Dessa vackra maskiner

De maskinellt översatta texterna flödar på webben, och som jag tidigare visat här i bloggen kan det få smått fantastiska resultat. Idag när jag loggade in på Facebook möttes jag av en annons i högerspalten som var så vacker att jag bara måste dela med mig:

Du har ett budskap!
En vän älskar dig. Ta reda som!

I mina öron är det poesi, och betydligt mer spännande än den engelska versionen som bara vill försöker locka mig med en hemlig beundrare, för att få mig att lägga till en applikation.

Jag har ett budskap. Självklart.

En vän älskar mig, det är fint.

Ta reda som. Varför inte? Det är nydanande, lite mystiskt, och ganska obegripligt. Men jag blir sugen på att följa uppmaningen. Resten av den här kvällen ska jag ägna åt att ta reda som. Önska mig gärna lycka till.

Att tala som det talas

Alla som någon gång har lärt sig ett främmande språk i skolan, och sedan besökt landet där språket talas, vet att det språk vi får lära oss och det språk som används ofta skiljer sig åt ganska markant. Ofta beror det på att vi lär oss att tala det skrivna språket, och det är inte riktigt gjort för att talas. På samma sätt förhåller det sig givetvis med svenskan.

Förra veckan gick jag på en träff där invandrare och svenskar träffades för att prata svenska med varandra. Den språkliga nivån hos de som kom dit var väldigt varierande. Vissa hade varit i Sverige ganska länge, och behövde mest finslipa sitt uttal lite. Andra var helt nya, och var glada om de klarade av att formulera en enklare hälsning. Plötsligt satt jag med några nybörjare och körde konversationsövning, med deras fraser från SFI som grund.

- Hej, hur står det till?
- Tack bra. Hur står det till med dig?
- Bra tack. Vad heter du?
Och så vidare.

Vi pratade även om nyansskillnaderna mellan ”hej” och ”god dag”; ”hur mår du” och ”hur står det till”. Men inte ens då reflekterade jag över att åtminstone tre av de fraserna är sådana som jag i princip aldrig använder, annat än när jag medvetet antar en högtravande jargong. Först när en bekant till mig kom in i rummet, och vi spontant hälsade på varandra, slog det mig.

- Tja. Läget?
- Jorå. Du?
- Helt okej.

Mina adepter tittade frågande på mig. Det är ju så de vill prata. De vill inte säga ”god dag” och ”hur står det till”. De vill säga ”läget”, ”okej” och ”jorå”. Kanske till och med lära sig den klassiskt svenska sucken. De vill lära sig att inte säga mer än nödvändigt. Att på frågan om de kan ett visst språk bara svara ”nej”, och inte brodera ut svaret med vilka andra språk de kan istället. För det är ju så vi pratar, och det är så de vill vara, de som kommer på de där träffarna för att prata svenska. Annars kan de lika gärna fortsätta på SFI, lära sig att säga ”för all del”, och gå från att vara exotiska på ett sätt till att vara exotiska på ett helt annat.

För jag minns när jag själv var i Norge för några år sedan och jobbade på en hiphopfestival. Som halvnorsk tyckte jag att jag var en fena på språket, men det visade sig att det man lär sig genom norsk barnlitteratur, samtal med släktingar som nästan uteslutande är över 60 år, och läsning av norska dagstidningar, inte var gångbart i de streetsmarta kretsarna i Oslos utkanter. Eller som en av mina nyfunna vänner sammanfattade det hela när han hämtat sig från ännu en skrattattack:

- Alltså, du pratar ju bra norska. Men du låter som en aristokrat. För trettio år sedan.

Oulipo 2: Prisoner's constraint

versen rinner som smör i min visa:
simon, min amorin, min ronin
res er miniorer, se era russin snoras
så sa severin. så sa min ena mor
så svor en sann mes

Den nya världen vi skapar

Låt oss skapa en ny värld tillsammans. En värld där orden inte är så krångliga, utan bara är precis vad de verkar vara.

Vi börjar med det enkla. Vi låter en ostindienfarare åka till Indien och hämta ost. När hon ändå är där låter vi henne ta med sig indiepop hem för att sprida i vårt land. Land, förresten? När våra grannar säger att de åker till landet över helgen så ser vi till att de verkligen åker till ett annat land. De går passgången fram till visumkontrollen, och kan verkligen vara herrar på täppan under hela helgen. Gotland är ett land där kubbkungen regerar!

