torsdag 25 september 2008

Visa mig ditt stickhål, och jag ska säga dig vem du är

I mitt senaste inlägg kom jag ut som blodgivare. Något som folk generellt brukar betrakta som positivt, och som brukar generera ryggdunkar och uppmuntrande tillrop snarare än ifrågasättande och kritik. Att ge blod är något att vara stolt över, alltså. Men så fick jag en kommentar, som gav mig en tankeställare:

Hilton Friedman sa...
Själv har jag alltid undrat över vilka som kan tänkas ingå i den exklusiva skara som får ge blod. Blodgivare får ju inte ha haft sex mot ersättning, bott i Sydamerika, legat med andra män eller injecerat i annan regi än landstingets. Känner jag någon sådan person? Finns de överhuvudtaget sådana personer fortfarande? Ja, tydligen.


Nu hoppas jag innerligt att inga av mina vänner har haft sex mot ersättning. Men i övrigt finns det en intressant poäng i det som Hilton säger. Frågeformuläret vi måste fylla i varje gång vi är på blodcentralen filtrerar bort ganska många. Så när vi sitter där och fikar, fyllda av godhet och givmildhet, så finns det en del gemensamma nämnare. Vi är alla över arton år, väger mer än femtio kilo, födda i Europa. Vi har inte bott utanför Europa under någon längre tid, och de senaste månaderna har vi knappast varit utomlands alls. Om vi är män så är vi heterosexuella, och vi har aldrig injicerat några preparat på egen hand. Dessutom äter vi inga mediciner, vi känner oss fullt friska, och de senaste tre månaderna har vi inte skaffat någon ny sexpartner. Är vi tatuerade eller piercade så var det minst sex månader sedan det skedde.

Låter det inte trist? Låter det inte som att det är en präktig kristdemokrat från Jönköping vi beskriver?

Det mesta av ovanstående är ändå för mig tämligen positiva eller åtminstone värdeneutrala egenskaper. Men efter att ha ställt upp det på det viset ser jag ändå det problematiska i att proklamera att man är blodgivare. Den lilla röda bloddroppen som jag fick av dem kommer jag inte att sätta på rockslaget. Den blir ju en sorts social markör. Ett märke som talar om att jag inte tillhör de medicinerades skara, inte de sodomerandes skara och inte de utlandsföddas, drogbrukandes eller promiskuösas skara. Att jag är en av dem som frivilligt ger, till de andra som bara får. Och att jag tycker att det är något värt att markera och signalera.

Jag kommer självklart att fortsätta mitt blodgivande, så länge jag uppfyller villkoren. Men droppen lämnar jag hemma. Det är en sorts social markör jag klarar mig utan.

1 kommentar:

Tove Daa sa...

ja, själv får jag inte skänka blod någonsin eftersom jag är allergisk mot penicillin.