Jag minns en engelsklektion på gymnasiet, då vår lärare kom in mycket entusiastisk efter att ha varit på en konferens om nya strömingar inom det engelska språket. Han hade fått lära sig om "rhyming slang", som enligt honom var det hetaste sättet att snacka bland kidsen i Londons förorter. Det gick ut på att man bytte ut ord mot en synonym till ett ord som rimmade på det ord man ville säga. "Clock" rimmar på "cock", och "rooster" är en synonym. Så ska man fråga någon vad klockan är säger man "what's the rooster?". Inte vet jag om det verkligen var särskilt utbrett, men det verkar onekligen vara ett krångligt sätt att prata. Om man vill göra sig förstådd, i alla fall.
Å andra sidan har jag själv varit inblandad i liknande ordlekar. När någon säger att man ska ha det bra, är det brukligt att svara "det samma", "du också" eller något liknande. "Du också" heter "you too" på engelska, och förkortas av internetlata ungdomar till U2. Sålunda brukade jag och en kompis helt sonika skriva "Bono" till varandra när en sådan fras var på sin plats.
Idag sker mycket av vår kommunikation via sms. De flesta använder dessutom T9, eller någon annan form av ordigenkänning när de skriver sms, vilket skapar en helt egen variant av "rhyming slang". Ordet "gästlista" finns inte med i mobilens register över tillgängliga ord, så vi är nog många som desperata fredagkvällar skickat meddelandet: "finns det någon hästkista man kan stå på?". Och vi blir förstådda. För T9 är sättet vi kommunicerar, och finns inte orden där är det lika bra att använda det som föreslås. Allt för att spara lite tid, eller för att förnya språket. Snart sprids det till talspråket, och nästa steg är att Horace och hans vänner accepterar de nya orden och för in dem i ordlistan:
hästkista s. -n -kistor Förteckning över personer som inte behöver stå i kö eller betala inträde vid allmän tillställning. (Ur SAOL 2013)
Vilka T9-ord vill du införliva i språket?
Visar inlägg med etikett mobiltelefoner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mobiltelefoner. Visa alla inlägg
tisdag 22 januari 2008
måndag 8 oktober 2007
Urbant mode på olika sätt
Det urbana modet börjar mer och mer att integreras med den moderna tekniken. Klädskaparna tävlar om vem som kan konstruera de smartaste lösningarna för att få in mobilen, mp3-spelaren och laptopen i jackan, mössan, trosan. Vad som helst för att människor ska känna sig moderna, och försöka uppvisa en fasad av att hänga med sin tid. Eller till och med ligga före. Snart väljer du strumpor efter vilka som har det bästa minnet, och letar efter t-shirts med hög upplösning på displayen.
Varje morgon gör jag en resa från Kungsholmen till Husby. Från hemma till jobbet. På många sätt är det som att passera genom olika världar. Jag börjar bland dagislämnande stressföräldrar, kliver på gröna linjen och blandar mig med Brommakids på väg till skolan. Byter sedan till blå linjens it-entreprenörer på väg ut till Kista. På höjd med Solna eskalerar mobilpratet som mest. Och samtliga har handsfree. Bluetooth-varianter fastklistrade på kinden, små sladdar virade runt öron och haka, eller modeller som mer ser ut som vanliga hörlurar.
Sen kliver jag av i Husby. Och möts av en inte så stressad småbarnsmamma, på promenad med sin unge. Talandes i telefon, med sin egen variant av handsfree. Hon har klämt fast hela mobilen under slöjan.
Det urbana modet tar sig många uttryck. Vart och ett med sin egen målgrupp.
Varje morgon gör jag en resa från Kungsholmen till Husby. Från hemma till jobbet. På många sätt är det som att passera genom olika världar. Jag börjar bland dagislämnande stressföräldrar, kliver på gröna linjen och blandar mig med Brommakids på väg till skolan. Byter sedan till blå linjens it-entreprenörer på väg ut till Kista. På höjd med Solna eskalerar mobilpratet som mest. Och samtliga har handsfree. Bluetooth-varianter fastklistrade på kinden, små sladdar virade runt öron och haka, eller modeller som mer ser ut som vanliga hörlurar.
Sen kliver jag av i Husby. Och möts av en inte så stressad småbarnsmamma, på promenad med sin unge. Talandes i telefon, med sin egen variant av handsfree. Hon har klämt fast hela mobilen under slöjan.
Det urbana modet tar sig många uttryck. Vart och ett med sin egen målgrupp.
söndag 12 augusti 2007
En bedrövlig tid att sakna
Kära barn, det jag ska berätta för er nu kan låta lite konstigt och gammeldags. Men så är jag ju också en mycket gammal man.
Det fanns en tid när vi inte hade mobiltelefoner.
Ja, ni hörde rätt. De enda telefoner vi hade var våra hemtelefoner.
Det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.
En helt vanlig dag kunde man komma hem från skolan, äta sitt mellanmål, och sen bli lite sugen på att träffa en kompis. Man ringde då hem till kompisen i fråga, men ingen svarade. Då fanns det inget man kunde göra. Så man ringde en annan kompis, vars mamma svarade och meddelade att kompisen var ute. Var visste hon inte. Och därmed fanns det åter igen inget att göra. Man kunde naturligtvis ge sig ut, och hoppas på att springa på någon, men då fanns också risken att någon kompis skulle ringa till mig, och jag skulle då missa det. Länge fanns det inte ens nummerpresentatörer eller telefonsvarare, så efter en cykeltur runt Lillån för att spana efter någon att umgås med kunde jag omöjligt veta om någon försökt ringa mig.
