Det är väl omöjligt att avsluta ett år utan att göra åtminstone en årsbästalista. Tänkte först lista årets bästa album, men det är så många låtar som inte skulle komma med då. Låtar som befinner sig på en skiva som inte är lika bra i sin helhet, eller låtar som helt enkelt inte kommit på skiva. Så det blir låtar, helt enkelt, och ett högst subjektivt urval som representerar hur jag känner just nu, i denna stund.
Här är de. De 20 bästa låtarna 2007:
Juvelen - Watch your step
Ha Ha Tonka - Caney Mountain
Architecture In Helsinki - Heart it races
Feist - Brandy Alexander
The Gossip - Holy Water
Jens Lekman - A postcard to Nina
Kalle J - When you see me
Laakso - Västerbron
Florence Valentin - Då skulle det inte vara jag
Street Fighting Man - Raise it
The Gray Brigade - Please, please let me get what I want
Robert Plant & Alison Krauss - Stick with me baby
Säkert! - Någon gång måste du bli själv
Timo Räisänen - Stop rocking the boat
Air France - Afraid you told someone about us
Alvy Singer - Melmac
Clap Your Hands Say Yeah - Love song no 7
Deerhoof - The perfect me
Seabear - I sing I swim
måndag 31 december 2007
Sista skälvande trapphuslappen
Det är mycket skälvande nu. Sista skälvande dagarna, sista skälvande timmarna och sista skälvande alltmöjligt. Men för att skälva måste jag säga att allt står väldigt stilla. Att ha årets festligaste dag på en måndag är en släng av skön ironi, kan tyckas. Hela året har det fötts en massa barn vars personnummer ser exakt ut som mobilnummer, och från och med i morgon kommer ungarna istället att ha Stockholmsnummer i sina pass. Annars inte mycket nytt under solen. För oss som har upplevt ett millenieskifte, och konstaterat att inte ens det var särskilt omvälvande, har nyår inte så mycket att komma med längre.
Jag har tidigare skrivit om fenomenet med trapphuslappar som varnar när man ska ha en liten tillställning i glada vänners lag. Idag sitter det en sådan i mitt trapphus. Är inte det gulligt? Nyårsafton, som redan som mycket liten var den enda dagen man fick vara uppe till det magiska tolvslaget, är ju kvällen då man förväntas ha fest. Dagen då kön på Systembolaget ringlar sig lång, och varenda matvarubutik har bunkrat upp med hummer, partyservetter, engångschampagneglas och maränger. Att minst någon i varje hus kommer att ha fest är knappast en överraskning, och om det är någon gång på året då trapphuslapparna verkligen är överflödiga är det väl idag.
Så jag skickar en tanke till alla som inte ska ha fest. Alla som inte ens har någon fest att gå till. Alla hundägare som bävar inför fyrverkerierna, allar som jobbar i morgon för att städa upp efter kvällen, och alla som bara är ensamma, ledsna eller trötta. Alla de som faktiskt borde sätta upp en trapphuslapp idag.
"Kära grannar! Ikväll (31/12) kommer jag att lägga mig tidigt. Om jag orkar ska jag se Grevinnan och Betjänten på teve, men sedan får det vara nog. 2007 är slut, och det har tagit på krafterna. Jag vill vakna pigg inför nästa år. Vänligen håll er tysta, och skjut för all del inga fyrverkerier. De smäller så förfärligt, och förstör miljön."
Jag har tidigare skrivit om fenomenet med trapphuslappar som varnar när man ska ha en liten tillställning i glada vänners lag. Idag sitter det en sådan i mitt trapphus. Är inte det gulligt? Nyårsafton, som redan som mycket liten var den enda dagen man fick vara uppe till det magiska tolvslaget, är ju kvällen då man förväntas ha fest. Dagen då kön på Systembolaget ringlar sig lång, och varenda matvarubutik har bunkrat upp med hummer, partyservetter, engångschampagneglas och maränger. Att minst någon i varje hus kommer att ha fest är knappast en överraskning, och om det är någon gång på året då trapphuslapparna verkligen är överflödiga är det väl idag.
Så jag skickar en tanke till alla som inte ska ha fest. Alla som inte ens har någon fest att gå till. Alla hundägare som bävar inför fyrverkerierna, allar som jobbar i morgon för att städa upp efter kvällen, och alla som bara är ensamma, ledsna eller trötta. Alla de som faktiskt borde sätta upp en trapphuslapp idag.
"Kära grannar! Ikväll (31/12) kommer jag att lägga mig tidigt. Om jag orkar ska jag se Grevinnan och Betjänten på teve, men sedan får det vara nog. 2007 är slut, och det har tagit på krafterna. Jag vill vakna pigg inför nästa år. Vänligen håll er tysta, och skjut för all del inga fyrverkerier. De smäller så förfärligt, och förstör miljön."
söndag 30 december 2007
Hundfisar
På julafton var vi hemma hos min storasyster, en bit utanför Örebro. Där var även min lillasyster och hennes hund, en stor Rottweiler. Framåt kvällen, när det var dags att åka därifrån, var min mage inte riktigt i balans. Sådär som den kan bli efter en hel dag av småätande och julmustdrickande. Så det ville sig inte bättre än att jag helt enkelt råkade släppa lite gas därute i tamburen. Jag borde ha skyllt på ansträngningen i att böja mig efter skorna, all julmaten eller kanske helt enkelt bara stått för min lilla oförskämdhet.
Men jag skyllde på hunden. Hon låg ju där så tacksamt, och ingen blir arg på en hund för att den fiser.
Två dagar senare var vi ute hos Sannas mamma. Även hon har en stor hund, och efter maten satt vi runt bordet och pratade om ditten och datten medan jag gosade lite med hunden. Då fes den plötsligt. Ljudligt och ogenerat. Jag insåg ju att från den plats där Sannas mamma satt var det fullkomligt omöjligt att avgöra om ljudet kom från mig eller från hunden, så jag skyndade mig att titta förebrående på hunden, kommentera, och så tydligt jag bara kunde markera att det var därifrån ljudet kommit.
Jag skyllde på hunden, igen. Den här gången med all rätt. Men Petter och vargen svepte förbi för min inre syn.
Men jag skyllde på hunden. Hon låg ju där så tacksamt, och ingen blir arg på en hund för att den fiser.
Två dagar senare var vi ute hos Sannas mamma. Även hon har en stor hund, och efter maten satt vi runt bordet och pratade om ditten och datten medan jag gosade lite med hunden. Då fes den plötsligt. Ljudligt och ogenerat. Jag insåg ju att från den plats där Sannas mamma satt var det fullkomligt omöjligt att avgöra om ljudet kom från mig eller från hunden, så jag skyndade mig att titta förebrående på hunden, kommentera, och så tydligt jag bara kunde markera att det var därifrån ljudet kommit.
Jag skyllde på hunden, igen. Den här gången med all rätt. Men Petter och vargen svepte förbi för min inre syn.
lördag 29 december 2007
Lite nyare, lite bättre
Stora ting är i görningen. Ni kanske har hört talas om 2008, som ska lanseras om bara ett par dagar. Till stor del en vidareutveckling av 2007, men med en hel del utlovade förbättringar.
Det var ett år sedan nu, som vi satt och såg fram mot 2007. Det kändes så fräscht och spännande. Outforskat, och fyllt av löften. Nu har vi haft det ett tag, och kan konstatera att det fanns både bra och dåliga saker med 2007. Somliga föddes, andra dog. Somliga blev kära, andra blev olyckliga. Bra musik spelades in och fyllde våra öron, men även en hel del så uselt att det borde stannat i en byrålåda lanserades och månglades ut till folket med hjälp av digra marknadsföringsapparater.
För egen del kan jag konstatera att 2007 var ett skitår. Varken mer eller mindre. Inte mycket gott förde det med sig. Jag har upplevt saker som jag inte önskar någon annan att uppleva, och mått sämre än någonsin tidigare. Så är det. Men nu ska det alltså bli 2008.
Där 2007 hade sina skavanker och defekter har nu experter, tyckare och entreprenörer gjort sitt bästa för att lappa, laga och fixa till. Allt för att 2008 ska bli så bra det bara kan inför lanseringen. Vad det kan tänkas innebära är givetvis högst individuellt. Någon hoppas kanske på nyvunnen hälsa, någon annan på rikedom. Helt säkert finns det någon som drömmer om att hitta kärleken, och kanske också någon som hoppas finna modet att ta ett krumsprång ut i det okända. Vissa avlägger löften om hälsosammare liv, nysatsningar på avsomnade projekt eller nya stigar att trampa.
Själv har jag såväl hälsa som kärlek, anser att rikedom är relativt, och känner att jag fått min beskärda del av krumsprång den senaste tiden. Så jag nöjer mig med en modest önskan om att 2008 ska bli bättre. Att vissa oavslutade bekymmer ska få en lösning som inte svider så mycket. Att det äntligen ska vända.
För något säger mig att om ett år är det där spännande och nya som vi nu ser fram mot inte så nytt längre. Då är vi ordentligt förtroliga med 2008, och försöker formulera nya mål för det som antagligen kommer att kallas 2009. Då vet vi hur det blev. Och antagligen är det inte allt för vågat att redan nu påstå att det kommer att bli lite av varje. Somliga kommer att födas, andra att dö. Somt kommer att vara bra, annat mindre bra. Men det behöver inte nödvändigtvis vara ett skitår. Så jag håller tummarna, och hoppas på det bästa.
För er också, givetvis, kära läsare.
Det var ett år sedan nu, som vi satt och såg fram mot 2007. Det kändes så fräscht och spännande. Outforskat, och fyllt av löften. Nu har vi haft det ett tag, och kan konstatera att det fanns både bra och dåliga saker med 2007. Somliga föddes, andra dog. Somliga blev kära, andra blev olyckliga. Bra musik spelades in och fyllde våra öron, men även en hel del så uselt att det borde stannat i en byrålåda lanserades och månglades ut till folket med hjälp av digra marknadsföringsapparater.
För egen del kan jag konstatera att 2007 var ett skitår. Varken mer eller mindre. Inte mycket gott förde det med sig. Jag har upplevt saker som jag inte önskar någon annan att uppleva, och mått sämre än någonsin tidigare. Så är det. Men nu ska det alltså bli 2008.
Där 2007 hade sina skavanker och defekter har nu experter, tyckare och entreprenörer gjort sitt bästa för att lappa, laga och fixa till. Allt för att 2008 ska bli så bra det bara kan inför lanseringen. Vad det kan tänkas innebära är givetvis högst individuellt. Någon hoppas kanske på nyvunnen hälsa, någon annan på rikedom. Helt säkert finns det någon som drömmer om att hitta kärleken, och kanske också någon som hoppas finna modet att ta ett krumsprång ut i det okända. Vissa avlägger löften om hälsosammare liv, nysatsningar på avsomnade projekt eller nya stigar att trampa.
Själv har jag såväl hälsa som kärlek, anser att rikedom är relativt, och känner att jag fått min beskärda del av krumsprång den senaste tiden. Så jag nöjer mig med en modest önskan om att 2008 ska bli bättre. Att vissa oavslutade bekymmer ska få en lösning som inte svider så mycket. Att det äntligen ska vända.
För något säger mig att om ett år är det där spännande och nya som vi nu ser fram mot inte så nytt längre. Då är vi ordentligt förtroliga med 2008, och försöker formulera nya mål för det som antagligen kommer att kallas 2009. Då vet vi hur det blev. Och antagligen är det inte allt för vågat att redan nu påstå att det kommer att bli lite av varje. Somliga kommer att födas, andra att dö. Somt kommer att vara bra, annat mindre bra. Men det behöver inte nödvändigtvis vara ett skitår. Så jag håller tummarna, och hoppas på det bästa.
För er också, givetvis, kära läsare.
torsdag 13 december 2007
Pappan som fick skämmas
Efter två år av lite underliga, men fina, luciafiranden på SVT blev det i år ett fullkomligt traditionellt tåg från Zorngården i Mora. En lucia som gick textillinjen på en folkhögskola, en ungdomskör och ett par barnkörer. På det hela taget ett mycket fint och gulligt framträdande som säkert drog till sig många tittare.
Och som alltid när det är barn i tv var det ett barn som drog till sig uppmärksamheten mer än alla de andra. En liten flicka, kanske åtta år gammal, som stod i främsta ledet av tärnor. Redan tidigt i showen började hon leka med det röda bandet som var knutet runt särken. Sedan slutade hon aldrig. Knöt upp det, knöt det igen, drog det upp mot huvudet, virade det runt händerna, och så vidare. Dessutom hade hon tagit ett steg fram från resten av kören, och verkade inte visa något större intresse för att sjunga med i sångerna. Jättegulligt, förstås, och helt harmlöst. Om man inte är flickans pappa.
Jag kan tänka mig hur pappan svettades några meter bort. Han har sett fram i flera månader mot att hans lilla stolthet ska sjunga i tv. Hjälpt henne att bli fin i håret, strukit lucialinnet och placerat lingonkransen högst upp på det lilla blonda huvudet. Klivit upp i ottan och lagat varm choklad åt henne inför den stora begivenheten. Sen sitter han där i Zorngården, och ser hur just hans lilla dotter är den enda som inte står stilla. Den enda som inte sjunger, och den enda som knyter upp sitt röda midjeband och nästan använder det som hopprep. Det är klart att det inte gör något. Och det är klart att barn ska få vara barn, det är sådant som händer, och alla andra kloka fraser. Men ändå. Det är Sveriges Television. Och alla de andra papporna är där.
Klart att han skämdes. Klart att jag tänkte på honom. Lite glad.
Och som alltid när det är barn i tv var det ett barn som drog till sig uppmärksamheten mer än alla de andra. En liten flicka, kanske åtta år gammal, som stod i främsta ledet av tärnor. Redan tidigt i showen började hon leka med det röda bandet som var knutet runt särken. Sedan slutade hon aldrig. Knöt upp det, knöt det igen, drog det upp mot huvudet, virade det runt händerna, och så vidare. Dessutom hade hon tagit ett steg fram från resten av kören, och verkade inte visa något större intresse för att sjunga med i sångerna. Jättegulligt, förstås, och helt harmlöst. Om man inte är flickans pappa.
Jag kan tänka mig hur pappan svettades några meter bort. Han har sett fram i flera månader mot att hans lilla stolthet ska sjunga i tv. Hjälpt henne att bli fin i håret, strukit lucialinnet och placerat lingonkransen högst upp på det lilla blonda huvudet. Klivit upp i ottan och lagat varm choklad åt henne inför den stora begivenheten. Sen sitter han där i Zorngården, och ser hur just hans lilla dotter är den enda som inte står stilla. Den enda som inte sjunger, och den enda som knyter upp sitt röda midjeband och nästan använder det som hopprep. Det är klart att det inte gör något. Och det är klart att barn ska få vara barn, det är sådant som händer, och alla andra kloka fraser. Men ändå. Det är Sveriges Television. Och alla de andra papporna är där.
Klart att han skämdes. Klart att jag tänkte på honom. Lite glad.
onsdag 12 december 2007
Automatiskt översatt
Händer vad omkring en skrivar en text på svensk, låter en automatisk översättare översätta den till engelska, och, sedan låter samma översättare konvertera den till svensk igen? Lite som en fostra och automatiserat gjuta av viskleken. Och händer vad om man efter takes att text, det det blir och publicerar det i dess blogg? Minskar det centralstunderna för att förstå? Eller går det även så väl som förstår att känselförnimmelsen för experiment [inte alls] funnily, mest blir without en bra publicitet för översättarna?
Jag vet inte. Men detta är vad det blev.
Jag vet inte. Men detta är vad det blev.
tisdag 11 december 2007
Är jag en utdöende sort?
Arla har sedan en tid tillbaka ett tema på baksidan av mjölkpaketen som handlar om musik. Vi får lära oss varför många låtar är cirka tre minuter långa, hur det gick till när stenkakor spelades in, och en del annat skojigt. Längst ned på paketen finns en liten text som är gemensam för alla texterna i serien, och som jag antar ska sätta in det hela i ett sammanhang. Den lyder:
"Idag finns musiken i datorer och mobiler. Den är som luft, osynlig. Så har det inte alltid varit. Fram till mitten av 1990-talet konsumerade vi inspelad musik genom grammofonskivor, kassettband, CD-skivor och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade ljudbärare."
Vad har jag missat? Har cd-skivans död redan inträffat bakom min rygg? Hur kommer det sig att det fortfarande publiceras skivrecensioner i tidningarna varje onsdag, och att det fortfarande finns affärer vars främsta inkomstkälla är just cd-skivor?Är Arla lite före sin tid, eller är jag lite efter?
Nu väntar jag bara på att Arla ska publicera en serie texter om transportmedel. Sammanfattande för alla texterna kan följande lilla text vara:
"Idag förflyttar vi oss med tankekraft. Vi teleporteras, är osynliga. Så har det inte alltid varit. Fram till början av 2000-talet tog sig människor fram till fots, via tunnelbana, bilar, bussar och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade transportmedel."
"Idag finns musiken i datorer och mobiler. Den är som luft, osynlig. Så har det inte alltid varit. Fram till mitten av 1990-talet konsumerade vi inspelad musik genom grammofonskivor, kassettband, CD-skivor och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade ljudbärare."
Vad har jag missat? Har cd-skivans död redan inträffat bakom min rygg? Hur kommer det sig att det fortfarande publiceras skivrecensioner i tidningarna varje onsdag, och att det fortfarande finns affärer vars främsta inkomstkälla är just cd-skivor?Är Arla lite före sin tid, eller är jag lite efter?
Nu väntar jag bara på att Arla ska publicera en serie texter om transportmedel. Sammanfattande för alla texterna kan följande lilla text vara:
"Idag förflyttar vi oss med tankekraft. Vi teleporteras, är osynliga. Så har det inte alltid varit. Fram till början av 2000-talet tog sig människor fram till fots, via tunnelbana, bilar, bussar och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade transportmedel."
söndag 9 december 2007
Hjärnan fungerar inte
Jag är förkyld. Det rinner konstant snor ur mig, jag nyser, och jag har feber. Hjärnan går långsammare än vanligt, och ljud blir förvrängda innan de når fram till mig. Jag tänkte att jag skulle utnyttja mitt tillstånd av soffsittande för att skriva några inlägg i bloggen. Men det går inte. Jag kan inte formulera mig, inte stava, och inte tänka.
Så jag fastnade framför YouTube istället. Upptäckte några som kallar sig ImproEverywhere, och de är helt fantastiska. Kolla in den här filmen, och sök sedan upp resten av deras grejer på tuben. Vill dock påpeka att det inte är säkert att jag tycker att det är lika roligt när febern har släppt.
Så jag fastnade framför YouTube istället. Upptäckte några som kallar sig ImproEverywhere, och de är helt fantastiska. Kolla in den här filmen, och sök sedan upp resten av deras grejer på tuben. Vill dock påpeka att det inte är säkert att jag tycker att det är lika roligt när febern har släppt.
torsdag 6 december 2007
Det där är ju bara reklam
En gång hade jag förmånen att tillbringa en pubkväll vid samma bord som Conny Nimmersjö. Vi drack öl efter öl, och det berättades skrönor och historier, sådär som det gör en bra pubkväll. Det var framförallt en sak han berättade som fastnade i mig.
Bob Hund var på turné, och på väg mellan två städer någonstans i Sverige skulle det stannas vid gatukök för att ätas korv. Det är sånt som äts på turnéer. Vid den här vägen fanns det två gatukök mitt emot varandra. Det ena hade stora skyltar om att de sålde korv för femton kronor. Det andra hade skyltar om att de sålde korv för femton kronor, med tillägget ”fri räksallad”. Givetvis fastnade de för det med fri räksallad, och backade in turnébussen dit. När de fick sina korvar var där ingen räksallad, och när de påpekade detta såg korvförsäljaren lite förvirrad ut, och berättade att det kostade extra. Någon i bandet pekade då på skylten, och fick svaret:
- Det där, det är ju bara reklam.
Så är det förstås. Så nu passar jag på att göra lite reklam. I morgon, fredag, spelar jag och Håkan skivor på Backstage i Örebro. Kom dit om ni vill. Vi kommer att spela bred pop och rock, högt och lågt. Jag har inte packat ned en enda elektronisk skiva, så det kan bli spännande.
Och om ni inte blir nöjda, kom ihåg att det ändå bara är reklam.
Bob Hund var på turné, och på väg mellan två städer någonstans i Sverige skulle det stannas vid gatukök för att ätas korv. Det är sånt som äts på turnéer. Vid den här vägen fanns det två gatukök mitt emot varandra. Det ena hade stora skyltar om att de sålde korv för femton kronor. Det andra hade skyltar om att de sålde korv för femton kronor, med tillägget ”fri räksallad”. Givetvis fastnade de för det med fri räksallad, och backade in turnébussen dit. När de fick sina korvar var där ingen räksallad, och när de påpekade detta såg korvförsäljaren lite förvirrad ut, och berättade att det kostade extra. Någon i bandet pekade då på skylten, och fick svaret:
- Det där, det är ju bara reklam.
Så är det förstås. Så nu passar jag på att göra lite reklam. I morgon, fredag, spelar jag och Håkan skivor på Backstage i Örebro. Kom dit om ni vill. Vi kommer att spela bred pop och rock, högt och lågt. Jag har inte packat ned en enda elektronisk skiva, så det kan bli spännande.
Och om ni inte blir nöjda, kom ihåg att det ändå bara är reklam.
tisdag 4 december 2007
Speglingen i snabbversion
Det här är mitt 169:e inlägg här på Speglingen. Blev just sittande en stund och läste genom en del gamla inlägg, och försökte hitta någon form av röd tråd. Sen kom jag på att Word har en inbyggd funktion för att sammanfatta texter. Som allt annat Microsoft gör är det högst tveksamt om man någonsin kan ha nytta av det i viktiga sammanhang, men som experiment kan det fungera bra. Jag bad Word att sammanfatta alla mina 168 blogginlägg, och leverera det viktigaste på 20 meningar. Här är resultatet:
Snälla, snälla, du. - Kan nog vara ganska svårt.
