lägga lika mycket. Du sitter med kurrande mage och undrar varför du är den ende i sällskapet som inte är mätt, när du ändå måste betala för de andras vin och tre rätter. Från toaletten ringer du en kompis som får föra över ett par hundra till ditt konto, så att du kan ta dig ur situationen med äran i behållning.

3. Var och en betalar för sig. Du är fortfarande den ende i sällskapet som inte är mätt, men du har rättat mun efter matsäck och förhoppningsvis haft en trevlig kväll.

Oavsett vilket scenario hade det ju varit skönt att veta innan. Men allt för ofta gör man inte det. Och att fråga går ju inte för sig. Då riskerar man att framstå som snål, eller ännu värre - fattig. För att pengar styr, markerar status och position, och för att alla alltid ska framstå som så världsvana att de inte vågar göra något som kan bevisa motsatsen.

Onödigt. Så snälla, nästa gång du är den som planerar att bjuda, eller åtminstone tror dig veta hur notan kommer att hanteras, säg det. Innan beställningarna tas upp, resan beställs eller konsertbiljetterna bokas. Det finns många som inte vågar fråga, men som väldigt gärna vill veta.

Påskmaten och den andra helgmaten

Jag gjorde misstaget att gå till affären för att handla idag. Där var även alla andra som bor på Kungsholmen, och alla gjorde sitt bästa för att tränga sig fram och fylla sina korgar och vagnar inför den stundande påskhelgen. Påsken är den konstigaste av våra högtider. Fyra röda dagar på rad är det ingen annan helg som lyckas åstadkomma, och ändå har vi förvånansvärt få riktigt stabila traditioner förknippade med påsken. En snabb rundfrågning bland mina vänner visar att det främst är två saker som de flesta verkar ha gemensamt. De nämner att de brukade klä ut sig till påskkärringar som små, men att ingen verkar göra det längre. Och de nämner maten.

Högtidsmat i Sverige är spännande. Den är likadan oavsett vad vi firar. Principen är att när det är storhelg ska vi ha lunchbuffé. Där ska det ingå sill, lax, köttbullar, prinskorvar, ägg och must. Sen har vi vissa specialinslag för att den som tagit för många nubbar och plötsligt vaknar upp vid ett dignande buffébord snabbt ska veta vilken tid på året det är. Skinka och gröt betyder jul. Målade ägg betyder påsk, och om man råkar befinna sig utomhus är det antagligen midsommar. I övrigt är det inget som skiljer. Vi till och med hittar på anledningar att sjunga fåniga sånger och dansa runt fallosar vid två av tre stora högtider.

Det mest fascinerande är att folk ändå är så exalterade. Påskbord! Kul! En gång om året, så det är lika bra att äta mycket!

Vi är allt bra lättlurade. Byter man bara etikett på musten så känns den spännande och fräsch igen.

Flyttade gränser för bekantskap

Jag är i Örebro över helgen. 60-årsdag i familjen, nyfödd bebis, och många släktingar på plats. Ni förstår själva, och det är riktigt trevligt.

Igår gick jag ut en sväng med några vänner. Behövde få något annat än att vara med släkt, och hamnade så småningom på en sportbar som var tämligen välbesökt. Trots att det var åtta år sedan jag bodde i Örebro springer jag alltid på bekanta när jag går ut. Folk som gått i samma skola, bekantas bekanta, folk man bara känner till, och knappt vet vad de heter. Men gränserna flyttas beroende på sammanhanget.

Jag tänker att om jag fortfarande bodde här skulle jag nog inte hälsa på alla bara för att jag kände igen dem. Att det då skulle bli allt för mycket hälsande, när man träffar samma människor helg efter helg. Men nu, när jag bara är här några gånger om året, så hälsar man glatt på folk som man knappt vet vad de heter, bara för att man känner igen dem. Och för att det var länge sen.

Reser man längre bort flyttas gränserna ytterligare. Går man på stan i Köpenhamn så stannar man till och med och pratar när man träffar någon man känner igen. Bara för att det är så få man känner. Och möter man en bekant i Sumatras djungel är nog till och med en kram berättigad. Även om man inte kan varandras namn. Då räcker det med att en gång ha setts, kanske, och att båda kommer ihåg det.

Så flyttar vi våra gränser. För att vi behöver känna igen folk, och gillar att ha fasta punkter i tillvaron. Men på rätt nivå.