Vapenhyckleri (och en ordvits)

Den senaste veckan har Finland stötts och blötts en del i media. Jag gillar tanken på att man stöter och blöter något så stort som Finland, men det är inte det jag vill skriva om. Efter skolsjkutningen i Kauhajoki har alla diskuterat hur det kunde hända. Som brukligt är har det förekommit ett antal citat av typen "ingen trodde att det kunde hända här" och "det kunde väl ingen tro om honom". Dessutom har det moraliserats en del kring Finlands vapenlagar. Nästan alla dagstidningar jag läst om händelsen i har passat på att nämna att efter USA och Yemen så är Finland det land i världen som har flest vapen per invånare.

På något sätt har det väl känts skönt för tidningarna att få skriva det. Det har passat in i vår bild av det östra grannlandet, och det har hjälpt oss att distansiera oss från det. De bär kniv, badar bastu, är svårmodiga. Och så har de en massa vapen. Inte konstigt att det brister för dem. Det var väl bara en tidsfråga. Tokiga finnar. De borde göra något åt sina vapenlagar.

Däremot är det bara en tidning hittills som jag har sett nämna att Sverige bara ligger två steg efter. USA, Yemen, Finland, Kanada. Sen kommer vi, med nära två miljoner registrerade vapen. Men den iformationen passade kanske inte lika bra in i bilden, och lämnades därför utan.

Slutligen kan jag inte låta bli att i detta sammanhang reflektera kring ordet skolskjuts. När jag var liten var det ett substantiv som beskrev en ful buss som de som bodde längre bort än jag begagnade sig av dagligen. Frågan är om det inte i dessa tider mer har kommit att bli ett verb i presens. Så kan det gå.