Låt mig räkna ned

Vi människor gillar nedräkningar. Så fort det är något som ska hända vid en viss tidpunkt så skapar vi någon form av nedräkning. Det är nio dagar kvar till lön, etthundrafyrtiosju dagar kvar till födelsedagen, två månader kvar av året och sju minuter kvar tills äggen har kokat färdigt. Och så vidare.

Nyårsafton är vår favorit av alla nedräkningar. Överallt i hela landet står människor och stirrar på klockan för att sedan högt och andäktigt deklarera de sista tio sekunderna. Och sedan givetvis ett litet antiklimax, eftersom ingenting egentligen händer när man kommer till noll, mer än att alla skriker "gott nytt år" och höjer sina champagneglas. På organiserade fester finns det oftast en officiell klocka som får meddela när det är dags, och alla räknar ned tillsammans. Det kan ge en ganska mäktig känsla. Men när sådan klocka saknas blir det ganska konstigt.

Jag och Sanna tillbringade tolvslaget vid klipporna i Fredhäll. Bra utsikt över både Bromma, Essingarna och Södermalm, och sålunda goda möjligheter att se diverse fyrverkerier förstöra vår miljö. Redan några minuter före tolvslaget började nedräkningarna. I små grupper samlades personer kring sin egen klocka, med sin egen tideräkning, och började räkna ned. Sedan höll det på i cirka tio minuter. Utspridda nedräkningar, åtföljda av skålanden, jubel, kyssar och lyckönskningar. Om någon verkligen prickade tolvslaget är svårt att säga, men de flesta gjorde det i alla fall inte. Men lika glada var de för det.

I sådana lägen blir jag sugen på att ha en stor klocka med direktsynkronisering mot något atomur i Bern, ställa mig på muren och deklarera att "jag har den officiella tiden, jag sköter nedräkningen, lita på mig". Undrar vad det säger om mig?

Den mystiska sekten i Fredhäll

När jag går till min tunnelbanestation möter jag påfallande ofta människor med stora packningar. De har rullväskor, ryggsäckar eller andra stora väskor, och rör sig målmedvetet åt ett och samma håll. Om de gick åt Kristinebergshållet vore det inte det minsta konstigt. Då skulle de antagligen till hotellet som ligger en bit bort. Men de går mot Fredhäll. En del av dem tittar ängsligt på en utskriven karta från Eniro, och någon stannar i biljetthallen och tittar på kartan. Jag har ingen aning om vart de tar vägen.

Under mina kvällspromenader i närområdet har jag försökt hitta något ställe i den riktning de går som kan vara orsak för folk med packningar att vallfärda till, men jag hittar ingenting. Det enda som finns förutom bostäder är en restaurang, ett kafé och ett äldreboende. Och så kallbadhuset, men där är det ingen större aktivitet så här års.

Så jag har bestämt mig för att det måste handla om en ondskefull och mystisk sekt. Kanske en hebrägdagörare. Någon som verkar i Boltzius anda och gör människor friska. Antagligen bär var och en av de där människorna på något mer än sina packningar; en obotlig sjukdom, synder att befrias från eller en önskan om omvälvande förändringar i livet. Och i en stor lägenhet någonstans på Snoilskyvägen sitter en skäggig dam bakom ett draperi och ägnar sig åt handpåläggning och rituella ramsor. Kanske får de dricka en brygd som hon har kokat ihop.

Någon gång ska jag följa efter en av dem. Försöka höra det hemliga lösenordet de uppger för den kutryggiga portvakten. Sedan gå tillbaka en timme senare, med en egen rullväska, titta vakten i ögonen och säga "fidelio". Bli insläppt, och äntligen få veta vad det är alla vallfärdar till. Det kan bli första steget mot något stort.

Nu tar de mig

När vi flyttade in här i Fredhäll fanns det en fin liten plaskdamm alldeles utanför huset. Barn brukade springa omkring nakna i den, medan deras föräldrar sträckte ut sig i gräset runtomkring. Det hela gav en väldigt gemytlig inramning till vår boendemiljö, och var säkert en subliminal morot när vi bjöd på lägenheten. I morse när jag gick till jobbet fanns dammen fortfarande där, och jag tittade förstrött på den, intet ont anande.

När jag sedan kom hem från jobbet var dammen borta. Istället såg det ut såhär:


Jag är inte dummare än att jag fattar vad som är på gång. Dammen ska rivas, och ge plats åt en bevakningsstation som ska följa minsta steg jag tar. De ska spana in i min lägenhet, spela in vartenda ljud som jag åstadkommer, och pejla in mina hjärnvågor och drömmar med en gigantisk megascanner.

Det känns lite kränkande. Hoppas att processen är smärtfri.