Långt hår och rock

Det är roligt att långt hår och rock kan förknippas med mer än en subkultur, beroende på vilken betydelse man tillskriver det sista ordet i meningen.

Att välja sina ord väl

Jag har stor respekt för Freddie Wadling. Han har på ett smidigt sätt lyckats passa in i många av mina livsfaser. Som femtonårig punkare höll jag Liket Lever tätt intill min bringa, och något senare kom Cortex och så småningom Fläskkvartetten att stämma väl överens med min ständigt föränderliga smak. Och ungefär samtidigt med min 20-årskris kom En skiva till kaffet, som jag gillade så mycket att jag tvingades erkänna att jag nog var väldigt nära att bli vuxen.

Men anledningen att jag nämner Freddie här och nu är att han intervjuades i Fria Tidningen i lördags. Bland annat kom han att prata om andra artister, och bekände sin stora beundran för Antony Hegarty. Som kontrast till denna fantastiska person beskrev han Van Morrison, som han mött i något sammanhang.

"Han däremot är en riktig skitstövel. Honom skulle jag inte pissa på om han brann."

Så talar en man som vet att välja sina ord med omsorg.

Oulipo 2: Prisoner's constraint

versen rinner som smör i min visa:
simon, min amorin, min ronin
res er miniorer, se era russin snoras
så sa severin. så sa min ena mor
så svor en sann mes

Den nya världen vi skapar

Låt oss skapa en ny värld tillsammans. En värld där orden inte är så krångliga, utan bara är precis vad de verkar vara.

Vi börjar med det enkla. Vi låter en ostindienfarare åka till Indien och hämta ost. När hon ändå är där låter vi henne ta med sig indiepop hem för att sprida i vårt land. Land, förresten? När våra grannar säger att de åker till landet över helgen så ser vi till att de verkligen åker till ett annat land. De går passgången fram till visumkontrollen, och kan verkligen vara herrar på täppan under hela helgen. Gotland är ett land där kubbkungen regerar!

Vi låter rikedomen falla hårt över den som har pengar, och trallar på en rättvisa som vi skrivit själva. Och följer vi bara rättegången kan vi aldrig ledas fel.

I varje gathörn finns en bankomat, så ingen behöver lida brist på varken pengar eller mat. Glädjeflickorna är verkligen glada på riktigt, finans är något man gör med luggen och den enda misshandel vi känner till bedrivs med abessinier och siameser.

Du vackra nya ordens värld. På ett Orwellskt sätt laddar vi om varenda nyans av språket, och raderar ut det onda. Till slut är orättvisa bara en överstämma till rättvisan och hatet bara ett egendomsbevis för Lipton. Allt det gamla är raderat, och det nya har tagit över.

Låt oss skapa världen tillsammans.

Att göra det fula snyggt

Det sägs att man måste vara en riktigt bra skådespelare för att spela någon som är dålig på att spela teater. Eller för all del en ganska hyfsad sångare för att medvetet kunna sjunga riktigt falskt. Och givetvis går samma princip att tillämpa på inredning och design. Man måste ha rätt bra känsla för att kunna gå över gränsen och använda sig av en antiestetik som ändå i sitt sammanhang blir rätt. Detta tycks väldigt många människor ha glömt bort, och en bidragande orsak är det alltför generösa användadet av ordet "kitsch".

Ordet, som är lånat från tyska eller jiddisch, dök så vitt man vet upp för första gången på marknaderna i München någon gång runt 1865. Vid den tiden fanns en stor grupp nyrika borgare, som gjorde allt de kunde för att med hjälp av sina pengar köpa sig status och visa att de platsade i societeten. Men utan kulturell fostran och tradition var de lätta offer för handlare som krängde på dem billiga imitationer, överdådiga dekorationsföremål och allsköns pinaler utan konstnärligt värde. Det glänste, var färgglatt, och såg för ett otränat öga ut att vara värdefullt. Men det var skräp - och kom att kallas kitsch.

