Tjocka hål i väggen

Såg just Hål i väggen på tv. För er som har bättre saker för er på söndagar kan jag berätta att det går ut på att kända svenskar klär sig i väldigt tajta silveroveraller, och sedan ska försöka forma sina kroppar så att de passar in i hålen i en frigolitvägg som kommer farande mot dem. Lyckas de får de poäng, misslyckas de hamnar de i en pool. Det finns mycket att säga om programmet, och mycket har redan sagts. Men för mig är det två frågor som känns viktigare och mer centrala än alla andra:

1. Hur har de löst det med sminket? De måste ha grymt bra vattenfast smink, för när Elin Kling kom upp ur bassängen såg hon ut precis som innan. Varför använder man inte alltid sådant smink?

2. Anpassar de hålen efter de tävlande? Vad skulle annars hända om till exempel Claes Malmberg, Peter Harrysson och Ingvar Oldsberg var med och tävlade? Finns det ens overaller i deras storlek? Som det är nu kan ju knappt Filip Hammar vara med.

Polisen är liga på spåren

Oroliga läsare har ringt in och rapporterat om en liga som verkar vara i farten. Löv har ryckts ned från träden, färgats röda och placerats på marken. Inga vittnen finns, som har kunnat se själva tillvägagångssättet, men liknande händelser har rapporterats över i stort sett hela landet. Händelserna påminner väldigt mycket om något som inträffade vid den här tiden på året förra året, och som då fick en närmast epidemisk spridning. Den gången greps ingen misstänkt, men i år satsar polisen stora resurser, och hoppas på att hitta en lösning.

- Brottet är rubricerat som egenmäktigt förfarande och allmänfarlig förstörelse. Träden är många gånger privat egendom, och de har naturligtvis planterats för att vara gröna och frodiga. Att på det här sättet färga löven i gult, rött och orange, och dessutom slita ned dem från sina grenar, är att betrakta som mycket grovt, säger Börje Enmark, presstalesman på polisen.

Ser ni några politiska motiv bakom brotten?
- Det är klart att tankarna går till den organgea revolutionen som ägt rum i vissa öststater, men det är för tidigt att uttala sig om den saken ännu.

När tror ni att några gripanden kan vara aktuella?
- Vi har noterat att brottsvågen började i norra landsdelarna, och nu sprider sig söderut. Vi har därför förstärkt bevakning längs E4 söderut, och andra vägar. Vi ägnar oss dessutom åt så kallad inre spaning, där vi går genom tips och gamla utredningar för att hitta likheter. På grund av brottets karaktär misstänker vi även att det kan finnas samband med den liga som på vårkanten roar sig med att smälta all vacker snö. Ett sådant samband utreds givetvis.

Alla tips från allmänheten är naturligtvis oerhört välkomna.

Vardagsmysterier 5: Ärtrören

För inte så länge sedan när jag var ute och gick i området där jag bor, stötte jag på några ynglingar som var ute och sköt ärtor. Jag kom i samspråk med dem, och fick höra att upplägget var ungefär det samma som när jag provade på samma aktivitet för tjugo år sedan. De låg och smög i någon buske, sköt lite mot ett fönster, och inväntade reaktioner. De kunde dessutom peka ut några hus i grannskapet där det var extra roligt att skjuta. Fönster där lägenhetsinnehavaren hade för vana att öppna och skrika, alternativt springa ut och vara arg. Precis som jag minns att vi hade koll på exakt vilka hus som var mest spännande att lurpassa utanför i området där jag växte upp.

Jag bad att få granska verktygen de använde sig av. Till min förvåning var det exakt likadana, räfflade svarta plaströr, som de jag minns från min egen barndom.
- Galgar? frågade jag.
- Javisst, sa de. Det är det enda som fungerar.