Man undrar ju. Många gånger om. - Du får säga till om du får tips om något.
För att väga upp. Fanns du inte på nätet så fanns du inte alls. Väx upp. Försök vara vitsig.
Kön
Du frågade mig hur det känns att vara man.
Vi får ta tag i det sen. Punkigare än ska, skaigare än oi!, skickligare än punk. Att Du skall ..Den finns inte kvar.
Strax därefter kom Håkan in. Vara gäst hos någon, och då bjuda in en egen gäst.
Är du tjej? Du kan få heta Amy.
Danielsson får räcka.
Mer än någonsin.
Boken hittar du bland annat här.
Jag hade inte kunnat göra det bättre själv. Där har ni Speglingen. I kortversion. Ytterligare läsning är överflödig. Tack.
Snälla, snälla, du. - Kan nog vara ganska svårt.
Man undrar ju. Många gånger om. - Du får säga till om du får tips om något.
För att väga upp. Fanns du inte på nätet så fanns du inte alls. Väx upp. Försök vara vitsig.
Kön
Du frågade mig hur det känns att vara man.
Vi får ta tag i det sen. Punkigare än ska, skaigare än oi!, skickligare än punk. Att Du skall ..Den finns inte kvar.
Strax därefter kom Håkan in. Vara gäst hos någon, och då bjuda in en egen gäst.
Är du tjej? Du kan få heta Amy.
Danielsson får räcka.
Mer än någonsin.
Boken hittar du bland annat här.
Jag hade inte kunnat göra det bättre själv. Där har ni Speglingen. I kortversion. Ytterligare läsning är överflödig. Tack.
måndag 3 december 2007
Plattan i mitt hjärta
Diskussionerna om framtiden för Sergels torg går heta. Igen. Helt i linje med Stockholms vanliga sätt att hantera jobbigheter ska man bygga sig runt problemen. Människor är rädda för att på vägen till tunnelbanan passera Sveriges största knarkbuffé, och då är det klart att de ska slippa. I stället för att satsa på att hjälpa dem som tillbringar all sin tid där, och att stoppa handeln, byggde man för ett par år sedan en ny nedgång så att Svensson slipper se. Nu vill man glasa in, eller snarare ut, och ännu tydligare markera skillnaden mellan det accepterade och det oönskade. Väktare får uppraget att knuffa bort allt som inte handlar om att konsumera, eller som handlar om att konsumera fel varor.
Oavsett vilken lösning som väljs tror jag att vi kan vara säkra på att Sergels torg aldrig kommer att bli sig likt. Och jag kommer att sörja det. Jag är inte gammal nog att vara nostaligsk över Klarakvarteren som de såg ut innan den stora omdaningen på 60-talet, men jag har bott i Stockholm tillräckligt länge för att lära mig älska plattan. Under fyra år arbetade jag i Kulturhuset, och passerade över de svartvita plattorna flera gånger om dagen. Det var alltid något som hände. Var det inte ett politiskt möte så var det en musikant, en minnesstund, en demonstration eller någon religiös sekt som delade ut flygblad och sjöng. Plattan var allas hemmaplan. När någon packade ihop sina flaggor och högtalare var det någon annan som rullade fram sina grejer. Chilenare i exil, hemlösa som organiserat sig, hungerstrejkande mammor eller evangeliserande medelklasskristna. Klass, etnicitet och kön var inte intressant, plattan var ändå en arena att synas på. Lägg därtill de karaktärer som gjort torget till sin hemplats. Atenmannen var där, längdhopparen, Maria med psalmerna, fotbollsmannen med ölburkarna och Michael Jackson-killen.
Om plattan glasas in glasas allt detta ut. Det går inte att argumentera att större delen av torget fortfarande blir kvar, för det förvandlas ändå till en tambur åt köpcentren. Det blir inte vad det är idag, och det kommer inte heller att lösa några av de sociala problem som plattan ibland sägs vara en del av. Det kommer att göra dem större, och flytta dem någon annanstans.
Oavsett vilken lösning som väljs tror jag att vi kan vara säkra på att Sergels torg aldrig kommer att bli sig likt. Och jag kommer att sörja det. Jag är inte gammal nog att vara nostaligsk över Klarakvarteren som de såg ut innan den stora omdaningen på 60-talet, men jag har bott i Stockholm tillräckligt länge för att lära mig älska plattan. Under fyra år arbetade jag i Kulturhuset, och passerade över de svartvita plattorna flera gånger om dagen. Det var alltid något som hände. Var det inte ett politiskt möte så var det en musikant, en minnesstund, en demonstration eller någon religiös sekt som delade ut flygblad och sjöng. Plattan var allas hemmaplan. När någon packade ihop sina flaggor och högtalare var det någon annan som rullade fram sina grejer. Chilenare i exil, hemlösa som organiserat sig, hungerstrejkande mammor eller evangeliserande medelklasskristna. Klass, etnicitet och kön var inte intressant, plattan var ändå en arena att synas på. Lägg därtill de karaktärer som gjort torget till sin hemplats. Atenmannen var där, längdhopparen, Maria med psalmerna, fotbollsmannen med ölburkarna och Michael Jackson-killen.
Om plattan glasas in glasas allt detta ut. Det går inte att argumentera att större delen av torget fortfarande blir kvar, för det förvandlas ändå till en tambur åt köpcentren. Det blir inte vad det är idag, och det kommer inte heller att lösa några av de sociala problem som plattan ibland sägs vara en del av. Det kommer att göra dem större, och flytta dem någon annanstans.
Vad är vi så rädda för?
Terroristattacker och bomber skrämmer många vuxna. Men för barn är fortfarande mörker och monster betydligt läskigare, skriver The Age. Det är väl inte så konstigt. Vad vet barn om bomber och terroristattacker?
Det fanns en tid när vi verkligen hade saker att vara rädda för. Oxtokiga mammutar, hungriga stenåldersmänniskor med knölpåkar, hemska sjukdomar och naturfenomen som vi inte hade en aning om vad de berodde på. Skicka tillbaka mig femton tusen år i tiden och jag kommer också att vara livrädd. Rädslan var en nödvändighet för att klara sig genom vardagen, och ett av fundamenten i vårt emotionella svartbygge. Men tiderna har förändrats. Människans uppfinningsrikedom har bidragit till att vi har lyckats bygga bort det mesta som kan vara farligt. Krockkuddar, skyddsjakt, störtkrukor, kondomer, grytlappar, brandsläckare och videobandspelare. Nästan varje steg vi tagit i vår utveckling har handlat om att reducera antalet saker man kan vara rädd för. Vi behöver inte ens vara rädda för att missa det uslaste av teveprogram.
Men rädslan finns där lik förbannat. Så vi kommer på nya saker att vara rädda för. Vi blir rädda för bakterier, fästingplågor, hiv-män, höga hastigheter, främlingar, oss själva och saker som är små, söta och luddiga. Vi blir rädda för allt som är nytt, allt som inte förnyas, och allt vi inte vet något om. För att rädslan måste ha någonstans att ta vägen.
För att det är mänskligt att vara rädd.
Själv är jag rädd för frukter och grönsaker. Inte så att jag inte kan vara nära dem, eller måste bära skyddsväst när jag passerar grönsaksavdelningen i min lokala livsmedelsbutik. Men jag vill inte ha dem i munnen. Får jag det, för att någon finnig snabbmatsarbetare missat att ta bort gurkan ur min hamburgare, så vänder det sig i magen på mig. Kräkreflexen är en reflex man inte ska leka med, och min triggas av saker som växer i jorden.
Det är naturligtvis en ganska fånig fobi, och för bara några hundra år sedan dessutom en omöjlig fobi som man genast hade tvingats vänja sig av med. Men i dagens samhälle går det ganska bra. Det blir mest något lite exotiskt att addera till min personlighet och kokettera med i sociala sammanhang.
”Som ni ser petar jag bort löken ur maten, det beror på min grönsaksfobi”, säger jag under middagen, och genast är samtalet igång. Och varje gång visar det sig att bordet är fullt av araknofobiker, bibliofobiker, ergasiofober och andra rädda människor. För sådana är vi, och rädslan är inget fult; inget att skämmas för.
Annat var det som liten pojke. Då var det värsta någon kunde säga till en att man var rädd. Vi gick genom tillvaron med en ständig dubbelhet. Å ena sidan var vi hela tiden livrädda. Det var ju läskigt när det var mörkt, otäckt när man hörde konstiga ljud, obehagligt med kusliga filmer och livsfarligt att växa upp. Samtidigt fick man aldrig erkänna det.
Så man klättrade så högt upp man kunde, satt hopkurad i mörkret och tittade på motorsågsmassakern och cyklade med dödsförakt rakt ner för den branta backen i utkanten av skogen. För att bevisa för de andra att man inte var rädd, fast man innerst inne visste att vi allihop var små och rädda.
Kanske var det därför det var så befriande med nöjesfält. En sorts kontrollerad farlighet, där det var okej att skrika rakt ut och se ut som en stelopererad Jim Carrey på teveskärmarna vid utgången. Spöktåget var det bästa av allt. Vi visste att det var konstruerat för att göra oss rädda, men vi visste också att vi skulle komma ut på andra sidan och skratta åt det. För nöjesfält var ofarliga, konstruerade för att göra oss lagom rädda, men utan att skada oss.
Tills någon dum unge i USA fastnade och slet av foten i Fritt Fall för ett tag sedan. Nu måste man vara rädd på riktigt även på Gröna Lund.
Att rädslan är något basalt hos oss alla är förstås ingen hemlighet för företagen, och något som marknadsförarna inte är sena att utnyttja. Vi är rädda för att bli gamla, och köper därför varenda rynkkräm som finns på marknaden. Vi vill inte bli sjuka, och hakar därför på vilken hälsotrend som helst för att känna oss säkra. Vi måste passa in, och byter därför ut hela vår garderob var tredje månad helt i enlighet med de senaste trenderna.
Skrämmer du upp människor med forskningsresultat som visar att skavsår kan leda till blodförgiftning så kan du vara säker på att försäljningsstatistiken för skavsårsplåster kommer att stiga till skyarna. Och det behöver inte ens vara sant. Vi är nämligen inte bara rädda, utan väldigt lättlurade. Eller åtminstone rädda för att vi kanske har fel. Lika bra att vara på den säkra sidan. Lite plåster kan ju inte skada. Eller?
Plötsligt står det att plåster kan leda till Doppelheimers Syndrom eller någon annan farlig sjukdom vi är rädda för. Så vi får panik, slutar gå, gömmer oss eller ger upp och är rädda för allt, hela tiden, samtidigt. Helt i onödan.
För faktum är ju att den moderna människan har väldigt lite att vara rädd för. Om man inte är religiös, då finns det en hel del att vara rädd för. Men för oss andra är världen tämligen väl madrasserad. Vi har våra hem fullproppade med skyddsutrustning och är försäkrade upp över våra öron. Vi har utrotat eller stängslat in alla farliga djur och den enda naturliga fiende vi har kvar är oss själva.
Men det finns några grundläggande rädslor kvar som vi aldrig kommer att kunna uppfinna oss av med. Vi kommer nog alltid att vara rädda för att bli ensamma och sjuka, att ingen ska tycka om oss, och slutligen för att vi ska dö. Döden kommer vi aldrig undan, och tills någon lyckas bevisa att paradiset verkligen är sådär fint som det sägs gör vi kanske rätt i att vara lite osäkra.
(Inlägget är delvis en omarbetning av en text jag skrev för People tidigare i år. Beklagar om ni redan läst den och tycker att det är tråkigt.)
Det fanns en tid när vi verkligen hade saker att vara rädda för. Oxtokiga mammutar, hungriga stenåldersmänniskor med knölpåkar, hemska sjukdomar och naturfenomen som vi inte hade en aning om vad de berodde på. Skicka tillbaka mig femton tusen år i tiden och jag kommer också att vara livrädd. Rädslan var en nödvändighet för att klara sig genom vardagen, och ett av fundamenten i vårt emotionella svartbygge. Men tiderna har förändrats. Människans uppfinningsrikedom har bidragit till att vi har lyckats bygga bort det mesta som kan vara farligt. Krockkuddar, skyddsjakt, störtkrukor, kondomer, grytlappar, brandsläckare och videobandspelare. Nästan varje steg vi tagit i vår utveckling har handlat om att reducera antalet saker man kan vara rädd för. Vi behöver inte ens vara rädda för att missa det uslaste av teveprogram.
Men rädslan finns där lik förbannat. Så vi kommer på nya saker att vara rädda för. Vi blir rädda för bakterier, fästingplågor, hiv-män, höga hastigheter, främlingar, oss själva och saker som är små, söta och luddiga. Vi blir rädda för allt som är nytt, allt som inte förnyas, och allt vi inte vet något om. För att rädslan måste ha någonstans att ta vägen.
För att det är mänskligt att vara rädd.
Själv är jag rädd för frukter och grönsaker. Inte så att jag inte kan vara nära dem, eller måste bära skyddsväst när jag passerar grönsaksavdelningen i min lokala livsmedelsbutik. Men jag vill inte ha dem i munnen. Får jag det, för att någon finnig snabbmatsarbetare missat att ta bort gurkan ur min hamburgare, så vänder det sig i magen på mig. Kräkreflexen är en reflex man inte ska leka med, och min triggas av saker som växer i jorden.
Det är naturligtvis en ganska fånig fobi, och för bara några hundra år sedan dessutom en omöjlig fobi som man genast hade tvingats vänja sig av med. Men i dagens samhälle går det ganska bra. Det blir mest något lite exotiskt att addera till min personlighet och kokettera med i sociala sammanhang.
”Som ni ser petar jag bort löken ur maten, det beror på min grönsaksfobi”, säger jag under middagen, och genast är samtalet igång. Och varje gång visar det sig att bordet är fullt av araknofobiker, bibliofobiker, ergasiofober och andra rädda människor. För sådana är vi, och rädslan är inget fult; inget att skämmas för.
Annat var det som liten pojke. Då var det värsta någon kunde säga till en att man var rädd. Vi gick genom tillvaron med en ständig dubbelhet. Å ena sidan var vi hela tiden livrädda. Det var ju läskigt när det var mörkt, otäckt när man hörde konstiga ljud, obehagligt med kusliga filmer och livsfarligt att växa upp. Samtidigt fick man aldrig erkänna det.
Så man klättrade så högt upp man kunde, satt hopkurad i mörkret och tittade på motorsågsmassakern och cyklade med dödsförakt rakt ner för den branta backen i utkanten av skogen. För att bevisa för de andra att man inte var rädd, fast man innerst inne visste att vi allihop var små och rädda.
Kanske var det därför det var så befriande med nöjesfält. En sorts kontrollerad farlighet, där det var okej att skrika rakt ut och se ut som en stelopererad Jim Carrey på teveskärmarna vid utgången. Spöktåget var det bästa av allt. Vi visste att det var konstruerat för att göra oss rädda, men vi visste också att vi skulle komma ut på andra sidan och skratta åt det. För nöjesfält var ofarliga, konstruerade för att göra oss lagom rädda, men utan att skada oss.
Tills någon dum unge i USA fastnade och slet av foten i Fritt Fall för ett tag sedan. Nu måste man vara rädd på riktigt även på Gröna Lund.
Att rädslan är något basalt hos oss alla är förstås ingen hemlighet för företagen, och något som marknadsförarna inte är sena att utnyttja. Vi är rädda för att bli gamla, och köper därför varenda rynkkräm som finns på marknaden. Vi vill inte bli sjuka, och hakar därför på vilken hälsotrend som helst för att känna oss säkra. Vi måste passa in, och byter därför ut hela vår garderob var tredje månad helt i enlighet med de senaste trenderna.
Skrämmer du upp människor med forskningsresultat som visar att skavsår kan leda till blodförgiftning så kan du vara säker på att försäljningsstatistiken för skavsårsplåster kommer att stiga till skyarna. Och det behöver inte ens vara sant. Vi är nämligen inte bara rädda, utan väldigt lättlurade. Eller åtminstone rädda för att vi kanske har fel. Lika bra att vara på den säkra sidan. Lite plåster kan ju inte skada. Eller?
Plötsligt står det att plåster kan leda till Doppelheimers Syndrom eller någon annan farlig sjukdom vi är rädda för. Så vi får panik, slutar gå, gömmer oss eller ger upp och är rädda för allt, hela tiden, samtidigt. Helt i onödan.
För faktum är ju att den moderna människan har väldigt lite att vara rädd för. Om man inte är religiös, då finns det en hel del att vara rädd för. Men för oss andra är världen tämligen väl madrasserad. Vi har våra hem fullproppade med skyddsutrustning och är försäkrade upp över våra öron. Vi har utrotat eller stängslat in alla farliga djur och den enda naturliga fiende vi har kvar är oss själva.
Men det finns några grundläggande rädslor kvar som vi aldrig kommer att kunna uppfinna oss av med. Vi kommer nog alltid att vara rädda för att bli ensamma och sjuka, att ingen ska tycka om oss, och slutligen för att vi ska dö. Döden kommer vi aldrig undan, och tills någon lyckas bevisa att paradiset verkligen är sådär fint som det sägs gör vi kanske rätt i att vara lite osäkra.
(Inlägget är delvis en omarbetning av en text jag skrev för People tidigare i år. Beklagar om ni redan läst den och tycker att det är tråkigt.)
söndag 2 december 2007
Värdig avslutning - om det inte blir mer
Led Zeppelin har vaknat. Nästa måndag spelar de i London. Första riktiga konserten sedan 1980. Publiktrycket är extremt. 20 000 släpps in, men ungefär 20 miljoner försökte få tag på biljetter. Undrar hur Plant, Page och Jones sover natten innan?
På pappret ser det ju hur bra ut som helst. Led Zeppelin hade aldrig bytt ut någon medlem, och la därför i konsekvensens namn ner verksamheten när trummisen John Bonham dog 1980. Nu är hans son vuxen nog att ta över, och om man bara räknar efternamnen är bandet därmed fulltaligt igen. Lanseringen är massiv, och kommer i samband med en nypressad samlingsskiva med ursnyggt konvolut i rysk konstruktivistisk anda. När dessutom Robert Plant nyligen har nått en helt ny publik genom sitt underbara samarbete med Alison Krauss känns det som att förutsättningarna för en massiv återföreningsturné är gigantiska.
Men än så länge är det bara en spelning det pratas om. Och jag hoppas att det stannar där. Det vore så snyggt, så värdigt. Så helt annorlunda än alla andra dinosaurier som turnerat några varv för mycket runt jorden. En spelning för 20 000. Som 20 miljoner kommer att säga till sina barnbarn att de var på. Sen inget mer. Inte ens en live-dvd. Jag hoppas.
På pappret ser det ju hur bra ut som helst. Led Zeppelin hade aldrig bytt ut någon medlem, och la därför i konsekvensens namn ner verksamheten när trummisen John Bonham dog 1980. Nu är hans son vuxen nog att ta över, och om man bara räknar efternamnen är bandet därmed fulltaligt igen. Lanseringen är massiv, och kommer i samband med en nypressad samlingsskiva med ursnyggt konvolut i rysk konstruktivistisk anda. När dessutom Robert Plant nyligen har nått en helt ny publik genom sitt underbara samarbete med Alison Krauss känns det som att förutsättningarna för en massiv återföreningsturné är gigantiska.
Men än så länge är det bara en spelning det pratas om. Och jag hoppas att det stannar där. Det vore så snyggt, så värdigt. Så helt annorlunda än alla andra dinosaurier som turnerat några varv för mycket runt jorden. En spelning för 20 000. Som 20 miljoner kommer att säga till sina barnbarn att de var på. Sen inget mer. Inte ens en live-dvd. Jag hoppas.
lördag 1 december 2007
Med smak av soppa
Jag köpte en chokladkaka igår. Fredagsmys, vardagslyx och guldkant på tillvaron. Ibland måste man unna sig något. Det var mörk choklad, med någon form av fyllning. När man står där i valet och kvalet och funderar över vilken produkt som kommer att skänka den största njutningen till smaklökarna är man naturligtvis nyfiken på vad det är för smak på de olika varianterna. Den jag till slut valde beskrevs som "extra fine dark chocolate with a smooth melting filling". Smooth melting filling. Vad smakar det? Lent och smältande?
Det fick mig att tänka på några klubbor jag såg för flera år sedan. Det var traditionella slickepinnar som kom i flera olika smaker. Jordgubb, cola, lakrits, päron. Och bubbelgum. Vad är det för smak? Som om alla tuggummin med kapacitet att blåsa bubblor har samma smak. För säkerhets skull gjorde jag en liten enkätundersökning bland mina vänner. Jag bad dem beskriva smaken bubbelgum. Några var inne på en lite fruktig variant á la Juicy Fruit. Andra beskrev något åt minthållet, och ytterligare några sa något vagt om att "det smakar liksom godis". Vilket är ytterligare en värdelös beskrivning av en smak.
Senare har jag även sett tandkräm med bubbelgumsmak. Men inte blivit klokare på vad det egentligen innebär.
Jag ser framför mig en utveckling av de här luddiga smakbeskrivningarna. Kanske en tvål som doftar soppa, pastasås med smak av gryta, eller varför inte halstabletter med matsmak? Vi kanske kan reducera våra smakkategorier till några få: mat, godis, efterrätt, dryck och sopor. Jag gillar dryck och mat, är inte så förtjust i efterrätt, och äter inte sopor över huvud taget. Hur är er Teriyaki? Jaså, den smakar mat? Då tar jag en sån, tack.
Det fick mig att tänka på några klubbor jag såg för flera år sedan. Det var traditionella slickepinnar som kom i flera olika smaker. Jordgubb, cola, lakrits, päron. Och bubbelgum. Vad är det för smak? Som om alla tuggummin med kapacitet att blåsa bubblor har samma smak. För säkerhets skull gjorde jag en liten enkätundersökning bland mina vänner. Jag bad dem beskriva smaken bubbelgum. Några var inne på en lite fruktig variant á la Juicy Fruit. Andra beskrev något åt minthållet, och ytterligare några sa något vagt om att "det smakar liksom godis". Vilket är ytterligare en värdelös beskrivning av en smak.