Vi låter rikedomen falla hårt över den som har pengar, och trallar på en rättvisa som vi skrivit själva. Och följer vi bara rättegången kan vi aldrig ledas fel.

I varje gathörn finns en bankomat, så ingen behöver lida brist på varken pengar eller mat. Glädjeflickorna är verkligen glada på riktigt, finans är något man gör med luggen och den enda misshandel vi känner till bedrivs med abessinier och siameser.

Du vackra nya ordens värld. På ett Orwellskt sätt laddar vi om varenda nyans av språket, och raderar ut det onda. Till slut är orättvisa bara en överstämma till rättvisan och hatet bara ett egendomsbevis för Lipton. Allt det gamla är raderat, och det nya har tagit över.

Låt oss skapa världen tillsammans.

T9 - och vad det gör med språket

Jag minns en engelsklektion på gymnasiet, då vår lärare kom in mycket entusiastisk efter att ha varit på en konferens om nya strömingar inom det engelska språket. Han hade fått lära sig om "rhyming slang", som enligt honom var det hetaste sättet att snacka bland kidsen i Londons förorter. Det gick ut på att man bytte ut ord mot en synonym till ett ord som rimmade på det ord man ville säga. "Clock" rimmar på "cock", och "rooster" är en synonym. Så ska man fråga någon vad klockan är säger man "what's the rooster?". Inte vet jag om det verkligen var särskilt utbrett, men det verkar onekligen vara ett krångligt sätt att prata. Om man vill göra sig förstådd, i alla fall.

Å andra sidan har jag själv varit inblandad i liknande ordlekar. När någon säger att man ska ha det bra, är det brukligt att svara "det samma", "du också" eller något liknande. "Du också" heter "you too" på engelska, och förkortas av internetlata ungdomar till U2. Sålunda brukade jag och en kompis helt sonika skriva "Bono" till varandra när en sådan fras var på sin plats.

Idag sker mycket av vår kommunikation via sms. De flesta använder dessutom T9, eller någon annan form av ordigenkänning när de skriver sms, vilket skapar en helt egen variant av "rhyming slang". Ordet "gästlista" finns inte med i mobilens register över tillgängliga ord, så vi är nog många som desperata fredagkvällar skickat meddelandet: "finns det någon hästkista man kan stå på?". Och vi blir förstådda. För T9 är sättet vi kommunicerar, och finns inte orden där är det lika bra att använda det som föreslås. Allt för att spara lite tid, eller för att förnya språket. Snart sprids det till talspråket, och nästa steg är att Horace och hans vänner accepterar de nya orden och för in dem i ordlistan:

hästkista s. -n -kistor Förteckning över personer som inte behöver stå i kö eller betala inträde vid allmän tillställning. (Ur SAOL 2013)

Vilka T9-ord vill du införliva i språket?

Beiget, bäscht.. Äh, brunt!

Jag knäcker ibland lite extra som korrekturläsare. Det går ut på att jag får texter skickade till mig, och skickar tillbaka dem med alla stavfel, syftningsfel och obegripligheter markerade. Dessutom brukar jag kunna lämna synpunkter på textens komposition och innehåll. Ibland rättar jag faktafel. Det är ett spännande uppdrag, och jag tror mig vara ganska duktig på det.

Något som ofta slår mig är att vissa ord helt enkelt inte är lämpade för tryck. Jag pratar inte om svordomar, de går lika bra att trycka som att säga, och det är snarare en fråga om vilket intryck man vill förmedla. Jag talar om ord som går bra att säga, men som stavas eller böjs så konstigt att de helt enkelt inte fungerar att skriva. Jag var lite inne på ämnet i min tidigare text om margarinkampanjen fräschet.

I dag korrade jag en text om 3D-bio och stötte på följande citat:
"När man sett lika mycket 3D-bio som jag har börjar tvådimensionell film kännas lite beiget."

Ögat reagerade genast på det sista ordet. Beiget. Det ser ju helskumt ut. En snabb kontroll i ordlistan visar att det är helt korrekt stavat, färgen beige i bestämd form, men fortfarande lika svårläst. Så jag börjar laborera med alternativa lösningar. Vore det inte ett citat skulle jag direkt byta ur ordet mot "trist", "brunt" eller "småtråkigt". Men så får man inte behandla citat. Att ändra ordet så att det inte är i bestämd form skulle kunna fungera, men ser fortfarande illa ut. Till slut lät jag det stå, så får vi ta diskussionen i andra omgången av korrektur.