Och det är där vardagsmysteriet kommer in i bilden. Någonstans finns det alltså ett företag, som i minst tjugo år har konstruerat galgar med ett löstagbart räfflat rör. Och det röret har lika länge använts för helt andra saker än att hänga kläder på. Företaget måste vid det här laget vara medvetet om företeelsen. Det finns inget med deras galgar som gör dem bättre än andra galgar på marknaden, men ändå törs jag gissa att de är ganska efterfrågade. Framförallt bland barnfamiljer. Barn köper inte galgar, men deras föräldrar gör det. Varför köper föräldrarna dessa galgar? Varför börjar företaget inte sälja rören separat? Hur kommer nya generationer av barn på att de där rören är så perfekta att skjuta ärtor genom?

Vardagsmysterier 4: Fram eller bak i boken?

Böcker kan vara kluriga saker. Jag minns ett avsnitt av Bamse där Krösus Sork av någon anledning skulle ge 100 kronor till Skalman. Skalman ville inte ta emot pengar från en sådan som Krösus, och löste det på ett klassiskt Skalmanklurigt sätt. "Jag tar emot sedeln om du placerar den mellan sidorna 23 och 24 i någon av mina böcker här i bokhyllan." Det blev ingen hundring, av rimliga boktryckartekniska skäl.

Men det finns något annat i böckernas natur som förundrar mig, och det är frågan om vad som är fram och bak. Ställd inför den enkla frågan svarar nog de flesta att det är en självklarhet. Såvida boken inte är på arabiska vet man ju vad som är framsidan, och sålunda vad som är baksidan. Men frågan är mer komplicerad än så. Låt mig ge er ett par exempel.

Låt säga att du läser en bok, och stöter på formuleringen "mer om det här kan du läsa om längre fram i boken". Vilket håll bör du då bläddra åt för att läsa mer om det spännande ämnet?

Anta sedan att det i samma bok refereras till en karta som finns längst fram i boken. Vilket håll bläddrar du då åt?

Kan det alltså vara så att längre fram inte för dig ett dugg närmare längst fram, och att du när du är tillräckligt långt fram i boken hamnar längst bak?

Den mystiska sekten i Fredhäll

När jag går till min tunnelbanestation möter jag påfallande ofta människor med stora packningar. De har rullväskor, ryggsäckar eller andra stora väskor, och rör sig målmedvetet åt ett och samma håll. Om de gick åt Kristinebergshållet vore det inte det minsta konstigt. Då skulle de antagligen till hotellet som ligger en bit bort. Men de går mot Fredhäll. En del av dem tittar ängsligt på en utskriven karta från Eniro, och någon stannar i biljetthallen och tittar på kartan. Jag har ingen aning om vart de tar vägen.

Under mina kvällspromenader i närområdet har jag försökt hitta något ställe i den riktning de går som kan vara orsak för folk med packningar att vallfärda till, men jag hittar ingenting. Det enda som finns förutom bostäder är en restaurang, ett kafé och ett äldreboende. Och så kallbadhuset, men där är det ingen större aktivitet så här års.

Så jag har bestämt mig för att det måste handla om en ondskefull och mystisk sekt. Kanske en hebrägdagörare. Någon som verkar i Boltzius anda och gör människor friska. Antagligen bär var och en av de där människorna på något mer än sina packningar; en obotlig sjukdom, synder att befrias från eller en önskan om omvälvande förändringar i livet. Och i en stor lägenhet någonstans på Snoilskyvägen sitter en skäggig dam bakom ett draperi och ägnar sig åt handpåläggning och rituella ramsor. Kanske får de dricka en brygd som hon har kokat ihop.

Någon gång ska jag följa efter en av dem. Försöka höra det hemliga lösenordet de uppger för den kutryggiga portvakten. Sedan gå tillbaka en timme senare, med en egen rullväska, titta vakten i ögonen och säga "fidelio". Bli insläppt, och äntligen få veta vad det är alla vallfärdar till. Det kan bli första steget mot något stort.

Vardagsmysterier 3: Vokaler

Fick ni också lära er de hårda och mjuka vokalerna i skolan? Fick ni lära er vad man har dem till?

En helt ovetenskaplig studie bland några av mina vänner visade att nästan alla fick lära sig att skilja på hårda och mjuka vokaler, men att nästan ingen fick lära sig varför det var bra att kunna. Undrar hur man tänkte när man utformade den läroplanen. Vad har man för glädje av att sortera de nio bokstäverna i två olika grupper om man inte får veta varför?