Senare har jag även sett tandkräm med bubbelgumsmak. Men inte blivit klokare på vad det egentligen innebär.
Jag ser framför mig en utveckling av de här luddiga smakbeskrivningarna. Kanske en tvål som doftar soppa, pastasås med smak av gryta, eller varför inte halstabletter med matsmak? Vi kanske kan reducera våra smakkategorier till några få: mat, godis, efterrätt, dryck och sopor. Jag gillar dryck och mat, är inte så förtjust i efterrätt, och äter inte sopor över huvud taget. Hur är er Teriyaki? Jaså, den smakar mat? Då tar jag en sån, tack.
Det onda ögat
Postkodmiljonären i går kväll. En man som heter Sigvard ska svara på frågor, och nivån är någonstans strax under 10 000 kr. Frågan lyder:
Vad är det som hamnar mellan jorden och solen vid en solförmörkelse?
A. Ett ufo
B. Månen
C. Ett rymdskepp
D. Det onda ögat
Fantastiska alternativ. Först tänkte jag att det var alternativen som gjorde frågan ännu lättare än den skulle behöva vara. Men sen insåg jag att det inte går att komma på några svåra alternativ. Det finns liksom ingenting annat därute som kan hamna mellan solen och jorden. Det kan bara vara månar, ufon och rymdskepp. Eller möjligen det onda ögat.
Sigvard svarade rätt.
Vad är det som hamnar mellan jorden och solen vid en solförmörkelse?
A. Ett ufo
B. Månen
C. Ett rymdskepp
D. Det onda ögat
Fantastiska alternativ. Först tänkte jag att det var alternativen som gjorde frågan ännu lättare än den skulle behöva vara. Men sen insåg jag att det inte går att komma på några svåra alternativ. Det finns liksom ingenting annat därute som kan hamna mellan solen och jorden. Det kan bara vara månar, ufon och rymdskepp. Eller möjligen det onda ögat.
Sigvard svarade rätt.
torsdag 29 november 2007
Två av oss måste dö. När är ni födda?
Det orangea kuvertet som dimper ned i brevlådan en gång om året är inte någon jättespännande läsning för människor i min ålder. Alldeles oavsett hur mycket man har sparat på sig i pensionspengar hittills är det fullkomligt omöjligt att dra några slutsatser om hur pensionen verkligen kommer att bli när det väl är dags. Pensionssystemet kan hinna förändras många gånger om, börser krascha, inflationer och deflationer kan förvandla pengarna till något helt annat. Det är helt enkelt bara en massa siffror, som saknar ett sammanhang.
Men det finns en sak i det mytomspunna kuvertet som intresserar mig, och som sätter igång min konspiratoriska sida rejält. Arvsvinsterna. Bland de pengar som jag varje år får insatt på mitt pensionskonto är det en liten del som kallas för arvsvinst. När jag kollade upp det fick jag förklarat för mig att när någon dör så fördelas deras pensionspengar ut på övriga pensionssparare. Fördelningen sker enligt två olika principer. En av dem innebär att pengarna fördelas på alla andra som är födda samma år som den avlidne. Om någon annan som är född 1979 dör, så ökar min pension. Inte bara är det en otäck påminnelse om att vi blir färre och färre i min årskull, det sätter även en viss skräck i mig. Det finns människor som skulle tjäna på min död. Jag har ett ganska ansenligt belopp att fördela ut på andra 79:or efter åtta års förvärvsarbetande. Om jag plötsligt hittas död i ett skogsparti hoppas jag att polisen inte bortser från PPM-systemet som ett tänkbart motiv.
Nu är det väl tämligen få som är beredda att gå så långt som att bli seriemördare för att försöka trissa upp sin pension. Jag tror att den energi man måste lägga ned för att lyckas inom den branschen vore bättre att lägga på en laglig karriär, som ju också gör viss skillnad för pensionen. Men i de där extraordinära situationerna som då och då dyker upp i moraltest kan det kanske ha viss betydelse.
Du är på ett flygplan. Ni är tio personer ombord. Piloten ropar ut att ni snart kommer att störta. Det finns åtta fallskärmar ombord, och diskussionen om vilka två som ska offras sätter igång. Någon börjar fråga vilka som har familj och barn att ta hand om. Någon funderar över vilka som är bäst rustade att eventuellt kunna överleva en krasch. Någon försöker vara storsint och erbjuder sig att avstå.
Jag frågar när alla är födda. Finns det några 79:or ombord? Jag röstar på att de stannar i planet.
Men det finns en sak i det mytomspunna kuvertet som intresserar mig, och som sätter igång min konspiratoriska sida rejält. Arvsvinsterna. Bland de pengar som jag varje år får insatt på mitt pensionskonto är det en liten del som kallas för arvsvinst. När jag kollade upp det fick jag förklarat för mig att när någon dör så fördelas deras pensionspengar ut på övriga pensionssparare. Fördelningen sker enligt två olika principer. En av dem innebär att pengarna fördelas på alla andra som är födda samma år som den avlidne. Om någon annan som är född 1979 dör, så ökar min pension. Inte bara är det en otäck påminnelse om att vi blir färre och färre i min årskull, det sätter även en viss skräck i mig. Det finns människor som skulle tjäna på min död. Jag har ett ganska ansenligt belopp att fördela ut på andra 79:or efter åtta års förvärvsarbetande. Om jag plötsligt hittas död i ett skogsparti hoppas jag att polisen inte bortser från PPM-systemet som ett tänkbart motiv.
Nu är det väl tämligen få som är beredda att gå så långt som att bli seriemördare för att försöka trissa upp sin pension. Jag tror att den energi man måste lägga ned för att lyckas inom den branschen vore bättre att lägga på en laglig karriär, som ju också gör viss skillnad för pensionen. Men i de där extraordinära situationerna som då och då dyker upp i moraltest kan det kanske ha viss betydelse.
Du är på ett flygplan. Ni är tio personer ombord. Piloten ropar ut att ni snart kommer att störta. Det finns åtta fallskärmar ombord, och diskussionen om vilka två som ska offras sätter igång. Någon börjar fråga vilka som har familj och barn att ta hand om. Någon funderar över vilka som är bäst rustade att eventuellt kunna överleva en krasch. Någon försöker vara storsint och erbjuder sig att avstå.
Jag frågar när alla är födda. Finns det några 79:or ombord? Jag röstar på att de stannar i planet.
onsdag 28 november 2007
När metoden är viktigare än budskapet
När nya kommunikationsformer introduceras är det ganska fantastiskt i sig. Vad som kommuniceras brukar vara av underordnad betydelse. Den 28 november 1922, alltså för exakt 85 år sedan, var flygkapten Cyril Turner den förste någonsin som skrev ett budskap i himlen med hjälp av ett flygplan. Högt ovanför New Yorks horisont kunde man en kort stund läsa budskapet "Hello USA", innan bokstäverna skingrades för vinden. Ett ganska enkelt och logiskt budskap, men visst hade man kunnat tänka sig något roligare. Metoden har ju senare blivit ett klassiskt inslag i romantiska komedier, där den används för att fria, be om ursäkt eller något annat gulligt. Ofta med någon form av förväxling inblandad, så att det blir väldigt pinsamt.
Det får mig att undra. Vad var det första som någonsin skrevs med en kulspetspenna? Det första någon sa i en mobiltelefon? Vad stod det i det första sms:et som skickades? Förmodligen är svaren ganska tråkiga. Det första som skrevs med en kulspetspenna var nog några krusiduller, och sedan testpersonens namnteckning. I mobilen hördes nog en röst som sa något i stil med "hör du mig, jag hör dig", och det första sms:et gissar jag var fyra bokstäver långt. Test.
Gissningar, givetvis, men tyvärr ganska rimliga. För mig känns det ganska sorgligt att revolutionerande former för kommunikation invigs med alldagliga och tråkiga budskap. Metoden går till världshistorien, men budskapet är glömt på några sekunder. Och det värsta är att det får 85-årsjubilerande "Hello USA" att framstå som ganska fantasifullt.
Det får mig att undra. Vad var det första som någonsin skrevs med en kulspetspenna? Det första någon sa i en mobiltelefon? Vad stod det i det första sms:et som skickades? Förmodligen är svaren ganska tråkiga. Det första som skrevs med en kulspetspenna var nog några krusiduller, och sedan testpersonens namnteckning. I mobilen hördes nog en röst som sa något i stil med "hör du mig, jag hör dig", och det första sms:et gissar jag var fyra bokstäver långt. Test.
Gissningar, givetvis, men tyvärr ganska rimliga. För mig känns det ganska sorgligt att revolutionerande former för kommunikation invigs med alldagliga och tråkiga budskap. Metoden går till världshistorien, men budskapet är glömt på några sekunder. Och det värsta är att det får 85-årsjubilerande "Hello USA" att framstå som ganska fantasifullt.
tisdag 27 november 2007
Värdelöst ovetande
Häromdagen diskuterade Sanna och jag huruvida ett uppslagsverk skulle vara en bra idé eller inte. Kanske var det bara ytterligare ett steg i vårt projekt att förverkliga oss själva som vuxna. En trofé att placera i bokhyllan, och som skulle förvandla oss till något som vi tänker oss att vi vill vara. Eller så var det tänkt att fungera som en homage till våra respektive barndomar, som båda bär det gemensamma att när diskussioner uppstod runt middagsbordet kring ett eller annat så följdes det alltid av frasen ”slå upp det”, och en djupdykning ner i uppslagsverket.
Naturligtvis kom vi in på jämförelser mellan det traditionella uppslagsverket i bokform och det mer moderna digitaliserade. Bokvarianten står sig slätt mot sin efterföljare när det kommer till att hållas uppdaterad. Länder byter presidenter, huvudstäder och gränsdragningar; människor föds och dör och nya upptäckter inom forskningen ställer gamla vedertagna fakta i ett nytt sken. Där kan Bra Böckers Lexikon med några år på nacken inte mäta sig med NE.se eller Wikipedia. Men böckerna har något annat. Känslan att få sätta sig med en stor bok framför sig och bläddra bland bilder, texter och diagram. Den känslan kan ingen webbsida i världen frammana.
Som nyförvärvad till de läsandes värld var Barnens Lexikon en av de första böcker jag fick. Med ett barns vetgirighet slukade jag sidorna, och memorerade varenda häpnadsväckande fakta. Ibland till mina föräldrars stora förtret. För hur kul är det när ens femåring på frågan om man har några husdjur svarar att ”vi har kvalster, de bor i sängarna och på våra näsor”?
Men läsandet, som sedan fortsatte i mammas och pappas betydligt mer omfångsrika uppslagsverk, gav mig också en massa bonuskunskaper. Sådant som somliga kallar värdelöst vetande, och andra för TP-kunskaper. Sådant man bara vet, utan att veta hur man vet, men som man ibland är glad att veta.
Och någonstans där tror jag att felet med digitaliserade uppslagsverk ligger. Den som enbart mättar sin vetgirighet med hjälp av Wikipedia kommer att gå miste om en massa fantastiska TP-kunskaper. Slår man upp ”kaftan” på något av de digitala uppslagsverken får man läsa en massa om kaftaner. Kanske hittar man lite länkar till andra klädesdräkter, eller rent av en länk till popbandet Soundtrack of our lives. Men knappast något om kaffeved och kagge. Vilket den som slår upp det hela i ett uppslagsverk har goda utsikter att få som bonusinformation. Den moderne uppslagaren missar helt enkelt det värdelösa vetandet, och blir därmed värdelöst ovetande. Vilket kanske kan få konsekvenser på sikt.
Så nog är det värt att överväga ett uppslagsverk, alltid.
Naturligtvis kom vi in på jämförelser mellan det traditionella uppslagsverket i bokform och det mer moderna digitaliserade. Bokvarianten står sig slätt mot sin efterföljare när det kommer till att hållas uppdaterad. Länder byter presidenter, huvudstäder och gränsdragningar; människor föds och dör och nya upptäckter inom forskningen ställer gamla vedertagna fakta i ett nytt sken. Där kan Bra Böckers Lexikon med några år på nacken inte mäta sig med NE.se eller Wikipedia. Men böckerna har något annat. Känslan att få sätta sig med en stor bok framför sig och bläddra bland bilder, texter och diagram. Den känslan kan ingen webbsida i världen frammana.
Som nyförvärvad till de läsandes värld var Barnens Lexikon en av de första böcker jag fick. Med ett barns vetgirighet slukade jag sidorna, och memorerade varenda häpnadsväckande fakta. Ibland till mina föräldrars stora förtret. För hur kul är det när ens femåring på frågan om man har några husdjur svarar att ”vi har kvalster, de bor i sängarna och på våra näsor”?
Men läsandet, som sedan fortsatte i mammas och pappas betydligt mer omfångsrika uppslagsverk, gav mig också en massa bonuskunskaper. Sådant som somliga kallar värdelöst vetande, och andra för TP-kunskaper. Sådant man bara vet, utan att veta hur man vet, men som man ibland är glad att veta.
Och någonstans där tror jag att felet med digitaliserade uppslagsverk ligger. Den som enbart mättar sin vetgirighet med hjälp av Wikipedia kommer att gå miste om en massa fantastiska TP-kunskaper. Slår man upp ”kaftan” på något av de digitala uppslagsverken får man läsa en massa om kaftaner. Kanske hittar man lite länkar till andra klädesdräkter, eller rent av en länk till popbandet Soundtrack of our lives. Men knappast något om kaffeved och kagge. Vilket den som slår upp det hela i ett uppslagsverk har goda utsikter att få som bonusinformation. Den moderne uppslagaren missar helt enkelt det värdelösa vetandet, och blir därmed värdelöst ovetande. Vilket kanske kan få konsekvenser på sikt.
Så nog är det värt att överväga ett uppslagsverk, alltid.
fredag 23 november 2007
Vill du dela körsnär med mig?
I går lyckades jag snappa upp en del av ett samtal mellan två äldre damer som jag mötte på Dalagatan. Så vitt jag kunde förstå var den ena precis i färd med att beskriva för den andra hur hon lärt känna en viss väninna.
"Vi känner varandra eftersom vi har samma körsnär", sa hon, som om det vore det mest självklara i världen.
När man lär känna en annan människa för att man går till samma körsnär lever man ett liv som skiljer sig ganska mycket från mitt.
"Vi känner varandra eftersom vi har samma körsnär", sa hon, som om det vore det mest självklara i världen.
När man lär känna en annan människa för att man går till samma körsnär lever man ett liv som skiljer sig ganska mycket från mitt.
torsdag 22 november 2007
Konsten att googla
Jag har tidigare skrivit om det intressanta i att minst två personer om dagen hittar till min blogg genom att googla på "Spindelharpan". Fenomenet fortsätter, men även andra intressanta googlingar får stackars oskyldiga surfare att hamna på min blogg. En del av dem verkar uppskatta det, men lika många ger sig genast iväg på jakt efter något bättre. Det som fascinerar mig är att en del verkar vara tämligen usla på att söka information på nätet.
För ett par veckor sedan var det till exempel en person i dalarna som hittade min blogg efter att helt sonika ha googlat på ordet "hjul". En sökning som ger i runda slängar tre och en halv miljon träffar. Vad letade han efter? Ville han gå grundligt tillväga och hitta precis allt som fanns skrivet om hjul? Planerade han att uppfinna hjulet om igen? Eller hade han faktiskt något specifikt i åtanke, och borde bara lära sig att vara mer exakt i sin sökning?
Idag var det en västgöte som sökte på "gräva brunn eritrea kostnad". Hon hittade till en arkivsida i min blogg där jag tydligen lyckats nämna alla de orden. Troligtvis var det inte det den här surfaren hoppades på. Men vad var det hon ville hitta? En sida som i en enkel tabellform redovisade den exakta kostnaden för att gräva en brunn i Eritrea? En offert? Om du återkommer: jag beklagar att min blogg inte erbjuder den informationen. Jag ska bättra mig.
Min absoluta favorit är annars den person som för några veckor sedan sökte på orden "vilken luftpistol använder proffsen". Jag kan riktigt se det framför mig. En kille i 16-årsåldern. Lite ensam, mobbad. Kanske med ett y-namn. Tänker att en hobby som pistolskytte vore något att slänga fram första dagen på gymnasiet för att tillägna sig lite efterlängtad street-cred. Men han vet också med sig att han är en sådan som Murphys lag drabbar hårt. Att om han bara ger sig iväg till en vapenhandel för att köpa en luftpistol så kommer han att bli mobbad i skytteklubben för att han valt ett så töntigt vapen. Den här gången vill han göra allt rätt. Så han googlar. Och kommer till min blogg. Jag är ledsen, grabben. Ledsen för att du inte hittade det du sökte, och ledsen för att du valt fel väg att bli cool. Vapen kommer inte att lösa något. Gå med i scouterna i stället. Eller engagera dig politiskt. Det blir bättre när du blir äldre.
För ett par veckor sedan var det till exempel en person i dalarna som hittade min blogg efter att helt sonika ha googlat på ordet "hjul". En sökning som ger i runda slängar tre och en halv miljon träffar. Vad letade han efter? Ville han gå grundligt tillväga och hitta precis allt som fanns skrivet om hjul? Planerade han att uppfinna hjulet om igen? Eller hade han faktiskt något specifikt i åtanke, och borde bara lära sig att vara mer exakt i sin sökning?
Idag var det en västgöte som sökte på "gräva brunn eritrea kostnad". Hon hittade till en arkivsida i min blogg där jag tydligen lyckats nämna alla de orden. Troligtvis var det inte det den här surfaren hoppades på. Men vad var det hon ville hitta? En sida som i en enkel tabellform redovisade den exakta kostnaden för att gräva en brunn i Eritrea? En offert? Om du återkommer: jag beklagar att min blogg inte erbjuder den informationen. Jag ska bättra mig.
Min absoluta favorit är annars den person som för några veckor sedan sökte på orden "vilken luftpistol använder proffsen". Jag kan riktigt se det framför mig. En kille i 16-årsåldern. Lite ensam, mobbad. Kanske med ett y-namn. Tänker att en hobby som pistolskytte vore något att slänga fram första dagen på gymnasiet för att tillägna sig lite efterlängtad street-cred. Men han vet också med sig att han är en sådan som Murphys lag drabbar hårt. Att om han bara ger sig iväg till en vapenhandel för att köpa en luftpistol så kommer han att bli mobbad i skytteklubben för att han valt ett så töntigt vapen. Den här gången vill han göra allt rätt. Så han googlar. Och kommer till min blogg. Jag är ledsen, grabben. Ledsen för att du inte hittade det du sökte, och ledsen för att du valt fel väg att bli cool. Vapen kommer inte att lösa något. Gå med i scouterna i stället. Eller engagera dig politiskt. Det blir bättre när du blir äldre.
onsdag 21 november 2007
Frisedel för allas bästa
Sten Tolgfors använder sig av stora ord om rikets säkerhet, och slår fast att Sverige ska behålla värnplikten. Om rikets säkerhet hänger på att alla landets 18-åringar av manligt kön ska gå en kurs i hur man dödar så är jag orolig.
Jag har inte gjort lumpen själv. Då som nu ansåg jag att Sverige inte behöver ett väpnat försvar, och att om vi ändå skulle ha ett så var inte jag ämnad att vara en del av det. Nästan ingen av mina vänner hade heller gjort lumpen, och när mönstringen närmade sig var det stora samtalsämnet vilka olika metoder som var bäst för att komma undan. Fantasifulla berättelser om personer som rullat in sig i mattor för att framstå som galna, löpt amok med låtsasgeväret man måste hålla i, för att framstå som farliga eller helt enkelt fejkat på alla tester för att framstå som värdelösa. Jag tog fasta på ett tips om att man skulle be att få gå till psykologen direkt, och där ge dem en rimlig orsak att signera en frisedel.
Så på bussen till Karlstad satt jag och förberedde en story som skulle hålla inne hos mönstringspsykologen. Jag var inne på något hjärtskärande om att jag aldrig lyckades passa in i grupper, och dessutom att trycka på det sanna auktoritetsproblem jag sitter på. Redan på första samlingen där någon militär informerade oss om hur mönstringen skulle gå till räckte jag upp handen, och bad att få gå till psykologen direkt. Jag fick förklarat för mig att det inte var förrän dag två vi skulle dit, men efter att ha stått på mig lite fick jag en snabb audiens.
Psykologen påminde starkt om Farbror Barbro, och jag insåg snabbt att han inte var särskilt nöjd med sin lott i livet. Han ville därifrån så snabbt som möjligt, och fick han bara en anledning var han beredd att skriva under på vad som helst. Ungefär så här utspelade sig konversationen:
- Ja, Mårthen. Eftersom du kommer hit direkt antar jag att du har stora problem?
- Ehh, ja, kanske.
- Vi tar det från början. Lågstadiet - du blev mobbad?
- Öhh.
- Och senare på högstadiet kom droger in i bilden?
- Ehh.
- Svårt att hitta ett sammanhang, inga vänner, missbruksproblematik?
- Ehh, njae.
- Det låter ju inte som att du borde göra lumpen med den här bakgrunden. Jag kommer att skriva att du inte är lämplig, så får du vänta här utanför tills bussen går hem ikväll. De visar nog någon film du kan titta på medan du väntar.
- Öhh, okej.
- Du blir väl inte ledsen nu, va?
- Nej, det är nog för allas bästa.
Jag behövde inte ens ljuga. Och inte göra ett enda test. Jag fick se filmen "Congo" tre gånger, och sen var det dags att åka hem. Där slutade min militära karriär. För rikets säkerhet var det nog lika bra.
