Om att säga ifrån

Vi kom att prata om nackspeglar igår. De där runda speglarna med ett handtag på, som frisören alltid håller upp bakom en när de är klara. Jag berättade att jag för det första aldrig riktigt ser något i dem, och att jag för det andra ändå aldrig skulle säga något om jag faktiskt såg hur jag såg ut bakifrån. Jag brukar titta lite uppmuntrande på frisören, le och nicka. "Det blir bra", och sen torkar de mig med den mjuka borsten som kittlas så skönt i ansiktet, och så får jag betala och gå hem. Sanna tyckte att det var konstigt, och menade att man måste säga till frisören om man inte är nöjd.

För mig är det mer som med vinet på restaurangen. Man beställer något från vinlistan, och så får man några centiliter upphällt i ett glas. Man luktar på det, tar in det i munnen och gurglar runt lite, är tyst i några dramatiska sekunder och ser ut som om man tänker efter, och sen nickar man och säger att det blir bra. Som fullständig novis på området krävs det ju att vinet verkligen ska smaka skitilla för att man ska skicka ut det igen. Vem är jag att tala om att deras årgångsvin är dåligt, liksom? Och samma sak tänker jag hos frisören. De är ju utbildade, och har gjort sitt bästa. Ser det inte bra ut sen beror det nog mer på mitt hår eller min konstiga huvudform.

Sen kom jag att tänka på en gång när jag var liten, och mormor skulle borsta mina tänder. När hon började borsta kände jag direkt att något var konstigt. Tandkrämen löddrade inte som den skulle, och smakade helt förfärligt. Fast jag sa först inget, för jag ville inte vara oartig. Tänkte att det kanske är någon norsk tandkräm, eller någon specialvariant som gamla människor använder, så jag lät henne hållas. Till slut var det outhärdligt, och jag protesterade. Då visade det sig att hon tagit fel tub, och borstat mina tänder med någon form av salva.

Det finns en koppling mellan nackspeglarna, vinproverna och tandborstsalvan. Jag borde lära mig att säga ifrån. Vara lite mindre artig. Sätta ned foten. Kanske. Fast jag vill ju inte göra någon ledsen.