Själv minns jag tydligt hur Rosa Ekholm nötte in vokalerna i oss. Hon hade till och med tillverkat två tavlor. En där bokstäverna var gjorda av hårda material som knäckebröd, trä och metall. En där de var gjorda av fluffiga saker som tyg, garn och ludd. Men som jag minns det var det fel. Vi fick lära oss att A-O-U-Å är mjuka, och E-I-Y-Ä-Ö är hårda. Man kunde till och med höra det på dem. Vi rullade "aouå" i munnen och kände vad mjukt det var i jämförelse med det spetsigare "eiyäö".

När jag senare i livet fick lära mig, utanför skolvärlden, att vokalerna kallas mjuka och hårda för att de styr hur vissa konsonanter ska uttalas, insåg jag att jag lärt mig fel. Att bokstaven "k" uttalas olika i kyrka och kuk just på grund av att "u" är hårt och "y" mjukt. Och att Rosa måste ha missat den detaljen när hon monterade ihop sina vokaltavlor.

Undrar hur många av mina gamla klasskompisar som fortfarande tycker att "aouå" känns så mycket luddigare än "eiyäö", men ligger sömnlösa och funderar över varför i hela världen vokalerna som är så mycket färre än konsonanterna har förärats med två grupper.

Vardagsmysterier 2: Datumparkering

Är det någon som med handen på hjärtat kan säga att de vet hur datumparkering fungerar?

Jag minns när vi lärde oss det på körskolan. Jämna datum parkerar man på jämna sidan av gatan. Eller så var det tvärtom - jämna datum parkerar man inte på ojämna sidan av gatan. Det hela blev ju ännu mer förvirrat av att man när man väl lärt sig vad som gällde fick lära sig att man skulle tänka tvärtom, eftersom förbudet oftast gällde efter midnatt, och man oftast parkerade före midnatt. Det var det sista jag kollade upp i körkortsboken innan jag gick och skrev teorin, och det första jag glömde bort när uppkörningen var avklarad. Sedan dess har jag konsekvent undvikit att parkera på gator med datumparkering, och om jag tvingats helt enkelt ställt mig på samma sida som alla andra bilar.

Kunde man inte löst det lite enklare, och helt enkelt skrivit ut reglerna på skyltarna?

Vardagsmysterier 1: DN-skrapan

Mitt första boende när jag flyttade från Örebro till Stockholm var i Marieberg, ungefär vid foten av DN-skrapan. Varje dag när jag gick till och från tunnelbanan eller bussen passerade jag det magnifika bonnierpalatset och skådade upp längs dess fasad. Efter några månader ville kvinnan vi hyrde i andrahand av ha tillbaka lägenheten, och jag bodde runt på diverse adresser. För snart ett år sedan slöts cirkeln, och jag flyttade åter till Kungsholmen. Än en gång har jag dagligen kunnat se DN-skrapan sträcka sig mot skyn, om än på lite längre avstånd.

Högst upp på huset finns upplysta bokstäver som ömsom bildar ordet Expressen, och ömsom Dagens Nyheter. De är av den gamla sorten, som liksom roterar runt i sakta mak. Troligtvis styrs det hela av någon form av räkneverk som avgör med vilken frekvens och vid vilken tid skylten ska skifta. Jag har studerat spektaklet länge, men aldrig lyckats lista ut vilket mönster den följer.

Länge hade jag en teori om att det stod Dagens Nyheter på förmiddagarna, och Expressen på eftermiddagarna. Det kändes logiskt, och under en lång tid stämde det när jag tittade efter. Men så plötsligt stod det Expressen tidigt en morgon. Och sen DN på kvällen. Och sen bara DN under en lång tid. Sen skiftade det med ganska täta mellanrum, och nu för en liten stund sedan stod det DN igen i flera minuter.

Jag har ingen aning om vilket system som gäller, eller ens om det finns ett system, och det driver mig till vansinne. En slumpgenerator känns ju helt orimligt, men det är det närmaste en förklaring jag kommer.

Är det någon som vet?