Jag har inte gjort lumpen själv. Då som nu ansåg jag att Sverige inte behöver ett väpnat försvar, och att om vi ändå skulle ha ett så var inte jag ämnad att vara en del av det. Nästan ingen av mina vänner hade heller gjort lumpen, och när mönstringen närmade sig var det stora samtalsämnet vilka olika metoder som var bäst för att komma undan. Fantasifulla berättelser om personer som rullat in sig i mattor för att framstå som galna, löpt amok med låtsasgeväret man måste hålla i, för att framstå som farliga eller helt enkelt fejkat på alla tester för att framstå som värdelösa. Jag tog fasta på ett tips om att man skulle be att få gå till psykologen direkt, och där ge dem en rimlig orsak att signera en frisedel.
Så på bussen till Karlstad satt jag och förberedde en story som skulle hålla inne hos mönstringspsykologen. Jag var inne på något hjärtskärande om att jag aldrig lyckades passa in i grupper, och dessutom att trycka på det sanna auktoritetsproblem jag sitter på. Redan på första samlingen där någon militär informerade oss om hur mönstringen skulle gå till räckte jag upp handen, och bad att få gå till psykologen direkt. Jag fick förklarat för mig att det inte var förrän dag två vi skulle dit, men efter att ha stått på mig lite fick jag en snabb audiens.
Psykologen påminde starkt om Farbror Barbro, och jag insåg snabbt att han inte var särskilt nöjd med sin lott i livet. Han ville därifrån så snabbt som möjligt, och fick han bara en anledning var han beredd att skriva under på vad som helst. Ungefär så här utspelade sig konversationen:
- Ja, Mårthen. Eftersom du kommer hit direkt antar jag att du har stora problem?
- Ehh, ja, kanske.
- Vi tar det från början. Lågstadiet - du blev mobbad?
- Öhh.
- Och senare på högstadiet kom droger in i bilden?
- Ehh.
- Svårt att hitta ett sammanhang, inga vänner, missbruksproblematik?
- Ehh, njae.
- Det låter ju inte som att du borde göra lumpen med den här bakgrunden. Jag kommer att skriva att du inte är lämplig, så får du vänta här utanför tills bussen går hem ikväll. De visar nog någon film du kan titta på medan du väntar.
- Öhh, okej.
- Du blir väl inte ledsen nu, va?
- Nej, det är nog för allas bästa.
Jag behövde inte ens ljuga. Och inte göra ett enda test. Jag fick se filmen "Congo" tre gånger, och sen var det dags att åka hem. Där slutade min militära karriär. För rikets säkerhet var det nog lika bra.
Drömgeografin
Jag vill förstå mig på din drömgeografi.
Låna mig din tid! Och all din tid.
Jag ser mig omkring när jag drömmer
och sover gott med kartan i hand.
Just som Cristofer Columbus
så vaknar jag vid drömmarnas land.
/Pontus och Amerikanerna, 1991
Jag har en egen drömgeografi. Platser där drömmarna ofta utspelar sig, och där jag hittar och känner igen mig. Platser som jag aldrig besökt i verkligheten, även om de har vissa likheter med verkliga platser.
I huvudsak utgörs min drömgeografi av tre enheter:
1. Staden
Det här är en stad som till stor del är inspirerad av Brighton, men som ändå ligger i Sverige. Det finns en hög höjd med en kyrka på, som jag tror är en kombination av Sofia kyrka på Södermalm och Vanadisberget. Det finns små gränder med restauranger, en strand och ett torg. Jag hittar väldigt bra i den här staden, och har tillbringat otaliga nätter med att cykla, gå eller köra bil runt i drömstaden. Ibland är staden i Italien, och då måste man betala vägtull för att få åka ända upp till kyrkan, men oftast är den i Sverige, och då är det gratis. De två andra platser jag beskriver här nedan ligger i staden.
Konstigt nog finns det väldigt lite av Örebro i staden.
2. Grottan
Ganska ofta är jag i en fantastisk grotta. Man går in på en innergård, och firar sig ned i ett hål, och där finns en stor grotta med flera olika rum. Det finns också en alternativ väg in som innebär att man klättrar uppför en sorts stege, men den är ofta blockerad. I grottan utspelar sig flera olika saker. Dels är det en del fester där; konserter och liknande. Dels utspelar det sig ofta en kamp om vem som ska ha kontroll över grottan. Om jag ska analysera var grottan kommer från så tror jag att den är en kombination mellan ett litet utrymme i mormor och morfars hus där man kunde gömma sig, och den lokal på Slottsgatan i Örebro som vi punkare huserade i under något år i slutet av 90-talet.
I anslutning till grottan finns också en låg tegelbyggnad med duschar och toaletter. Det är alltid förfärligt äckligt där, och man vill helst inte gå på de toaletterna. Ändå tillbringar jag ganska mycket tid där inne, och ibland blir jag inlåst där.
3. Huset
Huset utgör en kombination av de tre platser där jag har bott längst. Basen är huset i Lillån, där jag bodde mellan 1985-1998. Trädgården och dörrposten i köket tillhör huset i Karlstad där jag bodde från födseln och fram till 1985. Dessutom finns det en loftsäng och ett källarförråd tillhörande lägenheten på Upplandsgatan där jag bodde 2000-2006.
Det här huset återkommer jag till nästan varje natt. Det är där jag träffar vänner, sitter ensam, umgås med familjen, äter. Där kan jag flyga genom rummen, ligga förstenad mitt på golvet i vardagsrummet (som fortfarande har heltäckningsmatta) och där kan jag barrikadera mig mot faror som försöker ta sig in.
Peter Englund skrev nyligen i sin blogg om tre drömmar han haft. Jag blev förvånad över hur detaljerade de var. Men vid närmare eftertanke slogs jag av att mina egna drömmar är tämligen detaljerade. Särskilt när jag slår ihop många drömmar, och ser att de bygger vidare på samma geografi, på samma skapade värld av referenser till de verkliga.
Hur ser er drömgeografi ut? Berätta gärna om någon plats ni ofta besöker i drömmarna.
Låna mig din tid! Och all din tid.
Jag ser mig omkring när jag drömmer
och sover gott med kartan i hand.
Just som Cristofer Columbus
så vaknar jag vid drömmarnas land.
/Pontus och Amerikanerna, 1991
Jag har en egen drömgeografi. Platser där drömmarna ofta utspelar sig, och där jag hittar och känner igen mig. Platser som jag aldrig besökt i verkligheten, även om de har vissa likheter med verkliga platser.
I huvudsak utgörs min drömgeografi av tre enheter:
1. Staden
Det här är en stad som till stor del är inspirerad av Brighton, men som ändå ligger i Sverige. Det finns en hög höjd med en kyrka på, som jag tror är en kombination av Sofia kyrka på Södermalm och Vanadisberget. Det finns små gränder med restauranger, en strand och ett torg. Jag hittar väldigt bra i den här staden, och har tillbringat otaliga nätter med att cykla, gå eller köra bil runt i drömstaden. Ibland är staden i Italien, och då måste man betala vägtull för att få åka ända upp till kyrkan, men oftast är den i Sverige, och då är det gratis. De två andra platser jag beskriver här nedan ligger i staden.
Konstigt nog finns det väldigt lite av Örebro i staden.
2. Grottan
Ganska ofta är jag i en fantastisk grotta. Man går in på en innergård, och firar sig ned i ett hål, och där finns en stor grotta med flera olika rum. Det finns också en alternativ väg in som innebär att man klättrar uppför en sorts stege, men den är ofta blockerad. I grottan utspelar sig flera olika saker. Dels är det en del fester där; konserter och liknande. Dels utspelar det sig ofta en kamp om vem som ska ha kontroll över grottan. Om jag ska analysera var grottan kommer från så tror jag att den är en kombination mellan ett litet utrymme i mormor och morfars hus där man kunde gömma sig, och den lokal på Slottsgatan i Örebro som vi punkare huserade i under något år i slutet av 90-talet.
I anslutning till grottan finns också en låg tegelbyggnad med duschar och toaletter. Det är alltid förfärligt äckligt där, och man vill helst inte gå på de toaletterna. Ändå tillbringar jag ganska mycket tid där inne, och ibland blir jag inlåst där.
3. Huset
Huset utgör en kombination av de tre platser där jag har bott längst. Basen är huset i Lillån, där jag bodde mellan 1985-1998. Trädgården och dörrposten i köket tillhör huset i Karlstad där jag bodde från födseln och fram till 1985. Dessutom finns det en loftsäng och ett källarförråd tillhörande lägenheten på Upplandsgatan där jag bodde 2000-2006.
Det här huset återkommer jag till nästan varje natt. Det är där jag träffar vänner, sitter ensam, umgås med familjen, äter. Där kan jag flyga genom rummen, ligga förstenad mitt på golvet i vardagsrummet (som fortfarande har heltäckningsmatta) och där kan jag barrikadera mig mot faror som försöker ta sig in.
Peter Englund skrev nyligen i sin blogg om tre drömmar han haft. Jag blev förvånad över hur detaljerade de var. Men vid närmare eftertanke slogs jag av att mina egna drömmar är tämligen detaljerade. Särskilt när jag slår ihop många drömmar, och ser att de bygger vidare på samma geografi, på samma skapade värld av referenser till de verkliga.
Hur ser er drömgeografi ut? Berätta gärna om någon plats ni ofta besöker i drömmarna.
tisdag 20 november 2007
Han utan smeknamn
Under hela min uppväxt har jag stött på människor med olika typer av smeknamn. Först skolbarnens sätt att förkorta namn till Krille, Karro, Sebbe, Hasse, Jonte och andra tvåstaviga påhitt som slutar på vokal. Sedan punkgängets mer obegripliga Spiken, Tuben, Korven och Burken. Lägg därtill de som kallats vid efternamn, de som drabbats av öknamn på grund av någon pinsamhet de gjort, och alla lärare som fått namn efter sitt ämne; Kemita, Träis, Syhitler osv.
Jag har alltid varit lite avundsjuk på alla dessa människor som så käckt lystrar till ett smeknamn. För egen del har jag i nästan alla sammanhang kort och gott varit Mårthen. Inget fel med det, jag gillar mitt namn, men ett smeknamn har alltid lockat. Mamma och mina systrar har till och från kallat mig för Totte. Men det är inget som har spridit sig till vänner och bekanta. En kort period på lågstadiet gick jag under namnet Märta. Det började på rasternas innebandymatcher. Tjejerna mot killarna var en smidig indelning, men blev ofta lite ojämnt. Inte så mycket på grund av att killarna var bättre, utan mer på grund av att de var fler. Nästan alla killar var med, men många av tjejerna ägnade sig åt annat på rasterna, så fördelningen blev inget vidare. Men om en kille gick över till tjejerna brukade matchen bli bra, och av någon anledning blev jag oftast den killen. Och spelade man med tjejerna fick man ju heta som tjejerna. Antagligen var det meningen att jag skulle bli lite störd av att kallas Märta, men jag hade redan då insett att det inte fanns något nedlåtande i att liknas vid en tjej, så det bet liksom inte. Men inte heller det namnet hängde i särskilt länge.
Sen fanns naturligtvis olika anspelningar på Mårten Gås. Gåsen, gåsis och liknande. Men inte heller det blev etablerat som ett fasthängande smeknamn.
Vid ett tillfälle försökte jag lansera ett eget. Jag minns att vi höll på och lekte någon avancerad form av "Röda Vita Rosen" i skogen. Jag kände mig väldigt slug, och klev in i någon sorts dubbelspionage, och ville ha ett namn värdigt ett sådant beteende. Jag fastnade för "Råttan", som jag tror var hämtat ur någon av de böcker från 50-talet som jag fått av farmor. Jag samlade alla mina vänner och meddelade att jag från och med nu ville att de skulle tilltala mig som "Råttan". Det höll i tre dagar, sen var jag Mårthen igen. Det fungerar nog generellt dåligt att hitta på sina egna smeknamn.
Vid det här laget har jag nog accepterat min lott. Jag kallas vid mitt riktiga namn. Om jag någon gång kommer att ingå i ett gäng av listiga och sluga kumpaner som sprider lyster i kvarteret kommer min grej vara att jag är den utan smeknamn. Folk kommer titta på oss på avstånd, och konstatera: "Där kommer Kniparn, Jonsson och Steget. Och Mårthen, han utan smeknamn".
Jag har alltid varit lite avundsjuk på alla dessa människor som så käckt lystrar till ett smeknamn. För egen del har jag i nästan alla sammanhang kort och gott varit Mårthen. Inget fel med det, jag gillar mitt namn, men ett smeknamn har alltid lockat. Mamma och mina systrar har till och från kallat mig för Totte. Men det är inget som har spridit sig till vänner och bekanta. En kort period på lågstadiet gick jag under namnet Märta. Det började på rasternas innebandymatcher. Tjejerna mot killarna var en smidig indelning, men blev ofta lite ojämnt. Inte så mycket på grund av att killarna var bättre, utan mer på grund av att de var fler. Nästan alla killar var med, men många av tjejerna ägnade sig åt annat på rasterna, så fördelningen blev inget vidare. Men om en kille gick över till tjejerna brukade matchen bli bra, och av någon anledning blev jag oftast den killen. Och spelade man med tjejerna fick man ju heta som tjejerna. Antagligen var det meningen att jag skulle bli lite störd av att kallas Märta, men jag hade redan då insett att det inte fanns något nedlåtande i att liknas vid en tjej, så det bet liksom inte. Men inte heller det namnet hängde i särskilt länge.
Sen fanns naturligtvis olika anspelningar på Mårten Gås. Gåsen, gåsis och liknande. Men inte heller det blev etablerat som ett fasthängande smeknamn.
Vid ett tillfälle försökte jag lansera ett eget. Jag minns att vi höll på och lekte någon avancerad form av "Röda Vita Rosen" i skogen. Jag kände mig väldigt slug, och klev in i någon sorts dubbelspionage, och ville ha ett namn värdigt ett sådant beteende. Jag fastnade för "Råttan", som jag tror var hämtat ur någon av de böcker från 50-talet som jag fått av farmor. Jag samlade alla mina vänner och meddelade att jag från och med nu ville att de skulle tilltala mig som "Råttan". Det höll i tre dagar, sen var jag Mårthen igen. Det fungerar nog generellt dåligt att hitta på sina egna smeknamn.
Vid det här laget har jag nog accepterat min lott. Jag kallas vid mitt riktiga namn. Om jag någon gång kommer att ingå i ett gäng av listiga och sluga kumpaner som sprider lyster i kvarteret kommer min grej vara att jag är den utan smeknamn. Folk kommer titta på oss på avstånd, och konstatera: "Där kommer Kniparn, Jonsson och Steget. Och Mårthen, han utan smeknamn".
Årets Arne Weise utsedd
Anne Lundberg blir årets julvärd i SVT. Hon är tidigare känd som programledare för Antikrundan. Platsen i fåtöljen på julafton börjar bli ganska insutten vid det här laget. I tur och ordning har Lotta Bromé, Ingvar Oldsberg, Blossom Tainton och Ernst Kirchsteiger haft uppgiften att presentera Kalle Anka och de andra programmen efter att Arne Weise slutade. Men det är ändå till Arne man relaterar. Till Arne, och kanske lite till en imitation och nidbild av Arne.
Det är ju så med vissa roller och positioner. Det är omöjligt att inta dem utan att förhålla sig till andra som har gjort det tidigare. Precis som varje ny programledare i Bingolotto på ett eller annat sätt måste förhålla sig till "Loket" så är det Arne Weise som har mejslat ut arketypen för en julvärd. En mall att antingen passa in sig i, eller medvetet bryta mot.
Och så har vi ju Claes Eriksson. Galenskaparnas frontfigur, som i serien En himla många program fungerade som en värd, sittandes i en fåtölj, gnuggandes sina händer. Inspirerad av Arne Weise, förstås, men kanske även åt andra hållet. För året efter såg Arne ännu mysigare ut där han satt, och det kändes verkligen innerligt när han gned sina händer mot varandra. Kanske blev den imiterade inspirerad av den som imiterar?
Det är ju så med vissa roller och positioner. Det är omöjligt att inta dem utan att förhålla sig till andra som har gjort det tidigare. Precis som varje ny programledare i Bingolotto på ett eller annat sätt måste förhålla sig till "Loket" så är det Arne Weise som har mejslat ut arketypen för en julvärd. En mall att antingen passa in sig i, eller medvetet bryta mot.
Och så har vi ju Claes Eriksson. Galenskaparnas frontfigur, som i serien En himla många program fungerade som en värd, sittandes i en fåtölj, gnuggandes sina händer. Inspirerad av Arne Weise, förstås, men kanske även åt andra hållet. För året efter såg Arne ännu mysigare ut där han satt, och det kändes verkligen innerligt när han gned sina händer mot varandra. Kanske blev den imiterade inspirerad av den som imiterar?
Nyckelord:
Anne Lundberg,
Arne Weise,
Claes Eriksson,
Ernst Kirchsteiger,
julvärd,
SVT
måndag 19 november 2007
Snälla, läs inte det här
Alla har nog någon gång sagt något som de önskat att de inte sagt. Många har också klickat iväg ett sms eller mail, som de sekunden efter ångrat att de skickade. Eller precis för sent insett att de skickade till fel person. Det är i sådana lägen man önskar att det gick att revidera historien. Att det gick att trycka på en ångraknapp i telefonen som gjorde att sms:et inte gick att läsa av mottagaren. Att man kunde göra sagda ord osagda.
Bloggande ger vissa sådana möjligheter. Jag kan i efterhand gå in och redigera ett inlägg som jag skrev för ett halvår sedan. Men jag kan inte förhindra att någon redan kan ha läst det, eller rent av sparat den gamla versionen. På samma sätt som Jens kan radera en kommentar han redan skrivit, som han gjorde i mitt förra inlägg. Men han kan inte försäkra sig om att jag inte redan läst den, och vet att det stod: "Mårthen, jag har sagt det förr. Du kommer bli en bra far."
Men om vi nu leker med tanken på ett felskickat mail. Ett mail som gått iväg till någon som inte borde ha fått det, och som kan få stora konsekvenser. Den stora frågan är om nyfikenheten går att övervinna med hjälp av rimliga argument. Tänk er följande scenario:
Du öppnar din mailbox, och ser att du har fått två mail från din bästa vän. Det ena har en helt tom ämnesrad. I det andra står det "OBS! LÄS DET HÄR FÖRST!". Rimligen är du så pass lydig att du läser det mailet först. Där står det:
"Hej! Jag råkade precis skicka iväg ett mail till dig av misstag. Det var inte tänkt till dig, utan till en annan person, och jag vill verkligen inte att du läser det. Snälla, snälla, du. Radera det utan att läsa det först. Jag kan förklara allt för dig senare. Älskar dig, snälla, snälla, gör bara som jag säger."
Hur agerar du? Ärligt talat.
Bloggande ger vissa sådana möjligheter. Jag kan i efterhand gå in och redigera ett inlägg som jag skrev för ett halvår sedan. Men jag kan inte förhindra att någon redan kan ha läst det, eller rent av sparat den gamla versionen. På samma sätt som Jens kan radera en kommentar han redan skrivit, som han gjorde i mitt förra inlägg. Men han kan inte försäkra sig om att jag inte redan läst den, och vet att det stod: "Mårthen, jag har sagt det förr. Du kommer bli en bra far."
Men om vi nu leker med tanken på ett felskickat mail. Ett mail som gått iväg till någon som inte borde ha fått det, och som kan få stora konsekvenser. Den stora frågan är om nyfikenheten går att övervinna med hjälp av rimliga argument. Tänk er följande scenario:
Du öppnar din mailbox, och ser att du har fått två mail från din bästa vän. Det ena har en helt tom ämnesrad. I det andra står det "OBS! LÄS DET HÄR FÖRST!". Rimligen är du så pass lydig att du läser det mailet först. Där står det:
"Hej! Jag råkade precis skicka iväg ett mail till dig av misstag. Det var inte tänkt till dig, utan till en annan person, och jag vill verkligen inte att du läser det. Snälla, snälla, du. Radera det utan att läsa det först. Jag kan förklara allt för dig senare. Älskar dig, snälla, snälla, gör bara som jag säger."
Hur agerar du? Ärligt talat.
En bedrift som borde belönas
En 19-årig man från Uppsala dömdes idag för dataintrång på flera universitet och högskolor. Är det något att straffas för?
Här har snubben alltså rest land och rike runt, tagit sig in i datasalar på svenska lärosäten, och trängt sig in i datorerna. Antagligen har han speciella knep, som att dra axeln ur led, smörja in sig med valfett och lägga upp benen över nacken. Det är ju en oerhörd gymnastisk prestation, och särskilt med tanke på hur små dagens datorer är.
Hoppas att han döms till samhällstjänst, och får resa land och rike runt och uppträda med sitt lilla förvandlingsnummer. Pengarna han spelar in kan gå till något vackert. Jag kommer lätt att besöka showen!
Här har snubben alltså rest land och rike runt, tagit sig in i datasalar på svenska lärosäten, och trängt sig in i datorerna. Antagligen har han speciella knep, som att dra axeln ur led, smörja in sig med valfett och lägga upp benen över nacken. Det är ju en oerhörd gymnastisk prestation, och särskilt med tanke på hur små dagens datorer är.
Hoppas att han döms till samhällstjänst, och får resa land och rike runt och uppträda med sitt lilla förvandlingsnummer. Pengarna han spelar in kan gå till något vackert. Jag kommer lätt att besöka showen!
söndag 18 november 2007
Den mystiska sekten i Fredhäll
När jag går till min tunnelbanestation möter jag påfallande ofta människor med stora packningar. De har rullväskor, ryggsäckar eller andra stora väskor, och rör sig målmedvetet åt ett och samma håll. Om de gick åt Kristinebergshållet vore det inte det minsta konstigt. Då skulle de antagligen till hotellet som ligger en bit bort. Men de går mot Fredhäll. En del av dem tittar ängsligt på en utskriven karta från Eniro, och någon stannar i biljetthallen och tittar på kartan. Jag har ingen aning om vart de tar vägen.
