Varvningens våndor

Jag har börjat springa. Det är långt ifrån första gången, men jag är mer seriös än jag någonsin har varit tidigare. Det hela började med att jag anmälde mig till ett lopp som ska äga rum i oktober, och när det väl var gjort fanns det ju inte mycket annat att göra än att börja träna upp sig. För att verkligen sätta press på mig själv gick jag till Löplabbet och köpte tajta byxor och en tröja i funktionsmaterial. I sådana kläder blir det pinsamt att springa för långsamt, eller att stå och flämta mot ett träd, så det är bara att bita ihop och köra. Det går ganska bra, och jag har lyckats förmå mig själv att ge mig ut med viss regelbundenhet oavsett väder och humör.

Sträckan jag springer är runt Kungsholmen, vilket blir ungefär nio kilometer. Det är en ganska populär springrunda, och man möter ständigt andra hurtbullar i alla åldrar och former. Ibland blir man omsprungen, och ibland springer man om någon. Jag lägger ingen större prestige i mitt joggande, och kan utan någon ångest se mig omsprungen av både gamla, halta och lytta om det så vill sig. Men häromdagen fick jag ändå en liten knäck i mitt självförtroende. Ganska snart efter att jag satt igång min runda blev jag omsprungen av en äldre man. Med äldre menar jag i det här sammanhanget att han var minst ett par decennier över pensionsålder. Han hade tagit av sig tröjan, och exponerade en överkropp som såg ut att ha överlevt det mesta. Ett ärr längs med bröstkorgen skvallrade om en hjärtoperation, och huden på baksidan av armarna fladdrade tjusigt längs sidorna medan han sprang. Sporrad av omkörningen hängde jag på honom en bit, men insåg snart att jag inte skulle orka hela vägen i det tempot.

När jag var nästan hemma igen, och sprang längs Kristinebergs vackra bryggor, hörde jag ett bekant flåsande bakom mig. Knappt hann jag vrida på huvudet förrän jag blev omsprungen igen, av samma gubbe, i samma höga tempo, men med några nyanser rödare ansikte än senast. Jag blev varvad, av en man som mycket väl kan vara tre gånger så gammal som jag, och som dessutom tog sig friheten att hånle åt mig när han sprang förbi. Visst, han kan ha tagit en genväg någonstans, eller ha sprungit en helt annan sträcka än jag, men i det ögonblicket var inget sådant viktigt. Jag såg bara hans rygg, för andra gången på tre kvart, och det sved.

Sen såg jag på OS, och 10 000-metersloppet. Att springa ett sådant lopp i det tempo som de löparna har, lär vara sjukt jobbigt. Man kan lätt föreställa sig att det sista varvet på banan är ren och skär smärta. Och när den första klungan har sprungit i mål, segraren har fått sin flagga och börjat posera för kamerorna, då kommer de varvade löparna över mållinjen. Som inte är en mållinje för dem, utan bara en markering om att de har ytterligare ett varv kvar att springa. De får nästan springa slalom mellan de löpare som är färdiga, och inga kameror fångar dem på bild annat än som något som passerar i bakgrunden. Att fortsätta springa i det läget, och anstränga sig i 400 meter till, det är för mig den största prestationen som någon gör i OS.

Alejandro Suarez, jag vet hur du känner dig. För mig var du loppets hjälte!

Aktuellts snygga "misstag"

SVT:s Aktuellt gjorde ett inslag om dödsmisshandeln på Kungsholmen, och valde vinkeln att namnen på de misstänkta gärningsmännen snabbt hade börjat cirkulera på internet. I inslaget visar man skärmdumpar från en massa bloggar och communitys, där man har maskerat det avslöjande materialet. Utom i några klipp, där man klart och tydligt ser de utpekade namnen. Det är en skön ironi att höra nyhetsankaret säga att SVT har valt att inte publicera namnen, samtidigt som namnen passerar över skärmen.

Ett misstag, heter det förstås. Men jag skulle inte bli förvånad om det är en redigerare som passat på att trumfa genom sin vilja efter en vild diskussion på redaktionen. En del misstag är bara för snygga för att verkligen vara just misstag.

Det får mig att tänka på fastighetsbolaget Locums reklamkampanj för några år sedan. En smart formgivare bytte ut bokstaven "o" i företagets namn mot ett hjärta, och formgav desssutom kampanjen så att namnet skrevs helt med gemener. Resultatet kan ni själva räkna ut. Misstag, sa man åter igen. Men jag är säker på att det snarare handlade om en formgivare som tyckte att han fick för lite betalt av det stora företaget, och passade på att driva lite med dem.

Urbant mode på olika sätt

Det urbana modet börjar mer och mer att integreras med den moderna tekniken. Klädskaparna tävlar om vem som kan konstruera de smartaste lösningarna för att få in mobilen, mp3-spelaren och laptopen i jackan, mössan, trosan. Vad som helst för att människor ska känna sig moderna, och försöka uppvisa en fasad av att hänga med sin tid. Eller till och med ligga före. Snart väljer du strumpor efter vilka som har det bästa minnet, och letar efter t-shirts med hög upplösning på displayen.

Varje morgon gör jag en resa från Kungsholmen till Husby. Från hemma till jobbet. På många sätt är det som att passera genom olika världar. Jag börjar bland dagislämnande stressföräldrar, kliver på gröna linjen och blandar mig med Brommakids på väg till skolan. Byter sedan till blå linjens it-entreprenörer på väg ut till Kista. På höjd med Solna eskalerar mobilpratet som mest. Och samtliga har handsfree. Bluetooth-varianter fastklistrade på kinden, små sladdar virade runt öron och haka, eller modeller som mer ser ut som vanliga hörlurar.

