fredag 19 september 2008

Övning ger ingen färdighet

När jag stått i Roslags Näsby och väntat på tåget har jag vid två tillfällen sett en kille som förbryllar mig. Han är i 17-årsåldern. Hårdrockare. Och med stor inlevelse sjunger han med till den musik han har i lurarna. Det är inget lallande eller nynnande det handlar om, utan fullständigt utlevande och skränig hårdrockssång. I hans huvud är stationen ett fullsatt Wembley, och perrongen utgör scenen. Han kör alla de klassiska poserna: Står med tåspetsarna ut över perrongkanten och lutar sig bakåt med böjda knän; lirar luftgitarr både i normalposition och den lite vildare varianten över huvudet; går ned på knä och viftar med tungan i äkta Gene Simmons-anda; och så förstås pekandehanden-svepet ut över publikmassorna.

Han verkar inte bekommas det minsta av att alla runt omkring tittar lite generat på honom, skakar på huvudet, utbyter menande blickar med varandra. När han väl kliver på tåget fortsätter han sjunga. Dock något nedtonat, för att inte bli avkastad.

Jag har ingen aning om ifall han är galen eller bara lite härligt excentrisk. Kanske sjunger han i ett band, och tar varje tillfälle i akt att öva. Kanske när han bara rockstjärnedrömmen, och lever ut den under sina transporter till och från skolan. Kanske borde han helt enkelt låsas in på ett ställe där man får fina vita kläder med långa ärmar.

Det mest intressanta är dock att han sjunger riktigt dåligt, och att han oavsett vilket av ovanstående som är sant utgör det slutgiltiga beviset på att övning inte alltid ger färdighet.

1 kommentar:

Nike lundgren sa...

När jag hade min, mycket kortfattade, karriär på KTH ute i Haninge(hoppade på och av vid Handen) så såg jag också honom på perrongen. Men på något sätt tycker jag att han är skön. Jag har bytt blickar med honom och han är inte osäker överhuvudtaget. Han bara äger.