Det som kanske känns mest främmande och konstigt för er, mina kära barn, är att man var tvungen att planera sina kvällar mycket noga i förväg. En vanlig fredagskväll kunde man i förväg ha kommit överens med ett stort antal personer om en plan. Man skulle kanske mötas vid åtta på grillplatsen i skogen, sedan vid tio möta upp några andra på 22.04-bussen mot stan, och sedan sammanstråla med ytterligare några på Café On The Rock. Den planen var det då bara att följa. Det fanns inget sätt att få tag på de andra om någon del av planen föll, och det krävdes mycket goda ursäkter för att avvika från det överenskomna.
Att som idag, aldrig komma överens om något i förväg, utan istället ägna kvällen åt ständiga mobilsamtal för att fråga var andra är och vad de gör, var helt enkelt omöjligt. Inte heller kunde man femton gånger samma kväll säga att ”vi hörs lite senare, så får vi se om vi möts”. Till ett överenskommet möte var det omöjligt att bli en halvtimme sen och skicka ett sms för att försäkra sig om att den man ska möta väntar. Träffade man en vän var man dessutom tvungen att ägna denne sin uppmärksamhet, eftersom det var omöjligt att ringa andra och hålla igång parallella konversationer.
Allt det här är sant, mina kära barn, och det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.
Men så finns det naturligtvis de vars telefon aldrig ringer. Varken nu eller då. Och som kanske tyckte att det var skönt att ta en promenad och tänka att någon kanske ändå ringde medan man var borta. Och de som alltid passar tider, och är innerligt trötta på att ständigt få ett sms som meddelar att man kommer att få vänta. Kanske finns det rent av människor som gillar att veta att de kommer att träffa en eller annan vän under kvällen, och som inte nöjer sig med att ”höras lite senare” för att se om det blir något. Människor som kanske då och då längtar tillbaka till tiden före mobilerna, sms:en och nummerpresentatörerna. Tiden då man gjorde upp planer tillsammans, och ibland visste redan en vecka i förväg att man skulle dricka en viss öl, äta en viss middag, åka med en viss buss eller träffa någon man tyckte om.
Men om dessa människor finns, så är de förstås förskräckliga bakåtsträvare. För det vet vi ju, mina kära barn, att den tiden de längtar tillbaka till var bedrövlig.
På alla sätt och vis.
Det fanns en tid när vi inte hade mobiltelefoner.
Ja, ni hörde rätt. De enda telefoner vi hade var våra hemtelefoner.
Det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.
En helt vanlig dag kunde man komma hem från skolan, äta sitt mellanmål, och sen bli lite sugen på att träffa en kompis. Man ringde då hem till kompisen i fråga, men ingen svarade. Då fanns det inget man kunde göra. Så man ringde en annan kompis, vars mamma svarade och meddelade att kompisen var ute. Var visste hon inte. Och därmed fanns det åter igen inget att göra. Man kunde naturligtvis ge sig ut, och hoppas på att springa på någon, men då fanns också risken att någon kompis skulle ringa till mig, och jag skulle då missa det. Länge fanns det inte ens nummerpresentatörer eller telefonsvarare, så efter en cykeltur runt Lillån för att spana efter någon att umgås med kunde jag omöjligt veta om någon försökt ringa mig.
Det som kanske känns mest främmande och konstigt för er, mina kära barn, är att man var tvungen att planera sina kvällar mycket noga i förväg. En vanlig fredagskväll kunde man i förväg ha kommit överens med ett stort antal personer om en plan. Man skulle kanske mötas vid åtta på grillplatsen i skogen, sedan vid tio möta upp några andra på 22.04-bussen mot stan, och sedan sammanstråla med ytterligare några på Café On The Rock. Den planen var det då bara att följa. Det fanns inget sätt att få tag på de andra om någon del av planen föll, och det krävdes mycket goda ursäkter för att avvika från det överenskomna.
Att som idag, aldrig komma överens om något i förväg, utan istället ägna kvällen åt ständiga mobilsamtal för att fråga var andra är och vad de gör, var helt enkelt omöjligt. Inte heller kunde man femton gånger samma kväll säga att ”vi hörs lite senare, så får vi se om vi möts”. Till ett överenskommet möte var det omöjligt att bli en halvtimme sen och skicka ett sms för att försäkra sig om att den man ska möta väntar. Träffade man en vän var man dessutom tvungen att ägna denne sin uppmärksamhet, eftersom det var omöjligt att ringa andra och hålla igång parallella konversationer.
Allt det här är sant, mina kära barn, och det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.
Men så finns det naturligtvis de vars telefon aldrig ringer. Varken nu eller då. Och som kanske tyckte att det var skönt att ta en promenad och tänka att någon kanske ändå ringde medan man var borta. Och de som alltid passar tider, och är innerligt trötta på att ständigt få ett sms som meddelar att man kommer att få vänta. Kanske finns det rent av människor som gillar att veta att de kommer att träffa en eller annan vän under kvällen, och som inte nöjer sig med att ”höras lite senare” för att se om det blir något. Människor som kanske då och då längtar tillbaka till tiden före mobilerna, sms:en och nummerpresentatörerna. Tiden då man gjorde upp planer tillsammans, och ibland visste redan en vecka i förväg att man skulle dricka en viss öl, äta en viss middag, åka med en viss buss eller träffa någon man tyckte om.
Men om dessa människor finns, så är de förstås förskräckliga bakåtsträvare. För det vet vi ju, mina kära barn, att den tiden de längtar tillbaka till var bedrövlig.
På alla sätt och vis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