Under mina kvällspromenader i närområdet har jag försökt hitta något ställe i den riktning de går som kan vara orsak för folk med packningar att vallfärda till, men jag hittar ingenting. Det enda som finns förutom bostäder är en restaurang, ett kafé och ett äldreboende. Och så kallbadhuset, men där är det ingen större aktivitet så här års.
Så jag har bestämt mig för att det måste handla om en ondskefull och mystisk sekt. Kanske en hebrägdagörare. Någon som verkar i Boltzius anda och gör människor friska. Antagligen bär var och en av de där människorna på något mer än sina packningar; en obotlig sjukdom, synder att befrias från eller en önskan om omvälvande förändringar i livet. Och i en stor lägenhet någonstans på Snoilskyvägen sitter en skäggig dam bakom ett draperi och ägnar sig åt handpåläggning och rituella ramsor. Kanske får de dricka en brygd som hon har kokat ihop.
Någon gång ska jag följa efter en av dem. Försöka höra det hemliga lösenordet de uppger för den kutryggiga portvakten. Sedan gå tillbaka en timme senare, med en egen rullväska, titta vakten i ögonen och säga "fidelio". Bli insläppt, och äntligen få veta vad det är alla vallfärdar till. Det kan bli första steget mot något stort.
Under mina kvällspromenader i närområdet har jag försökt hitta något ställe i den riktning de går som kan vara orsak för folk med packningar att vallfärda till, men jag hittar ingenting. Det enda som finns förutom bostäder är en restaurang, ett kafé och ett äldreboende. Och så kallbadhuset, men där är det ingen större aktivitet så här års.
Så jag har bestämt mig för att det måste handla om en ondskefull och mystisk sekt. Kanske en hebrägdagörare. Någon som verkar i Boltzius anda och gör människor friska. Antagligen bär var och en av de där människorna på något mer än sina packningar; en obotlig sjukdom, synder att befrias från eller en önskan om omvälvande förändringar i livet. Och i en stor lägenhet någonstans på Snoilskyvägen sitter en skäggig dam bakom ett draperi och ägnar sig åt handpåläggning och rituella ramsor. Kanske får de dricka en brygd som hon har kokat ihop.
Någon gång ska jag följa efter en av dem. Försöka höra det hemliga lösenordet de uppger för den kutryggiga portvakten. Sedan gå tillbaka en timme senare, med en egen rullväska, titta vakten i ögonen och säga "fidelio". Bli insläppt, och äntligen få veta vad det är alla vallfärdar till. Det kan bli första steget mot något stort.
Kanalförvirringen kommer att knäcka mig
Man behöver fasta punkter i tillvaron för att organisera sitt liv. En sådan fast punkt har så länge jag kan minnas varit tiderna för SVT:s nyhetssändningar. Redan som mycket liten och vetgirig pojke brände jag in i hjärnbarken att fundamenten i en tv-kväll består av Aktuellt i ettan klockan 18, Rapport i tvåan klockan 19.30 och sedan Aktuellt igen i ettan klockan 21. Det satt lika djupt som Bolibompas ramsa "på-tisdag-på-torsdag". Inte för att jag tittade på alla tre sändningarna, det skulle bara innebära tråkiga upprepningar, men för att deras tider och placeringar gjorde det lättare att hålla reda på andra program. Om ett program i SVT skulle börja klockan 21 visste man att det måste vara i tvåan, för att inte krocka med Aktuellt.
Sedan hände något för ett par år sedan. Nyhetssändningarna bytte kanal med varandra. Tiderna bestod, men kanalerna var de motsatta. Men det var fortfarande ganska lätt att komma ihåg, bara att tänka tvärtom. Och så gör jag fortfarande. Vill jag se nyheter, och klockan närmar sig nio, tänker jag att Aktuellt klockan 21 är på ettan, alltså är det på tvåan.
Men nu krånglar SVT till det ytterligare. På måndag blir 18-sändningen Rapport, men stannar kvar i tvåan. 19.30-sändningen förblir där den varit, och 21-sändningen fortsätter vara Aktuellt i ettan men på tvåan och utan att vara en nyhetssändning. I stället verkar det bli någon sorts reality-show där tittarna får påverka innehållet. Törs man gissa att de ganska snart ändrar sig, när de inser att det är konspirationsteoretiker, nazister och galningar som kommer att försöka kapa åt sig sändningstiden?
Förvirringen är i alla fall total, och jag är rädd att jag inte kommer att klara av det. Krislösningen heter naturligtvis TV4. Klockan 19 och 22. Jag kommer att sakna Jarl Alfredius.
Sedan hände något för ett par år sedan. Nyhetssändningarna bytte kanal med varandra. Tiderna bestod, men kanalerna var de motsatta. Men det var fortfarande ganska lätt att komma ihåg, bara att tänka tvärtom. Och så gör jag fortfarande. Vill jag se nyheter, och klockan närmar sig nio, tänker jag att Aktuellt klockan 21 är på ettan, alltså är det på tvåan.
Men nu krånglar SVT till det ytterligare. På måndag blir 18-sändningen Rapport, men stannar kvar i tvåan. 19.30-sändningen förblir där den varit, och 21-sändningen fortsätter vara Aktuellt i ettan men på tvåan och utan att vara en nyhetssändning. I stället verkar det bli någon sorts reality-show där tittarna får påverka innehållet. Törs man gissa att de ganska snart ändrar sig, när de inser att det är konspirationsteoretiker, nazister och galningar som kommer att försöka kapa åt sig sändningstiden?
Förvirringen är i alla fall total, och jag är rädd att jag inte kommer att klara av det. Krislösningen heter naturligtvis TV4. Klockan 19 och 22. Jag kommer att sakna Jarl Alfredius.
lördag 17 november 2007
Ett mongo banar vägen
Det är inte så snyggt att skoja om funktionshindrade människor. Det vet jag naturligtvis. Men ändå är det så frestande att då och då fälla små lustiga kommentarer om "mongon". Och så får man ju inte kalla dem, det vet jag naturligtvis.
Jag anklagar medierna, samhället och alla välmenande pedagoger för det här. I ivern att avdramatisera och avmystifiera alla fomer av handikapp har jag och många andra i stället fått en bild av att det finns något lustigt med utvecklingsstörda och funktionshindrade. Jag tänker på Joelbitar, det vidriga barnprogrammet där man fick följa en utvecklingsstörd kille i hans vardag. Kalas som slutade med gräddgegga i ansiktet, vattenkrig på tomten, och de obligatoriska scenerna där man får se Joel bada. Och så den komiska signaturmelodin som alla barn började sjunga på skolgården så fort de såg någon av eleverna från specialklassen. Joelbitar gjorde knappast livet lättare för någon funktionshindrad, och definitivt inte heller för alla stackars barn som vid den tiden råkade heta Joel.
Och jag tänker på alla reportage i käck stil som visar någon människa utan armar och ben som "ändå är på gott humör och spelar pingis och kör bil". Scener där stackaren spänns fast på någon sorts kälke och knuffas ut i en slalombacke till den käcka speakerrösten som säger att "Mikael älskar att åka snowboard, trots att han varken har armar eller ben och bara kan kommunicera genom att rycka lite med mungipan."
Senare i livet kom Kanal 5, med Outsider, där allt som är udda och konstigt exploaterats till max. Människor med någon form av udda åkomma exponeras när de badar, äter och går till skolan. Deras anhöriga tittar in i kameran och säger att "först tyckte vi att det var lite konstigt, men nu har vi vant oss och Susanne är som vem som helst".
Alla inslag av det här slaget (utom möjligen de i Outsider) är säkert helt välmenande. Men de leder till att utvecklingsstörda och funktionshindrade stigmatiseras, och betraktas som något udda och exotiskt. Och något som ska särbehandlas och gullas med. Vilket nog ingen vinner på i slutändan, allra minst de funktionshindrade själva.
Men med allt det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att följande konversation kunde utspela sig idag på Arlanda. Jag och Jocke väntade på ett försenat flyg, och hade en timme att döda i terminal 2.
- Tror du att det går att ordna ett studiebesök i flygledartornet lite snabbt? Skulle vara kul att se.
- Kan nog vara ganska svårt.
- Man skulle haft ett barn med sig. Då får man alltid gå bakom kulisserna på saker. Alla smälter för barn.
- Ja, så är det.
- Eller ett mongo. Då hade det varit gräddfil hela vägen. Ett mongo banar vägen för allt.
Jag anklagar medierna, samhället och alla välmenande pedagoger för det här. I ivern att avdramatisera och avmystifiera alla fomer av handikapp har jag och många andra i stället fått en bild av att det finns något lustigt med utvecklingsstörda och funktionshindrade. Jag tänker på Joelbitar, det vidriga barnprogrammet där man fick följa en utvecklingsstörd kille i hans vardag. Kalas som slutade med gräddgegga i ansiktet, vattenkrig på tomten, och de obligatoriska scenerna där man får se Joel bada. Och så den komiska signaturmelodin som alla barn började sjunga på skolgården så fort de såg någon av eleverna från specialklassen. Joelbitar gjorde knappast livet lättare för någon funktionshindrad, och definitivt inte heller för alla stackars barn som vid den tiden råkade heta Joel.
Och jag tänker på alla reportage i käck stil som visar någon människa utan armar och ben som "ändå är på gott humör och spelar pingis och kör bil". Scener där stackaren spänns fast på någon sorts kälke och knuffas ut i en slalombacke till den käcka speakerrösten som säger att "Mikael älskar att åka snowboard, trots att han varken har armar eller ben och bara kan kommunicera genom att rycka lite med mungipan."
Senare i livet kom Kanal 5, med Outsider, där allt som är udda och konstigt exploaterats till max. Människor med någon form av udda åkomma exponeras när de badar, äter och går till skolan. Deras anhöriga tittar in i kameran och säger att "först tyckte vi att det var lite konstigt, men nu har vi vant oss och Susanne är som vem som helst".
Alla inslag av det här slaget (utom möjligen de i Outsider) är säkert helt välmenande. Men de leder till att utvecklingsstörda och funktionshindrade stigmatiseras, och betraktas som något udda och exotiskt. Och något som ska särbehandlas och gullas med. Vilket nog ingen vinner på i slutändan, allra minst de funktionshindrade själva.
Men med allt det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att följande konversation kunde utspela sig idag på Arlanda. Jag och Jocke väntade på ett försenat flyg, och hade en timme att döda i terminal 2.
- Tror du att det går att ordna ett studiebesök i flygledartornet lite snabbt? Skulle vara kul att se.
- Kan nog vara ganska svårt.
- Man skulle haft ett barn med sig. Då får man alltid gå bakom kulisserna på saker. Alla smälter för barn.
- Ja, så är det.
- Eller ett mongo. Då hade det varit gräddfil hela vägen. Ett mongo banar vägen för allt.
fredag 16 november 2007
Trapphuslappen
Alla som bor eller någon gång har bott i ett flerbostadshus vet vad jag pratar om. Trapphuslappen. Den man sätter upp i porten några dagar innan helgen, för att förvarna om vad som komma skall. Budskapet är det samma, med vissa variationer, och lyder ungefär:
"Kära Grannar! På lördag har vi en liten fest för att fira att jag fyller år. Jag hoppas att vi inte kommer att störa er för mycket. Ring, eller knacka på, om ni tycker att vi är till besvär. Mvh Olssons på vån 2, 070-123 45 67."
Trapphuslappen är spännande. Vanlig kutym säger att man alltid ska bete sig på ett sätt så att grannarna inte blir störda. Det normala är också att man efter klockan 23 tänker extra noga på att inte spela hög musik, skrika, stampa i golvet eller något annat som kan vara taskigt mot eventuellt kvällströtta grannar. Men parallellt har alltså en regel växt fram som säger att om man bara förvarnar så är allt i sin ordning.
Det här väcker förstås frågor.
Hur ofta är det okej att använda sig av trapphuslappen? Kommer grannarna att vara lika toleranta när Olssons på vån 2 för åttonde veckan i rad sätter upp en lapp? "På lördag har vi en liten fest för att fira att min kusins katt har fått ungar. Ni kan mitt nummer vid det här laget, och vet vad som gäller."
Hur mycket är det okej att låta inom ramen för trapphuslappen? Och hur länge? Om den normala kutymen säger att det ska vara tyst efter elva kanske man kan tänka sig att det ska vara tyst efter tolv. Och bara lite svag musik efter elva. Eller?
Och har grannarna något att säga till om? Kan man tänka sig att följande lapp sätts upp intill Olssons: "Kära Olssons! På söndag ska jag utföra kranskärlsoperationer på gamlingar som mycket väl kan vara släktingar till dig. Jag börjar klockan fem på morgonen. Tänk på det när ni reglerar volymen. Mvh Ljungskog, vån 3."
Slutligen undrar jag vilka andra störande beteenden i samhället man kan komma undan med om man bara förvarnar artigt. "Kära kollegor. På torsdag kommer jag att strunta i att duscha, och lukta lite småilla hela dagen. Dessutom äter jag kålsoppa dagen innan, vilket brukar göra mig lite gasig. Hoppas att ni har överseende med mina odörer! Mvh Pettersson på ekonomiavd."
Man undrar ju. Nästa vecka ska jag författa en egen trapphuslapp.
"Kära Grannar! På lördag har vi en liten fest för att fira att jag fyller år. Jag hoppas att vi inte kommer att störa er för mycket. Ring, eller knacka på, om ni tycker att vi är till besvär. Mvh Olssons på vån 2, 070-123 45 67."
Trapphuslappen är spännande. Vanlig kutym säger att man alltid ska bete sig på ett sätt så att grannarna inte blir störda. Det normala är också att man efter klockan 23 tänker extra noga på att inte spela hög musik, skrika, stampa i golvet eller något annat som kan vara taskigt mot eventuellt kvällströtta grannar. Men parallellt har alltså en regel växt fram som säger att om man bara förvarnar så är allt i sin ordning.
Det här väcker förstås frågor.
Hur ofta är det okej att använda sig av trapphuslappen? Kommer grannarna att vara lika toleranta när Olssons på vån 2 för åttonde veckan i rad sätter upp en lapp? "På lördag har vi en liten fest för att fira att min kusins katt har fått ungar. Ni kan mitt nummer vid det här laget, och vet vad som gäller."
Hur mycket är det okej att låta inom ramen för trapphuslappen? Och hur länge? Om den normala kutymen säger att det ska vara tyst efter elva kanske man kan tänka sig att det ska vara tyst efter tolv. Och bara lite svag musik efter elva. Eller?
Och har grannarna något att säga till om? Kan man tänka sig att följande lapp sätts upp intill Olssons: "Kära Olssons! På söndag ska jag utföra kranskärlsoperationer på gamlingar som mycket väl kan vara släktingar till dig. Jag börjar klockan fem på morgonen. Tänk på det när ni reglerar volymen. Mvh Ljungskog, vån 3."
Slutligen undrar jag vilka andra störande beteenden i samhället man kan komma undan med om man bara förvarnar artigt. "Kära kollegor. På torsdag kommer jag att strunta i att duscha, och lukta lite småilla hela dagen. Dessutom äter jag kålsoppa dagen innan, vilket brukar göra mig lite gasig. Hoppas att ni har överseende med mina odörer! Mvh Pettersson på ekonomiavd."
Man undrar ju. Nästa vecka ska jag författa en egen trapphuslapp.
Bloggdilemmat för en trasig själ
Det vanliga livet vi lever är fyllt av små spännande episoder som passar utmärkt att skriva små betraktelser om. Det är till stor del detta jag byggt min blogg på. Putslustiga, finurliga eller engagerande tankar om saker som rör sig runt mig. Men hittills alltid ofarliga. Personliga, utan att bli privata.
De senaste dagarna har mycket runt mig rasat samman. Händelser så svåra att greppa att det inte går en minut utan att tankarna kretsar runt dem. Och samtidigt så privata att de omöjligt kan utgöra inspiration till några blogginlägg. Jag vill inte vara en av dem som lägger ut sina privata bekymmer till allmän beskådning, och tigger efter sympatier i kommentarfälten. Vill inte exploatera de jobbigaste tankarna och förvandla dem till något som självdestruktiva tonåringar hittar till genom desperata googlingar och antingen finner tröst i eller tvärtom.
Samtidigt har jag mitt i allt det jobbiga då och då skänkt en tanke åt min blogg. Min lilla plats på nätet som skänkt mig mycket glädje. Som trots allt haft en terapeutisk funktion många gånger, om än på ett mer subtilt sätt. Och tankarna om hur jag ska hantera att vara en bloggare när annat dominerar så totalt har gått i tre etapper. Precis som man brukar säga att sorgen gör.
1. Nu är allt skit. Jag lägger ner bloggen. Jag ska aldrig skriva mer.
2. Skit samma. Jag berättar allt i bloggen. Vräker ut min ilska, mina känslor. Nämner namn, blir riktigt obehaglig och troligtvis mycket uppmärksammad.
3. Jag fortsätter som förut. Det här må förstöra och förändra mycket, men mitt bloggande ska det banne mig inte få komma åt.
Och där är jag nu. Fast besluten att försöka få tillbaka den gamla blicken. Den som ser de där små sakerna i vardagen som ger upphov till en mening, några ord eller en formulering. Som blir till ett inlägg. Och som jag faktiskt har förstått att några personer där ute uppskattar.
Nu kör vi igen.
De senaste dagarna har mycket runt mig rasat samman. Händelser så svåra att greppa att det inte går en minut utan att tankarna kretsar runt dem. Och samtidigt så privata att de omöjligt kan utgöra inspiration till några blogginlägg. Jag vill inte vara en av dem som lägger ut sina privata bekymmer till allmän beskådning, och tigger efter sympatier i kommentarfälten. Vill inte exploatera de jobbigaste tankarna och förvandla dem till något som självdestruktiva tonåringar hittar till genom desperata googlingar och antingen finner tröst i eller tvärtom.
Samtidigt har jag mitt i allt det jobbiga då och då skänkt en tanke åt min blogg. Min lilla plats på nätet som skänkt mig mycket glädje. Som trots allt haft en terapeutisk funktion många gånger, om än på ett mer subtilt sätt. Och tankarna om hur jag ska hantera att vara en bloggare när annat dominerar så totalt har gått i tre etapper. Precis som man brukar säga att sorgen gör.
1. Nu är allt skit. Jag lägger ner bloggen. Jag ska aldrig skriva mer.
2. Skit samma. Jag berättar allt i bloggen. Vräker ut min ilska, mina känslor. Nämner namn, blir riktigt obehaglig och troligtvis mycket uppmärksammad.
3. Jag fortsätter som förut. Det här må förstöra och förändra mycket, men mitt bloggande ska det banne mig inte få komma åt.
Och där är jag nu. Fast besluten att försöka få tillbaka den gamla blicken. Den som ser de där små sakerna i vardagen som ger upphov till en mening, några ord eller en formulering. Som blir till ett inlägg. Och som jag faktiskt har förstått att några personer där ute uppskattar.
Nu kör vi igen.
tisdag 13 november 2007
Direktöversättning
Det är en gud så fruktansvärt liten affär för flickan med det musaktiga håret. Men hennes mamma skriker "Nej!", och hennes pappa har sagt åt henne att gå. Men hennes vän står inte att finna någonstans. Nu går hon genom sin sjunkna dröm, till sätena med den bästa utsikten. Och hon är fast vid silverduken, men filmen är en sorglig tristhet. För hon har levt den tio gånger eller fler. Hon kunde spotta i dårarnas ögon när de ber henne fokusera på sjömän som slåss i danssalen. Åh, man, titta på när de där grottmänniskorna går. Det är den galnaste showen! Ta en titt på lagmannen som spöar upp fel kille. Åh, man, jag undrar om han någonsin får veta. Han är med i den show som säljer bäst. Finns det liv på Mars?
Vad ska man säga? Det som är ett av popens stora mästerverk på ett språk är rent nonsens på ett annat. I alla fall i en direktöversättning. Fast jag gillar andra versen, när Musse Pigg har växt upp och blivit en ko.
Vad ska man säga? Det som är ett av popens stora mästerverk på ett språk är rent nonsens på ett annat. I alla fall i en direktöversättning. Fast jag gillar andra versen, när Musse Pigg har växt upp och blivit en ko.
måndag 12 november 2007
Beiget, bäscht.. Äh, brunt!
Jag knäcker ibland lite extra som korrekturläsare. Det går ut på att jag får texter skickade till mig, och skickar tillbaka dem med alla stavfel, syftningsfel och obegripligheter markerade. Dessutom brukar jag kunna lämna synpunkter på textens komposition och innehåll. Ibland rättar jag faktafel. Det är ett spännande uppdrag, och jag tror mig vara ganska duktig på det.
Något som ofta slår mig är att vissa ord helt enkelt inte är lämpade för tryck. Jag pratar inte om svordomar, de går lika bra att trycka som att säga, och det är snarare en fråga om vilket intryck man vill förmedla. Jag talar om ord som går bra att säga, men som stavas eller böjs så konstigt att de helt enkelt inte fungerar att skriva. Jag var lite inne på ämnet i min tidigare text om margarinkampanjen fräschet.
I dag korrade jag en text om 3D-bio och stötte på följande citat:
"När man sett lika mycket 3D-bio som jag har börjar tvådimensionell film kännas lite beiget."
Ögat reagerade genast på det sista ordet. Beiget. Det ser ju helskumt ut. En snabb kontroll i ordlistan visar att det är helt korrekt stavat, färgen beige i bestämd form, men fortfarande lika svårläst. Så jag börjar laborera med alternativa lösningar. Vore det inte ett citat skulle jag direkt byta ur ordet mot "trist", "brunt" eller "småtråkigt". Men så får man inte behandla citat. Att ändra ordet så att det inte är i bestämd form skulle kunna fungera, men ser fortfarande illa ut. Till slut lät jag det stå, så får vi ta diskussionen i andra omgången av korrektur.
