Att vänta på en nyhet

Strax utanför mitt hus börjar Tranebergsbron, som går över till Bromma. Ikväll är den avstängd. En bilist kände vibrationer, och slog larm. Polis och brandkår kunde konstatera att det fanns sprickor, och bron stängdes av både för bilar, gående och tunnelbana. Det var tre timmar sedan, och trafikkaoset har lagt sig. Nu är det bara några polisbilar, lite folk med mätinstrument och verktyg och en skara nyfikna. Och så pressuppbådet förstås. De står där med sina täckjackor och fotograferar med stora teleobjektiv. Frågar polisens talesman med jämna mellanrum vad som händer. Och får egentligen inga svar. "Det kan ta allt från timmar till dagar." "Vi undersöker just nu omfattningen av sprickorna, för att se vad det får för konsekvenser." Och så vidare.

Och helt ärligt så finns det nog något inom oss alla - vi som står där och tittar - som hoppas att bron ska rasa. Inte på riktigt, det vore synd på en fin bro och dyra skattepengar. Men för att det då verkligen skulle hända något. För att vi känner oss lite snopna som står och betraktar en ickehändelse. Några män i reflexvästar som står på alla fyra och granskar en vägbana. Är det något att skapa en folksamling för, liksom?

Så vi står där och tittar. Journalisterna pratar om sina familjer, spekulerar lite kring trafikkaoset som kommer att uppstå i morgon, och jämför kameror med varandra. Vi nyfikna utbyter små kommentarer. Någon tror sig veta något om brons hållfasthet, och säger något om det. De flesta återger mest sådant som de hört någon annan säga. "Tunnelbanebron är avstängd för att man är rädd att den ena bron ska falla på den andra." "Det är visst två sprickor." Och så vidare.

Sen går vi, en efter en. Det är ett lite jobbigt beslut, för om bron skulle rasa precis när man har gått, skulle man ju ångra att man inte stått kvar. Men bron verkar trots allt inte rasa. Och man kan ju inte stå där i en evighet. Och vänta på att något ska hända som det egentligen vore bäst om det inte hände. Vänta på en nyhet som ingen vill ha.