måndag 18 augusti 2008

Varvningens våndor

Jag har börjat springa. Det är långt ifrån första gången, men jag är mer seriös än jag någonsin har varit tidigare. Det hela började med att jag anmälde mig till ett lopp som ska äga rum i oktober, och när det väl var gjort fanns det ju inte mycket annat att göra än att börja träna upp sig. För att verkligen sätta press på mig själv gick jag till Löplabbet och köpte tajta byxor och en tröja i funktionsmaterial. I sådana kläder blir det pinsamt att springa för långsamt, eller att stå och flämta mot ett träd, så det är bara att bita ihop och köra. Det går ganska bra, och jag har lyckats förmå mig själv att ge mig ut med viss regelbundenhet oavsett väder och humör.

Sträckan jag springer är runt Kungsholmen, vilket blir ungefär nio kilometer. Det är en ganska populär springrunda, och man möter ständigt andra hurtbullar i alla åldrar och former. Ibland blir man omsprungen, och ibland springer man om någon. Jag lägger ingen större prestige i mitt joggande, och kan utan någon ångest se mig omsprungen av både gamla, halta och lytta om det så vill sig. Men häromdagen fick jag ändå en liten knäck i mitt självförtroende. Ganska snart efter att jag satt igång min runda blev jag omsprungen av en äldre man. Med äldre menar jag i det här sammanhanget att han var minst ett par decennier över pensionsålder. Han hade tagit av sig tröjan, och exponerade en överkropp som såg ut att ha överlevt det mesta. Ett ärr längs med bröstkorgen skvallrade om en hjärtoperation, och huden på baksidan av armarna fladdrade tjusigt längs sidorna medan han sprang. Sporrad av omkörningen hängde jag på honom en bit, men insåg snart att jag inte skulle orka hela vägen i det tempot.

När jag var nästan hemma igen, och sprang längs Kristinebergs vackra bryggor, hörde jag ett bekant flåsande bakom mig. Knappt hann jag vrida på huvudet förrän jag blev omsprungen igen, av samma gubbe, i samma höga tempo, men med några nyanser rödare ansikte än senast. Jag blev varvad, av en man som mycket väl kan vara tre gånger så gammal som jag, och som dessutom tog sig friheten att hånle åt mig när han sprang förbi. Visst, han kan ha tagit en genväg någonstans, eller ha sprungit en helt annan sträcka än jag, men i det ögonblicket var inget sådant viktigt. Jag såg bara hans rygg, för andra gången på tre kvart, och det sved.

Sen såg jag på OS, och 10 000-metersloppet. Att springa ett sådant lopp i det tempo som de löparna har, lär vara sjukt jobbigt. Man kan lätt föreställa sig att det sista varvet på banan är ren och skär smärta. Och när den första klungan har sprungit i mål, segraren har fått sin flagga och börjat posera för kamerorna, då kommer de varvade löparna över mållinjen. Som inte är en mållinje för dem, utan bara en markering om att de har ytterligare ett varv kvar att springa. De får nästan springa slalom mellan de löpare som är färdiga, och inga kameror fångar dem på bild annat än som något som passerar i bakgrunden. Att fortsätta springa i det läget, och anstränga sig i 400 meter till, det är för mig den största prestationen som någon gör i OS.

Alejandro Suarez, jag vet hur du känner dig. För mig var du loppets hjälte!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Lycka till med träningen, jag kommer ihg när du sprang lillåloppet med pippi långstrump peruk :)
Kul att du kommit tillbaka

Mårthen sa...

Ha ha! Faktum är att det var det snabbaste Lillåloppet jag sprungit. Ibland kan det vara gynnsamt att inte vara så seriös...

Oskar sa...

Det är ta mig fan nästan att jag också börjar springa iom detta. Sicket inspirerande stycke text.

Mårthen sa...

Klart att du ska! Om du springer runt Kungsholmen får du säga hej. Det är jag som har tajta byxor och är högröd i ansiktet!