Det där är en spännande sida av språk. Det finns ord vi använder dagligen som är hur bra som helst när man säger dem, men värdelösa i skrift. Och det finns meningar och böjningar som är helt korrekta enligt alla regler, men som är helt hopplösa för läsaren. När jag läste grammatik, och vi pratade om inskjutna bisatser, tog min lärare upp ett fantastiskt exempel för att öva kommatering. Jag vill gärna dela med mig av det. Försök sätta komman så att följande mening blir begriplig.
Flickan som pojken som hunden bet slog skrek.
Något som ofta slår mig är att vissa ord helt enkelt inte är lämpade för tryck. Jag pratar inte om svordomar, de går lika bra att trycka som att säga, och det är snarare en fråga om vilket intryck man vill förmedla. Jag talar om ord som går bra att säga, men som stavas eller böjs så konstigt att de helt enkelt inte fungerar att skriva. Jag var lite inne på ämnet i min tidigare text om margarinkampanjen fräschet.
I dag korrade jag en text om 3D-bio och stötte på följande citat:
"När man sett lika mycket 3D-bio som jag har börjar tvådimensionell film kännas lite beiget."
Ögat reagerade genast på det sista ordet. Beiget. Det ser ju helskumt ut. En snabb kontroll i ordlistan visar att det är helt korrekt stavat, färgen beige i bestämd form, men fortfarande lika svårläst. Så jag börjar laborera med alternativa lösningar. Vore det inte ett citat skulle jag direkt byta ur ordet mot "trist", "brunt" eller "småtråkigt". Men så får man inte behandla citat. Att ändra ordet så att det inte är i bestämd form skulle kunna fungera, men ser fortfarande illa ut. Till slut lät jag det stå, så får vi ta diskussionen i andra omgången av korrektur.
Det där är en spännande sida av språk. Det finns ord vi använder dagligen som är hur bra som helst när man säger dem, men värdelösa i skrift. Och det finns meningar och böjningar som är helt korrekta enligt alla regler, men som är helt hopplösa för läsaren. När jag läste grammatik, och vi pratade om inskjutna bisatser, tog min lärare upp ett fantastiskt exempel för att öva kommatering. Jag vill gärna dela med mig av det. Försök sätta komman så att följande mening blir begriplig.
Flickan som pojken som hunden bet slog skrek.
söndag 11 november 2007
Dubbelknepet
De av er som är flitiga läsare eller prenumeranter av tidskrifter har säkert någon gång stött på fenomenet dubbelnummer. Ett nummer av tidningen som är två nummer i ett. Förklaringen bakom fenomenet är enkel, om än något tvivelaktig rent logiskt. De kulturbidrag som en del tidningar uppbär baseras på antalet nummer som ges ut under ett år. På samma sätt förhåller det sig med prenumerationsavgifterna. För en viss summa pengar utlovas man ett visst antal nummer. Och när redaktionen inte riktigt hänger med den utlovade utgivningstakten klämmer de till med ett dubbelnummer. Två dubbelnummer per år blir fyra nummer per år, och därmed kan ingen klaga.
En logik som vore skön att leva efter. Det är jobbigt att träna fyra gånger i veckan, men efter ett dubbelpass på Friskis kan jag komma undan med två gånger i veckan. Sen använder jag mig av Dubbel-Dusch, och kan hoppa över tvagningen i morgon. En dubbelportion till middag, och även morgondagens måltid är avklarad. Vill man leva effektivt ska man dubbeldejta, bre dubbelmackor och bara köpa skivor av artister som ger ut dubbelalbum. Tittar man dessutom på ett dubbelavsnitt av sin bästa tv-serie så gör det inget om man missar den nästa vecka. För övrigt vore det väl en bra idé att lansera stora tuggummin under namnet Dubbelgum?
Men metoden verkar vid en närmare granskning vara fel, eller kanske rent av dubbelfel. Den som dubbelarbetar får inte vara ledig mer än andra och spelar man dubbelspel i sitt privatliv brukar det förr eller senare gå illa. Kanske är dubbelt inte alltid bättre. Och kanske är en tidning alltid en tidning. Dubbelnummer eller inte.
En logik som vore skön att leva efter. Det är jobbigt att träna fyra gånger i veckan, men efter ett dubbelpass på Friskis kan jag komma undan med två gånger i veckan. Sen använder jag mig av Dubbel-Dusch, och kan hoppa över tvagningen i morgon. En dubbelportion till middag, och även morgondagens måltid är avklarad. Vill man leva effektivt ska man dubbeldejta, bre dubbelmackor och bara köpa skivor av artister som ger ut dubbelalbum. Tittar man dessutom på ett dubbelavsnitt av sin bästa tv-serie så gör det inget om man missar den nästa vecka. För övrigt vore det väl en bra idé att lansera stora tuggummin under namnet Dubbelgum?
Men metoden verkar vid en närmare granskning vara fel, eller kanske rent av dubbelfel. Den som dubbelarbetar får inte vara ledig mer än andra och spelar man dubbelspel i sitt privatliv brukar det förr eller senare gå illa. Kanske är dubbelt inte alltid bättre. Och kanske är en tidning alltid en tidning. Dubbelnummer eller inte.
lördag 10 november 2007
Norman Mailer och ryktet
Norman Mailer är död. Det är inget konstigt med den saken. Han borde ha dött för länge sedan. Många gånger om. Han var ju en sådan person. Och det är det som kommer att nämnas i hans eftermälen. Hans förmåga att vara full och burdus. Hans machomanér. Hans humörskiftningar och brutalitet. Det kommer att nämnas hur han reste runt och utsatte sig för mer eller mindre farliga situationer, och man kommer att citera hans verk där de är som råast och brutalast. Där det handlar om incest, vulgariteter och snusk. För det är sådant som gör sig i tryck, och som människor gillar att läsa.
Men naturligtvis kommer det också att nämnas vilken oerhört skicklig skribent Mailer var. Och det är för det jag själv kommer att minnas honom. Jag har inte haft någon långvarig relation till Mailer. Upptäckte honom för några år sedan, genom Joan Didion. Oftast är det tvärtom, men för mig gick det åt det hållet. Jag föll pladask för hans exakta ordval, hans bisatser och kommateringar och sättet att skapa närvaro i texterna. För mig var inte innehållet det centrala, även om det ofta var intressanta ämnen som skildrades, utan texten i sig.
Nu är han död, och av någon anledning kan jag bara tänka på den där grisen som Skandia lät någon reklambyrå ta fram efter alla skandalerna. Den som hade ordet "ryktet" målat på sig, och gick och bökade i olika miljöer. För det är så det känns. En man har dött. Han kommer att minnas för sitt rykte. Machomannen Mailer. Den hårda och tuffa. Krigsskildraren och slagskämpen.
Vem ser kommateringen? Ordvalen? Metaforerna? Det står en gris i vägen.
Men naturligtvis kommer det också att nämnas vilken oerhört skicklig skribent Mailer var. Och det är för det jag själv kommer att minnas honom. Jag har inte haft någon långvarig relation till Mailer. Upptäckte honom för några år sedan, genom Joan Didion. Oftast är det tvärtom, men för mig gick det åt det hållet. Jag föll pladask för hans exakta ordval, hans bisatser och kommateringar och sättet att skapa närvaro i texterna. För mig var inte innehållet det centrala, även om det ofta var intressanta ämnen som skildrades, utan texten i sig.
Nu är han död, och av någon anledning kan jag bara tänka på den där grisen som Skandia lät någon reklambyrå ta fram efter alla skandalerna. Den som hade ordet "ryktet" målat på sig, och gick och bökade i olika miljöer. För det är så det känns. En man har dött. Han kommer att minnas för sitt rykte. Machomannen Mailer. Den hårda och tuffa. Krigsskildraren och slagskämpen.
Vem ser kommateringen? Ordvalen? Metaforerna? Det står en gris i vägen.
fredag 9 november 2007
Förenklad slutledning
Människor jag blir kär i är oftast bra människor.
Jag är kär i en spärrvakt.
Spärrvakter är bra människor.
Fester blir roligast om det är bra människor man festar med.
Fester med många spärrvakter måste vara de roligaste.
Jag ska bjuda in alla spärrvakter jag träffar till min fest. Gubben som brukar sitta i Kista ser jag fram mot att skåla med.
Jag är kär i en spärrvakt.
Spärrvakter är bra människor.
Fester blir roligast om det är bra människor man festar med.
Fester med många spärrvakter måste vara de roligaste.
Jag ska bjuda in alla spärrvakter jag träffar till min fest. Gubben som brukar sitta i Kista ser jag fram mot att skåla med.
torsdag 8 november 2007
Bjurman står till höger bakom klungan
I en intervju i Dagens Nyheter kommenterar Timo Räisänen att många i publiken är tråkiga. Han beskriver det som att "de står med armarna i kors och leker journalister". Det kastar mig tillbaka flera år, till den tid då jag själv var en musikjournalist som recenserade konserter.
Min första chef var Hedberg. Han var fantastisk på många sätt, men att beskriva honom som sprallig vore helt främmande. Särskilt när det kom till konserter. Många gånger förundrades jag över hur han kunde stå på en konsert och se helt likgiltig ut, och sedan skriva en text som förklarade vilken fantastisk upplevelse han hade varit med om. Så småningom lyckades dock jag och Jocke utröna ett mönster, så att vi kunde se vilket betyg en konsert skulle komma att få. Ettor och tvåor var svåra att skilja åt, men kännetecknades av att han rynkade pannan och skakade lite på huvudet mellan låtarna. Treor kände man igen på att han hade en helt likgiltig min och stod stilla med armarna i kors. Började han dessutom klappa takten lite med ett finger, fortfarande med korsade armar, så kunde man förvänta sig en fyra. Vid enstaka tillfällen började Hedbergs vänstra fot att stampa lite lätt i marken. Då var det en av de sällsynta femmorna som vankades - toppbetyget.
Efter att ha dechiffrerat Hedbergs konsertbeteenden började jag och Jocke ägna minst lika stor uppmärksamhet åt att studera andra journalister som att odla våra egna skrivarkarriärer. Vi skrattade åt Håkan Steens fåfänga försök att hindra folk från att tjuvläsa hans texter genom att vika ned locket på laptopen till hälften och liksom krypa in i datorn, samtidigt som han ständigt tittade över axeln efter spioner från Expressen. Vi älskade hur Per Bjurman knappade sig genom sin text med pekfingervalsen för att därefter luta sig tillbaka och släppa iväg ett nöjt pysande ljud genom munnen som signalerar att han är nöjd med sin text. Vi såg Stefan Tungren komma in mitt i en konsert som han ändå recenserade som om han sett hela, och vi hörde andra recensenter berätta redan i förväg att de tänkte såga en konsert.
Men det roligaste vi lärde oss av våra studier var hur man på en fullsatt stor konsert ändå med lätthet kunde hitta recensenterna i publiken. I de flesta fall bildas det en klunga längst fram, där de hängivna står. De som dansar, hoppar, sjunger allsång. Strax bakom klungan står de som halvdiggar. De dansar lite försiktigt på stället till de flesta låtar, men när hitsen kommer börjar de hoppa lite försiktigt. Enstaka gånger sträcker de upp en arm i luften. Bakom dem, till höger, står recensenterna. Det är tillräckligt nära för att de ska se och höra bra, men tillräckligt långt bort för att de inte ska förväxlas med några fans, eller drabbas av armbågar och hoppande. Samtidigt är de så pass långt fram att de inte störs av pratarna som står längre bak. Att de ställer sig lite längre till höger beror på att det oftast är den bästa sidan om man vill se alla i bandet, och för recensenten är trummisen och basisten lika viktiga som sångaren.
Så där står de. Bjurman, Steen och Tungren; tillsammans med skivbolagsfolk, Luger-Ola och några från Södra Teatern. Och jag och Jocke, som ändå sträcker upp nävarna i luften ibland, och skrattar åt recensenternas korsade armar och diskret trummande fingrar.
Min första chef var Hedberg. Han var fantastisk på många sätt, men att beskriva honom som sprallig vore helt främmande. Särskilt när det kom till konserter. Många gånger förundrades jag över hur han kunde stå på en konsert och se helt likgiltig ut, och sedan skriva en text som förklarade vilken fantastisk upplevelse han hade varit med om. Så småningom lyckades dock jag och Jocke utröna ett mönster, så att vi kunde se vilket betyg en konsert skulle komma att få. Ettor och tvåor var svåra att skilja åt, men kännetecknades av att han rynkade pannan och skakade lite på huvudet mellan låtarna. Treor kände man igen på att han hade en helt likgiltig min och stod stilla med armarna i kors. Började han dessutom klappa takten lite med ett finger, fortfarande med korsade armar, så kunde man förvänta sig en fyra. Vid enstaka tillfällen började Hedbergs vänstra fot att stampa lite lätt i marken. Då var det en av de sällsynta femmorna som vankades - toppbetyget.
Efter att ha dechiffrerat Hedbergs konsertbeteenden började jag och Jocke ägna minst lika stor uppmärksamhet åt att studera andra journalister som att odla våra egna skrivarkarriärer. Vi skrattade åt Håkan Steens fåfänga försök att hindra folk från att tjuvläsa hans texter genom att vika ned locket på laptopen till hälften och liksom krypa in i datorn, samtidigt som han ständigt tittade över axeln efter spioner från Expressen. Vi älskade hur Per Bjurman knappade sig genom sin text med pekfingervalsen för att därefter luta sig tillbaka och släppa iväg ett nöjt pysande ljud genom munnen som signalerar att han är nöjd med sin text. Vi såg Stefan Tungren komma in mitt i en konsert som han ändå recenserade som om han sett hela, och vi hörde andra recensenter berätta redan i förväg att de tänkte såga en konsert.
Men det roligaste vi lärde oss av våra studier var hur man på en fullsatt stor konsert ändå med lätthet kunde hitta recensenterna i publiken. I de flesta fall bildas det en klunga längst fram, där de hängivna står. De som dansar, hoppar, sjunger allsång. Strax bakom klungan står de som halvdiggar. De dansar lite försiktigt på stället till de flesta låtar, men när hitsen kommer börjar de hoppa lite försiktigt. Enstaka gånger sträcker de upp en arm i luften. Bakom dem, till höger, står recensenterna. Det är tillräckligt nära för att de ska se och höra bra, men tillräckligt långt bort för att de inte ska förväxlas med några fans, eller drabbas av armbågar och hoppande. Samtidigt är de så pass långt fram att de inte störs av pratarna som står längre bak. Att de ställer sig lite längre till höger beror på att det oftast är den bästa sidan om man vill se alla i bandet, och för recensenten är trummisen och basisten lika viktiga som sångaren.
Så där står de. Bjurman, Steen och Tungren; tillsammans med skivbolagsfolk, Luger-Ola och några från Södra Teatern. Och jag och Jocke, som ändå sträcker upp nävarna i luften ibland, och skrattar åt recensenternas korsade armar och diskret trummande fingrar.
måndag 5 november 2007
Åka skateboard utan hjul
För några år sedan var jag i Helsingfors på en konferens om gatukonst och skatekultur. Det var en stor utställning på Kiasma som hette "First we take museums", och till den hörde en del seminarier och föreläsningar. Det var intressant på många sätt, men det jag främst minns nu är ett citat från en av föreläsarna. Det var en brittisk kille som vigt sitt liv åt skatekulturen, och som menade att man kan känna igen en skejtare på hur han rör sig genom en folksamling. Människor som är duktiga på att åka skateboard kan i högt tempo gå Drottninggatan fram en lördag utan att stöta in i en enda människa.
Det där känner jag igen mig i. Jag har inte stått på en skateboard sedan 80-talet, men jag är grym på att ta mig fram genom folksamlingar. Rask promenadtakt rakt genom Kista Galleria runt lunch - inga problem! Omedvetet scannar jag min omgivning, ser vilka som är på väg att byta riktning, var det lurar farliga barnvagnar och rullatorer, och var jag riskerar att sinkas av långsamgående personer i bredd. Smidigt och utan minsta beröring kryssar jag mig fram från punkt A till punkt B på rekordtid. Medan jag ser andra som stressat går in i varandra, tränger sig mellan barn och deras föräldrar, eller frustrerat försöker passera en krycktant.
Samtidigt kan jag aldrig sluta att förundras över hur andra människor beter sig när de går till fots. Stannar mitt i dörröppningar och passager, vänder tvärt och byter håll helt utan förvarning, byter tempo i tid och otid. Skulle någon bete sig så i trafiken skulle det leda till omedelbara olyckor och indraget körkort. Men bara för att smällarna inte blir lika hårda när gående krockar anses det tydligen okej att bete sig hur som helst.
Jag skulle gärna se ett gåkort. Som kan dras in när folk inte går på ett vettigt sätt. Tre månader stillasittande - då lär de sig en läxa!
Det där känner jag igen mig i. Jag har inte stått på en skateboard sedan 80-talet, men jag är grym på att ta mig fram genom folksamlingar. Rask promenadtakt rakt genom Kista Galleria runt lunch - inga problem! Omedvetet scannar jag min omgivning, ser vilka som är på väg att byta riktning, var det lurar farliga barnvagnar och rullatorer, och var jag riskerar att sinkas av långsamgående personer i bredd. Smidigt och utan minsta beröring kryssar jag mig fram från punkt A till punkt B på rekordtid. Medan jag ser andra som stressat går in i varandra, tränger sig mellan barn och deras föräldrar, eller frustrerat försöker passera en krycktant.
Samtidigt kan jag aldrig sluta att förundras över hur andra människor beter sig när de går till fots. Stannar mitt i dörröppningar och passager, vänder tvärt och byter håll helt utan förvarning, byter tempo i tid och otid. Skulle någon bete sig så i trafiken skulle det leda till omedelbara olyckor och indraget körkort. Men bara för att smällarna inte blir lika hårda när gående krockar anses det tydligen okej att bete sig hur som helst.
Jag skulle gärna se ett gåkort. Som kan dras in när folk inte går på ett vettigt sätt. Tre månader stillasittande - då lär de sig en läxa!
söndag 4 november 2007
Som samtalen ofta blir
- Hej!
- Hej. Det var länge sen.
- Ja, verkligen.
- Jaha, bor du här i Stockholm nu, eller?
- Ja, sen åtta år tillbaka. Du då?
- Ja, eller, jag letar bostad. Du har inte hört om något ledigt?
- Nej, det där är ju svårt.
- Du får säga till om du får tips om något.
- Ja, absolut. Det ska jag göra.
- Happ. Vart ska du?
- Nej, jag ska hem. Har varit och handlat lite smått och gott.
- Hmm. Ja, jag ska över till en polare. Vad gör du nu då? Du höll på och skrev en del va?
- Ja, jo. Det var ett tag sen. Jag jobbar ute i Kista nu. Med en sport- och kulturverksamhet för ungdomar.
- Jaha, låter ju skitkul. Så du skriver inte alls längre?
- Njae, jag frilansar lite. Och så skriver jag blogg.
- Ja ja. Där ser man. Har du kontakt med några hemifrån då?
- Njae. Inte många. Är inte där så ofta längre heller. Du vet hur det blir.
- Jo, kanske. Ja, det är väl så. Jaha ja. Jo, men så att...
- Ja, här ska jag av. Kul att se dig!
- Det samma. Vi kanske kan ta en öl snart? Snacka lite.
- Absolut. Vi får höras! Hej!
- Hej!
Och inte tar vi någon öl. Och inte hör jag något om någon lägenhet. Och inte minns jag ens vem det var. Örebro, antagligen. Men det var kul att ses. Absolut.
- Hej. Det var länge sen.
- Ja, verkligen.
- Jaha, bor du här i Stockholm nu, eller?
- Ja, sen åtta år tillbaka. Du då?
- Ja, eller, jag letar bostad. Du har inte hört om något ledigt?
- Nej, det där är ju svårt.
- Du får säga till om du får tips om något.
- Ja, absolut. Det ska jag göra.
- Happ. Vart ska du?
- Nej, jag ska hem. Har varit och handlat lite smått och gott.
- Hmm. Ja, jag ska över till en polare. Vad gör du nu då? Du höll på och skrev en del va?
- Ja, jo. Det var ett tag sen. Jag jobbar ute i Kista nu. Med en sport- och kulturverksamhet för ungdomar.
- Jaha, låter ju skitkul. Så du skriver inte alls längre?
- Njae, jag frilansar lite. Och så skriver jag blogg.
- Ja ja. Där ser man. Har du kontakt med några hemifrån då?
- Njae. Inte många. Är inte där så ofta längre heller. Du vet hur det blir.
- Jo, kanske. Ja, det är väl så. Jaha ja. Jo, men så att...
- Ja, här ska jag av. Kul att se dig!
- Det samma. Vi kanske kan ta en öl snart? Snacka lite.
- Absolut. Vi får höras! Hej!
- Hej!
Och inte tar vi någon öl. Och inte hör jag något om någon lägenhet. Och inte minns jag ens vem det var. Örebro, antagligen. Men det var kul att ses. Absolut.
lördag 3 november 2007
Le så byter Stockholm färg
Att människor är beredda att göra vad som helst för att få lite uppmärksamhet har vi sett otaliga exempel på. Allt från de hoppande och vinkande barnen bakom varje intervjuad person i sportsändningarna till vuxna människor som springer nakna över torg, äter sin egen vikt i marsipan eller något annat galet som ger dem sina femton sekunder av berömmelse. (Ja, jag vet att Warhol pratade om minuter, men det var ett annat medieklimat då.)
Nu har konstnären Erik Krikortz skapat ett interaktivt konstprojekt, som manifesteras genom att Hötorgs-skraporna byter färg beroende på hur stockholmarna mår. På sajten emotionalcities.com kan man logga in och berätta om sitt humör, hur man har sovit, hur stressad man är och så vidare. Ett medeltal räknas sedan fram, och det påverkar färgen som husen blir belysta med. I kväll lyser de klargult, vilket signalerar att vi är något gladare än likgiltiga. Är husen någon gång lila vet vi att en krisgrupp borde sättas in.
