Låt mig räkna ned

Vi människor gillar nedräkningar. Så fort det är något som ska hända vid en viss tidpunkt så skapar vi någon form av nedräkning. Det är nio dagar kvar till lön, etthundrafyrtiosju dagar kvar till födelsedagen, två månader kvar av året och sju minuter kvar tills äggen har kokat färdigt. Och så vidare.

Nyårsafton är vår favorit av alla nedräkningar. Överallt i hela landet står människor och stirrar på klockan för att sedan högt och andäktigt deklarera de sista tio sekunderna. Och sedan givetvis ett litet antiklimax, eftersom ingenting egentligen händer när man kommer till noll, mer än att alla skriker "gott nytt år" och höjer sina champagneglas. På organiserade fester finns det oftast en officiell klocka som får meddela när det är dags, och alla räknar ned tillsammans. Det kan ge en ganska mäktig känsla. Men när sådan klocka saknas blir det ganska konstigt.

Jag och Sanna tillbringade tolvslaget vid klipporna i Fredhäll. Bra utsikt över både Bromma, Essingarna och Södermalm, och sålunda goda möjligheter att se diverse fyrverkerier förstöra vår miljö. Redan några minuter före tolvslaget började nedräkningarna. I små grupper samlades personer kring sin egen klocka, med sin egen tideräkning, och började räkna ned. Sedan höll det på i cirka tio minuter. Utspridda nedräkningar, åtföljda av skålanden, jubel, kyssar och lyckönskningar. Om någon verkligen prickade tolvslaget är svårt att säga, men de flesta gjorde det i alla fall inte. Men lika glada var de för det.

I sådana lägen blir jag sugen på att ha en stor klocka med direktsynkronisering mot något atomur i Bern, ställa mig på muren och deklarera att "jag har den officiella tiden, jag sköter nedräkningen, lita på mig". Undrar vad det säger om mig?