Sen kliver jag av i Husby. Och möts av en inte så stressad småbarnsmamma, på promenad med sin unge. Talandes i telefon, med sin egen variant av handsfree. Hon har klämt fast hela mobilen under slöjan.

Det urbana modet tar sig många uttryck. Vart och ett med sin egen målgrupp.

Vardagsmysterier 1: DN-skrapan

Mitt första boende när jag flyttade från Örebro till Stockholm var i Marieberg, ungefär vid foten av DN-skrapan. Varje dag när jag gick till och från tunnelbanan eller bussen passerade jag det magnifika bonnierpalatset och skådade upp längs dess fasad. Efter några månader ville kvinnan vi hyrde i andrahand av ha tillbaka lägenheten, och jag bodde runt på diverse adresser. För snart ett år sedan slöts cirkeln, och jag flyttade åter till Kungsholmen. Än en gång har jag dagligen kunnat se DN-skrapan sträcka sig mot skyn, om än på lite längre avstånd.

Högst upp på huset finns upplysta bokstäver som ömsom bildar ordet Expressen, och ömsom Dagens Nyheter. De är av den gamla sorten, som liksom roterar runt i sakta mak. Troligtvis styrs det hela av någon form av räkneverk som avgör med vilken frekvens och vid vilken tid skylten ska skifta. Jag har studerat spektaklet länge, men aldrig lyckats lista ut vilket mönster den följer.

Länge hade jag en teori om att det stod Dagens Nyheter på förmiddagarna, och Expressen på eftermiddagarna. Det kändes logiskt, och under en lång tid stämde det när jag tittade efter. Men så plötsligt stod det Expressen tidigt en morgon. Och sen DN på kvällen. Och sen bara DN under en lång tid. Sen skiftade det med ganska täta mellanrum, och nu för en liten stund sedan stod det DN igen i flera minuter.

Jag har ingen aning om vilket system som gäller, eller ens om det finns ett system, och det driver mig till vansinne. En slumpgenerator känns ju helt orimligt, men det är det närmaste en förklaring jag kommer.

Är det någon som vet?

Vardagspersonerna, del 2

Jag känner att jag måste följa upp inlägget om vardagspersonerna som jag skrev i februari. Läs det först, och fortsätt här sen.

Idag återvände jag till pizzerian. Delvis för att jag ändå hade ärenden i närheten, och delvis för att jag var lite nostalgisk. Men mest ändå för att jag var sugen på salami. Det var självaste ägaren som jobbade, och han är den jag gillade bäst när det begav sig. Han sken upp som en sol när jag kom in, och det var alldeles tydligt att han kände igen mig.

- Hej kompis! Det gamla vanliga?
- Ja... Tack. En cacciatore, alltså.
Sa jag, förvånad över att han kom ihåg. Men ännu mer förvånad skulle jag bli.
- Du har flyttat, va?
Fortsatte han, och vi kom in på en diskussion om Vasastan jämfört med Kungsholmen, bostadspriser, ränteförändringar och allt det andra som man alltid börjar prata med alla om när man bor i Stockholms innerstad. Men det är inte det intressanta. Det intressanta är att han kom ihåg mig, mindes vad jag brukade äta, och hade reflekterat över att jag måste ha flyttat.

Jag blev givetvis glad och smickrad. Och en aning nojig. En liten stund funderade jag över om det kunde vara så att han på något sätt lyckats snubbla in på Kollegiet och läsa mitt förra blogginlägg, och därför hade stenkoll. Och nu även kommer att läsa det här. Inte för att det skulle göra något - tvärtom - men det förstör lite min bild av pizzabagare, och vissa fördomar kan vara sköna att ha kvar. Dessutom: Om till och med min pizzabagare läser bloggen, vem kan jag då skriva om utan att skämmas?

Den lunchen gav mig perspektiv.

Rapport från jordbävningen

Klockan 01.13 i natt inträffade en jordbävning på Kungsholmen. Vi agerade snabbt, som vi är tränade att göra i katastrofsituationer. Madrasser för samtliga fönster, och in under köksbordet för att söka skydd. Med oss tog vi konserver, en dunk med vatten, vårt trangiakök och datorn för att kunna kommunicera med omvärlden. Och där befinner vi oss nu.

Jag hittar inget om skalvet på nätet, men förutsätter att det beror på att följderna är så stora att de ännu inte går att överblicka och rapportera om. Ingen av oss har ännu vågat gå fram till ett fönster och lätta på madrasserna, av rädsla för ett efterskalv. Vi håller oss lugna här under bordet och väntar på räddningsstyrkorna. För att sysselsätta oss kör vi sten-sax-påse om vem vi ska äta upp först när konserverna så småningom tar slut. Vi räknar med att vi har mat för fyra dagar, sen börjar det krisa.

Det mest frustrerande här under bordet är informationsunderskottet. Vi vet inte hur omfattande skalvet har varit, och hur mycket av Kungsholmen som finns kvar. Vi har inte hört några sirener, vilket kan vara både ett bra eller dåligt tecken. Jag hade nog väntat mig högtalarutrop med instruktioner och lugnande besked, men här hörs ingenting. Kanske har räddningsstyrkorna inte nått hit ännu. Kanske kan de inte ta sig fram i rasmassorna.

Det går ingen nöd på oss ännu, men självklart är vi oroade. När TV4 sänder sin insamlingsgala till de drabbade hoppas jag att ni är generösa. När vi kommer ut härifrån kommer vi att vara hungriga, och i stort behov av att ta igen förlorad tid.

Snälla! Vet ni något? Hur kraftigt var skalvet i natt? Ska vi våga oss ut? Vi skriker efter information här. Dessutom skulle det behöva dammsugas. Det är smulor under köksbordet. Vi får ta tag i det sen. När vi blivit räddade. Hoppet är det enda vi har kvar.