Det är en kul idé, även om risken är att husen kommer att ha ungefär samma färg för det mesta. Men jag kan inte låta bli att tänka vidare, och släppa fram min konspiratoriska sida. Vad krävs för att tillräckligt många stockholmare ska må så dåligt att husen blir lila? Ett större attentat? Äcklig doft i hela innerstan? Och som naturlig följdfråga; finns det någon som är beredd att utsätta oss för något sådant för att få se husen belysas i sin favoritfärg?
Kanske öppnar konstprojektet upp för en helt ny typ av terror. Eller omvänt, brigader av människor som går runt och ler mot alla för att försöka färga husen röda. Själv gillar jag grönt. Likgiltighet. Så mitt humör kommer alltid att vara det motsatta mot de flesta andras. För att väga upp. Och göra Stockholm lite grönare.
Nu har konstnären Erik Krikortz skapat ett interaktivt konstprojekt, som manifesteras genom att Hötorgs-skraporna byter färg beroende på hur stockholmarna mår. På sajten emotionalcities.com kan man logga in och berätta om sitt humör, hur man har sovit, hur stressad man är och så vidare. Ett medeltal räknas sedan fram, och det påverkar färgen som husen blir belysta med. I kväll lyser de klargult, vilket signalerar att vi är något gladare än likgiltiga. Är husen någon gång lila vet vi att en krisgrupp borde sättas in.
Det är en kul idé, även om risken är att husen kommer att ha ungefär samma färg för det mesta. Men jag kan inte låta bli att tänka vidare, och släppa fram min konspiratoriska sida. Vad krävs för att tillräckligt många stockholmare ska må så dåligt att husen blir lila? Ett större attentat? Äcklig doft i hela innerstan? Och som naturlig följdfråga; finns det någon som är beredd att utsätta oss för något sådant för att få se husen belysas i sin favoritfärg?
Kanske öppnar konstprojektet upp för en helt ny typ av terror. Eller omvänt, brigader av människor som går runt och ler mot alla för att försöka färga husen röda. Själv gillar jag grönt. Likgiltighet. Så mitt humör kommer alltid att vara det motsatta mot de flesta andras. För att väga upp. Och göra Stockholm lite grönare.
fredag 2 november 2007
Såna som inte är som jag
Det är alltid fascinerande med människor som inte är som man själv. Inte alltid på ett bra sätt, men fascinerande är det. Jag älskar att höra folk prata engagerat om saker som jag inte vet något om, eller kanske inte ens bryr mig om. Som när man på tunnelbanan hem hör några systemvetare från Kista diskutera fördelarna respektive nackdelarna med ett visst script som de precis har introducerat. Som att det är det viktigaste i världen, och jag har inte en aning om det.
Med vänner är det extra spännande. Oftast omger man sig ju med folk som är ganska lika en själv. Man har på ett eller annat sätt funnit varandra, och blivit vänner, på grund av att man delar något. Ändå kan ju olikheterna vara enorma. Jag och Kristin har alltid trevligt när vi träffas. Vi har en del gemensamt, och jag gillar henne skarpt. Men hon jobbar på börsen med saker som jag inte vet mycket om, och det är alltid lika spännande att höra henne berätta om sitt jobb.
Eller Jocke. Jag räknar honom som en mycket nära vän, och tycker att vi är lika varandra på många sätt. Vi delar intresset för popmusik, och har aldrig svårt att hitta samtalsämnen när vi umgås. Han skriver blogg också. Ytterligare en sak som förenar oss. Ofta skriver han inlägg om populärkultur, eller små betraktelser. Saker som ligger ganska nära det jag skriver om. Men så idag när jag besöker hans blogg har han skrivit ett långt och initerat inlägg med rubriken "ÖSK borde satsa på den mest meriterade tränaren". Så fullkomligt ointressant att jag inte ens läser det. Och ändå vet jag att för honom är det viktigt och stort.
Det är spännande med folk som är som jag, men ändå inte är som jag. Som Jocke med sporten, Kristin med börsen, Aaron med rejvandet, Jens med sociologin, Rickard med högeråsikterna och alla andra vänner jag har som vid närmare granskning har något avvikande och konstigt under ytan. Det är spännande, och kanske det som gör att jag gillar dem.
För skulle jag verkligen umgås en hel kväll med såna som jag? Tveksamt.
Med vänner är det extra spännande. Oftast omger man sig ju med folk som är ganska lika en själv. Man har på ett eller annat sätt funnit varandra, och blivit vänner, på grund av att man delar något. Ändå kan ju olikheterna vara enorma. Jag och Kristin har alltid trevligt när vi träffas. Vi har en del gemensamt, och jag gillar henne skarpt. Men hon jobbar på börsen med saker som jag inte vet mycket om, och det är alltid lika spännande att höra henne berätta om sitt jobb.
Eller Jocke. Jag räknar honom som en mycket nära vän, och tycker att vi är lika varandra på många sätt. Vi delar intresset för popmusik, och har aldrig svårt att hitta samtalsämnen när vi umgås. Han skriver blogg också. Ytterligare en sak som förenar oss. Ofta skriver han inlägg om populärkultur, eller små betraktelser. Saker som ligger ganska nära det jag skriver om. Men så idag när jag besöker hans blogg har han skrivit ett långt och initerat inlägg med rubriken "ÖSK borde satsa på den mest meriterade tränaren". Så fullkomligt ointressant att jag inte ens läser det. Och ändå vet jag att för honom är det viktigt och stort.
Det är spännande med folk som är som jag, men ändå inte är som jag. Som Jocke med sporten, Kristin med börsen, Aaron med rejvandet, Jens med sociologin, Rickard med högeråsikterna och alla andra vänner jag har som vid närmare granskning har något avvikande och konstigt under ytan. Det är spännande, och kanske det som gör att jag gillar dem.
För skulle jag verkligen umgås en hel kväll med såna som jag? Tveksamt.
torsdag 1 november 2007
Revolution på Svensktoppen
På Sifo har man en gigantisk tombola med små lappar i. Det finns en lapp för varje svensk medborgare, och ibland snurrar man tombolan och drar fram en lapp för något viktigt. Det kan handla om att fråga folket vad de ska rösta på, vad de tycker om den senaste skandalen eller hur de sköter sin intimhygien. Och så använder man tombolan för att välja ut juryn till Svensktoppen.
I går fick jag ett brev från Sveriges Radios P4. Jag har blivit utvald. Jag, Mårthen Gunnarsson, ska under fyra veckor vara med och rösta fram Svensktoppen. Det här är naturligtvis ett viktigt uppdrag, och jag tar det på största allvar. Förmiddagen i dag har jag tillbringat med att lyssna in mig på Sonja Aldén, Peter Jöback och Nanne Grönvall. Min slutsats är att det krävs en revolution. Svensktoppen består till stora delar av skitmusik, och detta samtidigt som det görs fantastiskt mycket bra musik i Sverige. Det finns ingen logik bakom, och den enda förklaringen måste vara att tombolan har snurrat i tokig riktning.
Det ska det bli ändring på nu. Jag har fyra veckor på mig. Det här kommer att sätta avtryck. P4 ska inte ångra att de drog mig!
I går fick jag ett brev från Sveriges Radios P4. Jag har blivit utvald. Jag, Mårthen Gunnarsson, ska under fyra veckor vara med och rösta fram Svensktoppen. Det här är naturligtvis ett viktigt uppdrag, och jag tar det på största allvar. Förmiddagen i dag har jag tillbringat med att lyssna in mig på Sonja Aldén, Peter Jöback och Nanne Grönvall. Min slutsats är att det krävs en revolution. Svensktoppen består till stora delar av skitmusik, och detta samtidigt som det görs fantastiskt mycket bra musik i Sverige. Det finns ingen logik bakom, och den enda förklaringen måste vara att tombolan har snurrat i tokig riktning.
Det ska det bli ändring på nu. Jag har fyra veckor på mig. Det här kommer att sätta avtryck. P4 ska inte ångra att de drog mig!
Förklaringen till frånvaron
Jag har som ambition att uppdatera den här bloggen i snitt en gång om dagen. Nu har det, som trogna läsare upptäckt, gått två dagar utan något nytt inlägg.
Förklaringen är enkel. I går blev jag överkörd av en ångvält ute på Riddarholmen. Det gjorde ont, och efter det var jag inte sugen på att blogga. I tisdags visste jag om att jag skulle komma att konfronteras med ångvälten, och det räckte för att ta skrivlusten ifrån mig.
Nu känns det bättre. Det kommer att ta fjorton dagar för mig att läka helt, men jag tänker banne mig inte sluta blogga på grund av det. Beklagar dröjsmålet. Nu är jag tillbaka.
Förklaringen är enkel. I går blev jag överkörd av en ångvält ute på Riddarholmen. Det gjorde ont, och efter det var jag inte sugen på att blogga. I tisdags visste jag om att jag skulle komma att konfronteras med ångvälten, och det räckte för att ta skrivlusten ifrån mig.
Nu känns det bättre. Det kommer att ta fjorton dagar för mig att läka helt, men jag tänker banne mig inte sluta blogga på grund av det. Beklagar dröjsmålet. Nu är jag tillbaka.
måndag 29 oktober 2007
Hur länge är det bra med värme?
Väderleksrapporteringen i Sverige är i sig ganska enkel. Sol, värme och blå himmel är bra. Regn, moln, snö och mulet är dåligt. Kan man rapportera om bra väder placerar man det på förstasidan eller löpet, blir det dåligt gömmer man det längre bak. Men hur länge kan det fortsätta så?
DN.se skriver idag: "Lagom till 1 november kan sommaren komma till Stockholm med sol och rekordvärme. Åtminstone om man får tro SMHI:s prognos på söndagen. 'Jag är försiktig med löften. Folk blir så besvikna' säger meterologen Alexandra Ohlsson till DN.se."
Men i tider av klimatförändringar och global uppvärmning kanske osedvanlig värme sent på året inte är något positivt. Och om det visar sig att SMHI har fel är vi kanske många som inte blir besvikna, utan tolkar det som ett tecken på att vår tid på jorden har förlängts ytterligare en stund.
Jag må låta pessimistisk, och i den här frågan är jag det. Forskningen talar sitt tydliga språk. Det ser inte så ljust ut just nu. Det är inte kört, hoppas jag, men läget är allvarligt. Lite kyla, snö och ruskväder ser jag som goda tecken. Dags att ändra attityd, SMHI?
DN.se skriver idag: "Lagom till 1 november kan sommaren komma till Stockholm med sol och rekordvärme. Åtminstone om man får tro SMHI:s prognos på söndagen. 'Jag är försiktig med löften. Folk blir så besvikna' säger meterologen Alexandra Ohlsson till DN.se."
Men i tider av klimatförändringar och global uppvärmning kanske osedvanlig värme sent på året inte är något positivt. Och om det visar sig att SMHI har fel är vi kanske många som inte blir besvikna, utan tolkar det som ett tecken på att vår tid på jorden har förlängts ytterligare en stund.
Jag må låta pessimistisk, och i den här frågan är jag det. Forskningen talar sitt tydliga språk. Det ser inte så ljust ut just nu. Det är inte kört, hoppas jag, men läget är allvarligt. Lite kyla, snö och ruskväder ser jag som goda tecken. Dags att ändra attityd, SMHI?
lördag 27 oktober 2007
Kom och dansa med mig!
Passar på att använda bloggen som en reklampelare. Läser du vidare kan det dessutom innebära vissa fördelar.
På fredag, den 2 november, spelar jag och Joakim skivor på SodraBar, Södra Teatern. Det är Lång-Kalles klubb "Djungelfeber" som får sig ett litet gästspel av oss. Instruktionen är att vi ska spela 80-tal, 90-tal och indiehits. Känner jag mig och Jocke rätt kommer vi att lägga det mesta krutet på indiehitsen, blanda det med lite soul, elektro och kanske enstaka 80-talsgrejer för att ingen ska bli besviken. Dessutom kommer vi att försöka överraska ibland, och över huvud taget se till att alla har en fin kväll.
Det håller på mellan 22-02, och kostar 60 kronor. Före 22 är det gratis, så då kan man komma i tid. För trogna läsare av den här bloggen finns det även lite gästlisteplatser, så att det blir gratis hela kvällen. Hör av er till mig på valfritt sätt senast torsdag. Först till kvarn, som man brukar säga.
På fredag, den 2 november, spelar jag och Joakim skivor på SodraBar, Södra Teatern. Det är Lång-Kalles klubb "Djungelfeber" som får sig ett litet gästspel av oss. Instruktionen är att vi ska spela 80-tal, 90-tal och indiehits. Känner jag mig och Jocke rätt kommer vi att lägga det mesta krutet på indiehitsen, blanda det med lite soul, elektro och kanske enstaka 80-talsgrejer för att ingen ska bli besviken. Dessutom kommer vi att försöka överraska ibland, och över huvud taget se till att alla har en fin kväll.
Det håller på mellan 22-02, och kostar 60 kronor. Före 22 är det gratis, så då kan man komma i tid. För trogna läsare av den här bloggen finns det även lite gästlisteplatser, så att det blir gratis hela kvällen. Hör av er till mig på valfritt sätt senast torsdag. Först till kvarn, som man brukar säga.
fredag 26 oktober 2007
Berättelsen om Harry Caine
1986 var året som skulle innebära det stora genombrottet för Harry Caine. Han spelade huvudrollen i filmen "Silver Dragon Ninja". De stora bolagen nappade aldrig riktigt, så det blev ingen glamorös galapremiär på biograferna. Men Harry och de andra i filmteamet hade ändå ordnat en premiär på en pub, där filmen skulle visas på duk. De hade lagt sina sista besparingar på att hyra en projektor, och Harry var så nervös att han knappt kunde sova natten innan premiären. Det här var hans chans till ett break. Representanter från stora bolag var inbjudna. Äntligen borde förfrågningarna börja rulla in.
Problemet var att filmen var usel. Skådespeleriet lämnar mycket övrigt att önska, och slagsmålsscenerna är mer slapstick än häftig action. Och då har vi ändå inte nämnt dialogen. När hjälten Silver Dragon svarar i telefon säger han "Hello, Silver Dragon here". Det säger väl allt.
Så succén uteblev. Harry, som redan sagt upp sig från sitt jobb som skoputsare, kände sig rotlös och vilsen. Han gav sig ut på en lång resa runt jorden. Tog ströjobb här och där för att få ihop pengar att resa vidare för. Han var ständigt på väg bort, men visste aldrig vart han skulle. Det enda han alltid bar med sig var en VHS-kopia av "Silver Dragon Ninja".
Sommaren 2005 kliver Harry Caine i land i Göteborg. Han har de senaste månaderna befunnit sig på ett lastfartyg som har angjort hamnar i tre världsdelar. Han är trött, sliten, hungrig och ensam. Planlöst driver han in mot stadens centrum, för att hitta en restaurang med tillräckligt mycket folk för att han ska kunna äta rester och dricka slattar utan att någon reagerar. I närheten av Masthuggstorget ser han en liten lokal där människor trängs för att komma in. Det är mest ungdomar, men Harry blir ändå nyfiken på vad det är som alla så gärna vill in till. Han ser en affisch med en bild av en ung kille i hatt och hängslen, och på något sätt påminner det honom om hans far. Harry dras med strömmen in i lokalen, och sjunker ned i en soffa i ett hörn.
När Håkan Hellström börjar spela på scenen har Harry somnat. Några popsnören från Mölndal har slängt sina jackor över honom, och han sveper in sig och låter ljudet från konserten blanda sig med minnen från oljeindränkta hamnar, ninjaslagsmål och en mamma som är varm och trygg och lagar mat.
Tre kvart in i konserten vaknar Harry med ett ryck. Han hör sitt namn från scenen, och ställer sig upp på ostadiga ben. Mycket riktigt. Den unga killen med hatten sjunger "Har nån hört nåt om Harry Caine?". Harry börjar långsamt bana sin väg fram mot scenen. Han förstår inte ett ord av texten, men han hör sitt namn nämnas i nästan varje fras. Han förstår genast hur det hänger ihop. Det är här, i Sverige, han borde ha varit hela tiden. Här har ungdomarna förstått storheten i hans film, och gjort honom till hjälte. Här besjungs han av en popidol nästan tio år efter att filmen borde ha blivit bortglömd och undanstuvad långt bortom reahyllorna. I Sverige är han den succé han aldrig blivit.
Publiken sjunger med. Harry gråter. Han tränger sig fram ända fram till scenkanten. Sträcker upp en arm och får tag i sångarens byxben. Det sista Harry Caine säger i sitt liv skriker han.
"Det är jag som är Harry Caine!"
Sen orkar inte hjärtat längre. Harry dör, där på golvet på en Göteborsk pub bland 350 popkids. Som unisont hinner sjunga "i mitten av en Hurricane" innan någon reagerar på luffaren som ramlat ihop framme vid scenen. Konserten bryts. Harry bärs ut. Det blir en kremering utan närvarande anhöriga. Det hela är glömt innan det ens är över.
Harry kunde inte ha dött lyckligare.
Problemet var att filmen var usel. Skådespeleriet lämnar mycket övrigt att önska, och slagsmålsscenerna är mer slapstick än häftig action. Och då har vi ändå inte nämnt dialogen. När hjälten Silver Dragon svarar i telefon säger han "Hello, Silver Dragon here". Det säger väl allt.
Så succén uteblev. Harry, som redan sagt upp sig från sitt jobb som skoputsare, kände sig rotlös och vilsen. Han gav sig ut på en lång resa runt jorden. Tog ströjobb här och där för att få ihop pengar att resa vidare för. Han var ständigt på väg bort, men visste aldrig vart han skulle. Det enda han alltid bar med sig var en VHS-kopia av "Silver Dragon Ninja".
Sommaren 2005 kliver Harry Caine i land i Göteborg. Han har de senaste månaderna befunnit sig på ett lastfartyg som har angjort hamnar i tre världsdelar. Han är trött, sliten, hungrig och ensam. Planlöst driver han in mot stadens centrum, för att hitta en restaurang med tillräckligt mycket folk för att han ska kunna äta rester och dricka slattar utan att någon reagerar. I närheten av Masthuggstorget ser han en liten lokal där människor trängs för att komma in. Det är mest ungdomar, men Harry blir ändå nyfiken på vad det är som alla så gärna vill in till. Han ser en affisch med en bild av en ung kille i hatt och hängslen, och på något sätt påminner det honom om hans far. Harry dras med strömmen in i lokalen, och sjunker ned i en soffa i ett hörn.
När Håkan Hellström börjar spela på scenen har Harry somnat. Några popsnören från Mölndal har slängt sina jackor över honom, och han sveper in sig och låter ljudet från konserten blanda sig med minnen från oljeindränkta hamnar, ninjaslagsmål och en mamma som är varm och trygg och lagar mat.
Tre kvart in i konserten vaknar Harry med ett ryck. Han hör sitt namn från scenen, och ställer sig upp på ostadiga ben. Mycket riktigt. Den unga killen med hatten sjunger "Har nån hört nåt om Harry Caine?". Harry börjar långsamt bana sin väg fram mot scenen. Han förstår inte ett ord av texten, men han hör sitt namn nämnas i nästan varje fras. Han förstår genast hur det hänger ihop. Det är här, i Sverige, han borde ha varit hela tiden. Här har ungdomarna förstått storheten i hans film, och gjort honom till hjälte. Här besjungs han av en popidol nästan tio år efter att filmen borde ha blivit bortglömd och undanstuvad långt bortom reahyllorna. I Sverige är han den succé han aldrig blivit.
Publiken sjunger med. Harry gråter. Han tränger sig fram ända fram till scenkanten. Sträcker upp en arm och får tag i sångarens byxben. Det sista Harry Caine säger i sitt liv skriker han.
"Det är jag som är Harry Caine!"
Sen orkar inte hjärtat längre. Harry dör, där på golvet på en Göteborsk pub bland 350 popkids. Som unisont hinner sjunga "i mitten av en Hurricane" innan någon reagerar på luffaren som ramlat ihop framme vid scenen. Konserten bryts. Harry bärs ut. Det blir en kremering utan närvarande anhöriga. Det hela är glömt innan det ens är över.
Harry kunde inte ha dött lyckligare.
torsdag 25 oktober 2007
En våt dröm för journalister
Alla som någon gång har studerat journalistik har fått lära sig att om en hund biter en man är det ingen nyhet, men om en man biter en hund så är det ett scoop. Det som sticker ut från mängden går att göra rubriker på, och rubriker säljer lösnummer. Speciellt i dagens medieklimat, där ingen vill uppröra eller vara för kontroversiell, är det skönt för journalisterna när det dyker upp putslustiga händelser som alla kan le åt.
DN kunde idag berätta om en älg som klivit ner i en tom pool, och vägrat gå upp. Nyheten hade alla ingredienser. Ett lagom mått av dramatik, en skojig älg som skapar en bildmässig känsla av slapstick, möjlighet till ordvitsar ("en vilsen älg ville bli ren"), och en känsla av något udda och apart.
En sommar satt jag som lokalredaktör för Nerikes Allehanda i Hallsberg. Jag skulle leverera en sida med lokala nyheter varje dag - oavsett om det hade hänt något eller inte. Många gånger satt jag timmen före deadline, lyssnade på polisradion, och hoppades att det skulle hända något. En bilolycka ute på E20 kunde innebära en helsida. Den enes död, den andres bröd. Dagar helt utan dramatik fick man skapa nyheter. Lite byskvaller kanske gick att följa upp, den lokale skräddaren förtjänade ett personporträtt, eller någon gammal grannkonflikt kunde blåsas liv i och exploateras. Gissa om man blev cynisk?
Mitt under sommaren blev det översvämning i flera fastigheter i Hallsberg. Jag blev överlycklig. Det innebar givet stoff för flera veckor framåt. Först själva nyheten, med bilder på människor som vadade omkring med gummistövlar i sina källare, sedan de givna uppföljningsartiklarna. "Vad säger försäkringsbolagen?". "Nu börjar vattnet sjunka undan". "Hur kunde det hända". Och till slut "Översvämningen - tre veckor senare". Människor fick sina saker förstörda, och en jobbig sommar. Jag fick något att skriva om, och sommaren räddad.