Det där är en spännande sida av språk. Det finns ord vi använder dagligen som är hur bra som helst när man säger dem, men värdelösa i skrift. Och det finns meningar och böjningar som är helt korrekta enligt alla regler, men som är helt hopplösa för läsaren. När jag läste grammatik, och vi pratade om inskjutna bisatser, tog min lärare upp ett fantastiskt exempel för att öva kommatering. Jag vill gärna dela med mig av det. Försök sätta komman så att följande mening blir begriplig.

Flickan som pojken som hunden bet slog skrek.

Vad är grejen med fräschet?

När reklamarna äntligen börjar lära sig att inte särskriva i tid och otid får de istället till en del underliga ord. I tunnelbanan finns det just nu reklam för ett margarin, där man använder sig av ordet "fräschet". Det var Aaron som påpekade det för mig, och precis som honom tolkar jag det som fräsch i bestämd form. Och uttalar det därefter.

Men personerna bakom kampanjen hoppas nog att människor ska läsa det som "fräsch-het".

Sammansatta ord där sista ledet börjar på samma bokstav som första ledet slutar på är alltid krångliga. Särskilt om det är dubbel konsonant på slutet av första ledet. Om det fanns te för katter skulle det heta katte, för tre "t" i rad är inte att rekommendera. En kiosk som är specialinriktad på mackor blir nog en mackkiosk eller möjligen en mackiosk. Båda delarna ser ganska fel ut. Och sålunda blir varken fräschet eller fräschhet speciellt lyckat i skrift.

Men man kan tycka att en reklambyrå, där det bör finnas folk som titulerar sig själva copywriters för att de anser sig vara duktiga på formuleringar, borde kunna hitta ett sätt att undvika sådana ord. Fräsch känsla eller bara fräsch hade fungerat utmärkt.

Men de skulle prompt ha fräschet.

Komma rätt!

Fick en bok i för tidig födelsedagspresent av pappa i helgen, och jag är så fascinerad att jag måste rekommendera den. ”Komma rätt, komma fel och komma till punkt” av Lynne Truss i utmärkt svensk översättning av Eva Halldinger. Det är något så fantastiskt som en hel bok vigd åt interpunktion.
Jag skulle förvisso räkna mig som språkintresserad, och det händer titt som tätt att jag agerar som språkpolis. Men för att uppskatta den här boken tror jag inte att det krävs mer än ett ytligt intresse för språk. Felaktig interpunktion kan ställa till med mycket, och boken är fullproppad med roliga och tänkvärda exempel på detta. Den ger också en intressant historisk genomgång av hur våra vanligaste skiljetecken har växt fram och etablerat sig som självklara byggstenar i det skrivna språket. För den som är regelbunden läsare av Avigsidan är boken ett måste. Men överhuvudtaget alla som ibland använder bokstäver för att bilda meningar borde läsa den för att i bästa fall uttrycka sig något bättre. Nätet är fullproppat av bloggar som kanske har något intressant att säga, men säger det på så bedrövlig svenska att jag aldrig bemödar mig att ta reda på det. När miljonvinsten slår in på mitt lotteri ska jag köpa upp hela upplagan av den här boken och skicka den hem till dessa bloggare.

Interpunktion är en fråga om att hitta en lagom balans mellan skrivregler och eget tycke och smak. Du kan aldrig följa ett facit och uppnå den ultimata interpunktionen, utan måste alltid lita till ditt eget språköra. Men med boken som hjälp borde de mest bedrövliga avarterna av särskrivningar, felkommateringar och semikolonmissbruk kunna avhjälpas. Att Halldinger så förtjänstfullt översatt boken måste ses som en bedrift. En bok som denna skulle vara fullkomligt ointressant för den svenske läsaren om den inte gjordes om rejält vid översättningen. Engelskans interpunktionsdilemman skiljer sig avsevärt från de svenska dito och den svenska versionen av boken handlar framförallt om det svenska språket.
Den engelska versionen, ”Eats, shoots and leaves”, har blivit en bestseller på andra sidan vattnet. I bästa fall kan vi svenskar följa efter.

Boken hittar du bland annat här.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-07)