Senare har ordet dykt upp i vågor. Ibland i sin ursprungliga betydelse, som nedvärderande ord för att beteckna dålig smak. Men ibland också som något mer positivt. Framförallt i och med de postmodernistiska strömningarna från 1980-talet och framåt blev det mer och mer vanligt med medvetna estetiska gränsöverskridanden, som då betecknades som kitsch. En välplacerad trädgårdstomte, gigantiska sidenblommor eller grälla tapeter började ta plats i sammanhang som i övrigt var minimalistiska och väldesignade. Under 90-talet ville plötsligt varje människa med lite trendkänsla ha sitt eget lilla inslag av kitsch i sin repertoar, oavsett om det rörde sig om en hawaiiskjorta under designerkostymen eller en gräslig vas i fönstret.

Givetvis ledde trenden till missuppfattningen att fula saker var coola. Att du kunde ta vad som helst som var fult, och göra det snyggt genom att kalla det kitsch. Människor vars hem i alla tider varit en utställning i dålig smak trodde plötsligt att tiden kommit ikapp dem, eftersom de nu ansåg sig bo i det perfekta kitsch-hemmet.

Än idag hör man ibland det där lilla ordet, och då ofta som en gardering från folk som inte riktigt är säkra på om något är fult eller snyggt. De har köpt sig ett nytt föremål till hemmet, och känner sig lite osäkra på vad andra ska tycka. Så för att förekomma eventuell kritik garderar de sig:
- Ja, jag tyckte den var lite kitsch, sådär.
Och genast ska man acceptera. Spelar väl ingen roll om den är ful. Den är kitsch. Så då är den rätt.

Så går det när ord drabbas av inflation. Och det enda som hjälper är karantän. Härmed föreslår jag att ordet kitsch förpassas till karantän i tio år. Från och med nu är saker antingen fula eller snygga. Vill man ha fula saker är det helt okej, men man ska kalla dem vid sitt rätta namn. Eller så har man bara olika smak. Det som jag tycker är snyggt tycker du är fult. Och det är ju helt i sin ordning. Men vi ska inte kalla det kitsch. Inte förrän år 2018. Då plockar vi fram ordet igen. Smakar lite på det, och funderar på om det är något vi vill ha. Kanske går vi och köper oss en trädgårdstomte, placerar den utanför vårt hus, betraktar det hela på lite avstånd, och känner oss nöjda. Kronan på verket. Det avvikande bland allt det snygga och rena. Kitschets återkomst - på riktigt.

Vad är grejen med fräschet?

När reklamarna äntligen börjar lära sig att inte särskriva i tid och otid får de istället till en del underliga ord. I tunnelbanan finns det just nu reklam för ett margarin, där man använder sig av ordet "fräschet". Det var Aaron som påpekade det för mig, och precis som honom tolkar jag det som fräsch i bestämd form. Och uttalar det därefter.

Men personerna bakom kampanjen hoppas nog att människor ska läsa det som "fräsch-het".

Sammansatta ord där sista ledet börjar på samma bokstav som första ledet slutar på är alltid krångliga. Särskilt om det är dubbel konsonant på slutet av första ledet. Om det fanns te för katter skulle det heta katte, för tre "t" i rad är inte att rekommendera. En kiosk som är specialinriktad på mackor blir nog en mackkiosk eller möjligen en mackiosk. Båda delarna ser ganska fel ut. Och sålunda blir varken fräschet eller fräschhet speciellt lyckat i skrift.

Men man kan tycka att en reklambyrå, där det bör finnas folk som titulerar sig själva copywriters för att de anser sig vara duktiga på formuleringar, borde kunna hitta ett sätt att undvika sådana ord. Fräsch känsla eller bara fräsch hade fungerat utmärkt.

Men de skulle prompt ha fräschet.

Om idag vore ett ord

antiklimax [-kli'- äv. an't-] s. förväntans upplösning i intet, västgötaklimax