En älg i en pool hade suttit fint. Och ingen hade behövt lida för det, utom möjligen älgen.
DN kunde idag berätta om en älg som klivit ner i en tom pool, och vägrat gå upp. Nyheten hade alla ingredienser. Ett lagom mått av dramatik, en skojig älg som skapar en bildmässig känsla av slapstick, möjlighet till ordvitsar ("en vilsen älg ville bli ren"), och en känsla av något udda och apart.
En sommar satt jag som lokalredaktör för Nerikes Allehanda i Hallsberg. Jag skulle leverera en sida med lokala nyheter varje dag - oavsett om det hade hänt något eller inte. Många gånger satt jag timmen före deadline, lyssnade på polisradion, och hoppades att det skulle hända något. En bilolycka ute på E20 kunde innebära en helsida. Den enes död, den andres bröd. Dagar helt utan dramatik fick man skapa nyheter. Lite byskvaller kanske gick att följa upp, den lokale skräddaren förtjänade ett personporträtt, eller någon gammal grannkonflikt kunde blåsas liv i och exploateras. Gissa om man blev cynisk?
Mitt under sommaren blev det översvämning i flera fastigheter i Hallsberg. Jag blev överlycklig. Det innebar givet stoff för flera veckor framåt. Först själva nyheten, med bilder på människor som vadade omkring med gummistövlar i sina källare, sedan de givna uppföljningsartiklarna. "Vad säger försäkringsbolagen?". "Nu börjar vattnet sjunka undan". "Hur kunde det hända". Och till slut "Översvämningen - tre veckor senare". Människor fick sina saker förstörda, och en jobbig sommar. Jag fick något att skriva om, och sommaren räddad.
En älg i en pool hade suttit fint. Och ingen hade behövt lida för det, utom möjligen älgen.
Nyckelord:
Dagens Nyheter,
Hallsberg,
journalistik,
Nerikes Allehanda,
älg
onsdag 24 oktober 2007
Jag borde ha blivit hantverkare
Såg för en stund sedan på Facebook att en av mina vänner gått med i gruppen "Legalize same-sex marriage". Genast började jag tänka på samer som har sex, och fundera på hur jag bäst kunde formulera en ordvits av det att skriva här i Bloggen. Sen kom jag på att de flesta människor runt mig inte gillar ordvitsar, och att jag antagligen borde låta bli. Slokörad la jag skämtet åt sidan.
Det där är en frustration i mitt liv. Jag ser ordvitsar hela tiden, men får oftast nöja mig med ett inåtvänt fnitter på egen hand eftersom det tycks vara så att de flesta är rätt trötta på dem. När Sanna föreslår att det är dags att byta lakan vill jag alltid fråga med vem. Varje gång jag träffar en lokförare vill jag fråga om det går som på räls. Det är en plåga, och ofta går den ut över min omgivning.
Men det finns sammanhang där min fäbless för ordvitsar kommer till sin rätt. Förra hösten byggde vi om på min arbetsplats. Eftersom jag var ansvarig tillbringade jag mycket tid på bygget för att se att allt blev rätt. Och bland hantverkarna på plats var ordvitsarna det gängse sättet att kommunicera. Målarna "satte färg på tillvaron", snickaren med en hammare i handen säger att han ska "göra slag i saken" och om någon fick ett litet sår på fingret var det alltid någon där som kunde säga att han "arbetat på egen hand". Det var helt fantastiskt, och jag trivdes som fisken i vattnet.
Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag valt fel bana i livet. Jag borde ha blivit hantverkare. Allra helst elektriker. Jag hade kunnat utbrista "lysande" varje gång strömmen slogs på, sagt "spännande" varje gång jag öppnade ett högspänningsskåp och refererat till mina chefer som "livsfarlig ledning". Jag hade gjort succé.
Det där är en frustration i mitt liv. Jag ser ordvitsar hela tiden, men får oftast nöja mig med ett inåtvänt fnitter på egen hand eftersom det tycks vara så att de flesta är rätt trötta på dem. När Sanna föreslår att det är dags att byta lakan vill jag alltid fråga med vem. Varje gång jag träffar en lokförare vill jag fråga om det går som på räls. Det är en plåga, och ofta går den ut över min omgivning.
Men det finns sammanhang där min fäbless för ordvitsar kommer till sin rätt. Förra hösten byggde vi om på min arbetsplats. Eftersom jag var ansvarig tillbringade jag mycket tid på bygget för att se att allt blev rätt. Och bland hantverkarna på plats var ordvitsarna det gängse sättet att kommunicera. Målarna "satte färg på tillvaron", snickaren med en hammare i handen säger att han ska "göra slag i saken" och om någon fick ett litet sår på fingret var det alltid någon där som kunde säga att han "arbetat på egen hand". Det var helt fantastiskt, och jag trivdes som fisken i vattnet.
Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag valt fel bana i livet. Jag borde ha blivit hantverkare. Allra helst elektriker. Jag hade kunnat utbrista "lysande" varje gång strömmen slogs på, sagt "spännande" varje gång jag öppnade ett högspänningsskåp och refererat till mina chefer som "livsfarlig ledning". Jag hade gjort succé.
Bra bild, Emanuel!
Jag förstår mig inte på människor. Många gånger ser jag dem göra ganska ambitiösa saker, men göra det skitdåligt. Det begriper jag inte.
Som Emanuel. Han ville sälja sitt soffbord, och tänkte lägga ut en annons på Blocket. Han hämtar digitalkameran, tar en bild av bordet, lägger in bilden i datorn, laddar upp den på nätet och publicerar annonsen. Det är ett arbete som säkert tog honom en halvtimme.
Såhär ser bilden ut:
Jag är ledsen att behöva säga det här, Emanuel. Den är lite oskarp. Hade det varit så svårt att ta en ny? Eller ställa in skärpan? Var det många som ringde om bordet?
Som Emanuel. Han ville sälja sitt soffbord, och tänkte lägga ut en annons på Blocket. Han hämtar digitalkameran, tar en bild av bordet, lägger in bilden i datorn, laddar upp den på nätet och publicerar annonsen. Det är ett arbete som säkert tog honom en halvtimme.
Såhär ser bilden ut:
Jag är ledsen att behöva säga det här, Emanuel. Den är lite oskarp. Hade det varit så svårt att ta en ny? Eller ställa in skärpan? Var det många som ringde om bordet?
tisdag 23 oktober 2007
Hur allt hänger ihop
Varje dag är fylld av historiska ögonblick. Det finns alltid något att fira - eller sörja, för den som kan sin historia. Oftast har händelserna inget samband med varandra, men ibland kan årsdagen av en händelse trigga en annan. Idag är det exempelvis exakt 63 år sedan Sovjet invaderade Ungern. Tolv år senare, den 23 oktober 1956, inleddes revolutionen mot det Stalinistiska styret i Ungern. Det var knappast en slump.
Men det finns fler händelser från den 23 oktober som, tillsammans med en dagsfärsk och sorglig nyhet, får mig att ana någon sorts kosmiska samband.
Denna dag 1915 marscherade 25 000 kvinnor in i New York med kravet på rösträtt. En viktig symbolhandling, och ett stort steg i en kamp som så småningom gav utdelning. Var det månne för att visa sin sympati med denna viktiga kamp som Disney lät Dumbo har premiär just denna dag 1941? Den gulliga krabaten som besitter makten att göra det omöjliga - en flygande elefant.
Och var det i sin tur minnet av den fantastiska lilla elefanten med stora öron som gjorde att just detta datum kom att gå till historien som den första gången ett program inspelat på videokassett sändes kust till kust i USA 1956, inför häpna tv-tittare som inte brydde sig ett dugg om vad som samtidigt hände i Ungern.
Antagligen finns det inget samband alls. Men det känns ändå kusligt att jag just idag köper Aftonbladet på lunchen, och läser Jan Myrdals indignerade insändare på kultursidan, där han ondgör sig över lokalpolitikern Björn Sundins behandling av den utställning som Myrdal och hustrun Gun Kessle har på biblioteket i Örebro. Hur jag kastades tillbaka till minnesbilder av hur samme Björn Sundin kom och hälsade på oss med peppande ord när vi ockuperade Victoria. Och hur jag försökte kväva mitt skratt när Jan Myrdal refererade till sig själv i tredje person på en föreläsning ett par år senare, och dessutom i varje mening nämnde sin fru med både för- och efternamn.
Senare samma dag läser jag att Gun Kessle är död. På dagen för Myrdals insändare som väckte så många minnen. På Dumbos, Ungerns, rösträttsmarschens och videokassettens dag. Som en sista lösryckt händelse som sluter cirkeln.
Men det finns fler händelser från den 23 oktober som, tillsammans med en dagsfärsk och sorglig nyhet, får mig att ana någon sorts kosmiska samband.
Denna dag 1915 marscherade 25 000 kvinnor in i New York med kravet på rösträtt. En viktig symbolhandling, och ett stort steg i en kamp som så småningom gav utdelning. Var det månne för att visa sin sympati med denna viktiga kamp som Disney lät Dumbo har premiär just denna dag 1941? Den gulliga krabaten som besitter makten att göra det omöjliga - en flygande elefant.
Och var det i sin tur minnet av den fantastiska lilla elefanten med stora öron som gjorde att just detta datum kom att gå till historien som den första gången ett program inspelat på videokassett sändes kust till kust i USA 1956, inför häpna tv-tittare som inte brydde sig ett dugg om vad som samtidigt hände i Ungern.
Antagligen finns det inget samband alls. Men det känns ändå kusligt att jag just idag köper Aftonbladet på lunchen, och läser Jan Myrdals indignerade insändare på kultursidan, där han ondgör sig över lokalpolitikern Björn Sundins behandling av den utställning som Myrdal och hustrun Gun Kessle har på biblioteket i Örebro. Hur jag kastades tillbaka till minnesbilder av hur samme Björn Sundin kom och hälsade på oss med peppande ord när vi ockuperade Victoria. Och hur jag försökte kväva mitt skratt när Jan Myrdal refererade till sig själv i tredje person på en föreläsning ett par år senare, och dessutom i varje mening nämnde sin fru med både för- och efternamn.
Senare samma dag läser jag att Gun Kessle är död. På dagen för Myrdals insändare som väckte så många minnen. På Dumbos, Ungerns, rösträttsmarschens och videokassettens dag. Som en sista lösryckt händelse som sluter cirkeln.
måndag 22 oktober 2007
Vad är grejen med fräschet?
När reklamarna äntligen börjar lära sig att inte särskriva i tid och otid får de istället till en del underliga ord. I tunnelbanan finns det just nu reklam för ett margarin, där man använder sig av ordet "fräschet". Det var Aaron som påpekade det för mig, och precis som honom tolkar jag det som fräsch i bestämd form. Och uttalar det därefter.
Men personerna bakom kampanjen hoppas nog att människor ska läsa det som "fräsch-het".
Sammansatta ord där sista ledet börjar på samma bokstav som första ledet slutar på är alltid krångliga. Särskilt om det är dubbel konsonant på slutet av första ledet. Om det fanns te för katter skulle det heta katte, för tre "t" i rad är inte att rekommendera. En kiosk som är specialinriktad på mackor blir nog en mackkiosk eller möjligen en mackiosk. Båda delarna ser ganska fel ut. Och sålunda blir varken fräschet eller fräschhet speciellt lyckat i skrift.
Men man kan tycka att en reklambyrå, där det bör finnas folk som titulerar sig själva copywriters för att de anser sig vara duktiga på formuleringar, borde kunna hitta ett sätt att undvika sådana ord. Fräsch känsla eller bara fräsch hade fungerat utmärkt.
Men de skulle prompt ha fräschet.
Men personerna bakom kampanjen hoppas nog att människor ska läsa det som "fräsch-het".
Sammansatta ord där sista ledet börjar på samma bokstav som första ledet slutar på är alltid krångliga. Särskilt om det är dubbel konsonant på slutet av första ledet. Om det fanns te för katter skulle det heta katte, för tre "t" i rad är inte att rekommendera. En kiosk som är specialinriktad på mackor blir nog en mackkiosk eller möjligen en mackiosk. Båda delarna ser ganska fel ut. Och sålunda blir varken fräschet eller fräschhet speciellt lyckat i skrift.
Men man kan tycka att en reklambyrå, där det bör finnas folk som titulerar sig själva copywriters för att de anser sig vara duktiga på formuleringar, borde kunna hitta ett sätt att undvika sådana ord. Fräsch känsla eller bara fräsch hade fungerat utmärkt.
Men de skulle prompt ha fräschet.
söndag 21 oktober 2007
Jag är ingen brevväxlare
Brevväxling är svårt. Jag är värdelös på det. Mina första erfarenheter var som mycket ung. När jag var sex år gammal flyttade jag med familjen från Karlstad till Örebro. Det naturliga sättet att hålla kvar kontakten med de värmländska lekkompisarna var då att brevväxla. Vi hade fina brevpapper med mönster, och skrev korta brev med spretig handstil där vi berättade om de senaste ickehändelserna i våra liv. Den jag hade tätast kontakt med var en tjej vi bott granne med i Karlstad. Hon var ett år äldre än jag, och brukade ha brevpapper med blommor på. Själv hade jag vid den tiden ett tjusigt brevpapper med skotska rutor och en säckpipeblåsare.
Det är två brev jag särskilt minns, och som kom att utgöra grunden för min slutsats att jag är en dålig brevväxlare. Först fick jag ett brev där det stod att hennes föräldrar skulle skiljas. Jag minns inte vad jag svarade. Sen fick jag ett brev där det stod att hennes pappa tagit livet av sig. Jag minns att jag inte svarade alls. Vad ska en sjuåring säga om det? Jag gömde brevet, och hörde aldrig mer av mig.
Än idag skäms jag djupt för det där. Men å andra sidan, jag var ett barn, och kunde inte hantera så stora känslor.
Sedan dess har jag då och då försökt mig på brevväxlingar. Först traditionella, med kuvert och frimärken, och på senare år via mail. Det slutar alltid på samma sätt. Plötsligt har det gått så lång tid sedan jag svarade på ett brev att det känns omöjligt att skicka iväg ett svar utan att ha en bra förklaring till varför det dröjt. Så jag skriver inte alls. Och kontakten dör ut.
Jag har inga problem med att skriva brev om jag har ett ärende. Men brev som bara är till för brevets skull, och som ska följas av fler brev, och fler, och fler. Det klarar jag inte av.
Så om du är en av dem jag brevväxlat med någon period av mitt liv: Förlåt. Jag blev inte arg på dig, tyckte inte att du skrev något dumt, och ditt senaste brev kom fram. Jag har bara inte svarat, och kommer antagligen inte att göra det. Brevväxling är inte min grej. Vi kan väl ta en fika istället? Hör av dig.
Det är två brev jag särskilt minns, och som kom att utgöra grunden för min slutsats att jag är en dålig brevväxlare. Först fick jag ett brev där det stod att hennes föräldrar skulle skiljas. Jag minns inte vad jag svarade. Sen fick jag ett brev där det stod att hennes pappa tagit livet av sig. Jag minns att jag inte svarade alls. Vad ska en sjuåring säga om det? Jag gömde brevet, och hörde aldrig mer av mig.
Än idag skäms jag djupt för det där. Men å andra sidan, jag var ett barn, och kunde inte hantera så stora känslor.
Sedan dess har jag då och då försökt mig på brevväxlingar. Först traditionella, med kuvert och frimärken, och på senare år via mail. Det slutar alltid på samma sätt. Plötsligt har det gått så lång tid sedan jag svarade på ett brev att det känns omöjligt att skicka iväg ett svar utan att ha en bra förklaring till varför det dröjt. Så jag skriver inte alls. Och kontakten dör ut.
Jag har inga problem med att skriva brev om jag har ett ärende. Men brev som bara är till för brevets skull, och som ska följas av fler brev, och fler, och fler. Det klarar jag inte av.
Så om du är en av dem jag brevväxlat med någon period av mitt liv: Förlåt. Jag blev inte arg på dig, tyckte inte att du skrev något dumt, och ditt senaste brev kom fram. Jag har bara inte svarat, och kommer antagligen inte att göra det. Brevväxling är inte min grej. Vi kan väl ta en fika istället? Hör av dig.
lördag 20 oktober 2007
Stora döda djur
I mitten på 90-talet svepte en www-våg över världen, och så även i Sverige. Alla företag och kommuner skulle genast skaffa sig en egen se-domän som ett skyltfönster mot världen. Fanns du inte på nätet så fanns du inte alls. Internetprotokollets oförmåga att hantera prickarna över de nordiska bokstäverna gjorde att en del företag döpte om sig för att passa en internationell standard. Gotabanken var ett tidigt exempel, Gul & Bla ett annat, även om de senare ganska snabbt ändrade tillbaka till sitt ursprungliga svenskklingande namn.
Jag undrar hur det kändes för informationschefen i Mönsterås kommun när det var dags att registrera en domän.
Min gissning är att det var nästan lika roligt som det är för alla som heter Jerker när de ska göra internationell karriär.
Jag undrar hur det kändes för informationschefen i Mönsterås kommun när det var dags att registrera en domän.
Min gissning är att det var nästan lika roligt som det är för alla som heter Jerker när de ska göra internationell karriär.
fredag 19 oktober 2007
Haris kommentarer
Med ojämna mellanrum får jag kommentarer på min blogg från en person som kallar sig för "Hari". Oftast använder han sig av olika former av invektiv, eller försöker hitta på raffinerade påhopp på bloggaren eller någon annan som kommenterat. Förutom här i min blogg har jag observerat att han skrivit kommentarer både hos Jens, Jocke och Embryo. Alltså tre andra bloggare som jag länkar till.
Hari fascinerar mig. Dels för att han är ganska ambitiös. De flesta som surfar runt för att skriva snuskiga ord på bloggar brukar välja stora och välbesökta forum, där de får många läsare direkt. Det får liksom större effekt. Dessutom brukar de nöja sig med att kommentera det översta inlägget i varje blogg.
Men inte Hari. Han gillar de små bloggarna, och han verkar faktiskt läsa inläggen. Han kan bläddra ner ett par tre inlägg, och sedan skriva en kommentar som tyder på att han trots allt har åtminstone skummat genom innehållet. Det är tufft.
Hari, kan du inte ge dig till känna? Skriv ett mail till mig, så kanske vi kan lära känna varandra. Resa till alperna ihop, käka middag, eller åtminstone träffas då och då och säga fula ord. Det här kan vara början på något stort!
Hari fascinerar mig. Dels för att han är ganska ambitiös. De flesta som surfar runt för att skriva snuskiga ord på bloggar brukar välja stora och välbesökta forum, där de får många läsare direkt. Det får liksom större effekt. Dessutom brukar de nöja sig med att kommentera det översta inlägget i varje blogg.
Men inte Hari. Han gillar de små bloggarna, och han verkar faktiskt läsa inläggen. Han kan bläddra ner ett par tre inlägg, och sedan skriva en kommentar som tyder på att han trots allt har åtminstone skummat genom innehållet. Det är tufft.
Hari, kan du inte ge dig till känna? Skriv ett mail till mig, så kanske vi kan lära känna varandra. Resa till alperna ihop, käka middag, eller åtminstone träffas då och då och säga fula ord. Det här kan vara början på något stort!
torsdag 18 oktober 2007
Mr Blue och hjärnhalvorna
För några år sedan gjorde vi ett personlighetstest på min dåvarande arbetsplats. Syftet var att konstatera att vi i arbetsgruppen besatt olika styrkor och svagheter, och tillsammans kompletterade varandra bra. Man svarade på en rad frågor, och fick sedan ett resultat där man placerades in i ett av fyra färgfält. Gröna personer var vårdande, brydde sig om gruppen, och såg till att alla trivdes; gula personer var visionära, tänkte stort och hade idéer; röda personer var "doers" som fick saker gjorda och klampade på framåt; och blåa personer var logiska, sorterade in saker i fack, strukturerade och tänkte i mönster. Jag var klarblå, och fick efter det bära smeknamnet Mr Blue.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag har fått nya arbetsuppgifter, ny livskamrat och tänkt många nya tankar. Dessutom har jag gått kurser där jag har tränat mig på att utveckla de sidor jag inte är lika bra på. Idag fick jag den här länken skickad till mig från Fredrik, och blev förvånad över resultatet. Hur jag än tittar så snurrar figuren bara medsols, och jag använder alltså höger hjärnhalva mer än vänster. Inte alls särskilt blått, med andra ord.
Det kan naturligtvis vara så enkelt att olika tester visar olika saker, och att jag precis som de flesta har lite av varje i mig. Som man frågar får man svar, liksom. Men det kan också vara så att de senaste årens förändringar delvis har förändrat mitt sätt att använda hjärnan. Mr Blue har sakta men säkert trängts undan och fått ge utrymme åt Mr Green, Mr Red och Mr Yellow. Det är spännande att fundera över, och jag blir väldigt sugen på att göra färgtestet igen. Någon som vet var det finns?
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag har fått nya arbetsuppgifter, ny livskamrat och tänkt många nya tankar. Dessutom har jag gått kurser där jag har tränat mig på att utveckla de sidor jag inte är lika bra på. Idag fick jag den här länken skickad till mig från Fredrik, och blev förvånad över resultatet. Hur jag än tittar så snurrar figuren bara medsols, och jag använder alltså höger hjärnhalva mer än vänster. Inte alls särskilt blått, med andra ord.
Det kan naturligtvis vara så enkelt att olika tester visar olika saker, och att jag precis som de flesta har lite av varje i mig. Som man frågar får man svar, liksom. Men det kan också vara så att de senaste årens förändringar delvis har förändrat mitt sätt att använda hjärnan. Mr Blue har sakta men säkert trängts undan och fått ge utrymme åt Mr Green, Mr Red och Mr Yellow. Det är spännande att fundera över, och jag blir väldigt sugen på att göra färgtestet igen. Någon som vet var det finns?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)