Öppet brev till GB Glaces konsumentkontakt

Jag har alltid trott mig vara en ganska populär kille. En sådan som folk gillat att hänga med, och som folk har sagt bra saker om även när jag inte har varit närvarande. En bidragande orsak till denna villfarelse är att mina födelsedagskalas alltid har varit välbesökta. Ända sedan jag var en liten gosse har människor slutit upp mangrannt när jag har fyllt år, och ätit tårta, lekt lekar och, ja, ätit mer tårta. Tårtan har varit av samma sort varje födelsedag. Tropisk Aroma, enligt ett recept som förvaltats väl inom släkten, med en väl avvägd blandning av muskot och kanel i smeten. Det här med tårtan är anledningen att jag skriver till er, och jag ska återkomma till den. För även om min onkel Gunnars trollerikonster och pappas adjektivsagor, samt den klassiska skräckleken Lord Nelson, säkert har varit uppskattat, så är det nog tårtan som har gjort kalasen speciella. Och nu tvingas jag, på grund av er, inse att det faktiskt bara är tårtan som lockat. Inte jag som person.

I år när jag fyllde år var det nämligen bara Magdalena som kom. Jag hade som vanligt bjudit in en lång rad vänner, men alla hade mer eller mindre bra ursäkter för att inte närvara. Så där satt vi; jag, Magdalena och Sanna. Det var inte något fel på det, vi hade jättetrevligt och så, men det ska villigt erkännas att det högg lite i hjärtegropen på mig. Var jag inte mer populär än så?

Nu när glassäsongen dragit igång på allvar har jag fått min förklaring. Ni har nämligen lanserat en glass med namnet Magnum Mayan Mystic. Och om bara min gamla mormor varit klok nog att söka patent på receptet till Tropisk Aroma hade jag kunnat stämma er tillbaka till stenåldern, men nu förhåller det sig tyvärr inte så. Men stölden är ändå uppenbar. Chokladglass, överdragen med en fyllning kryddad med muskot, och kanel. Det är så tarvligt, och så uppenbart. En gång om året har människor kommit till mig för att uppleva just denna smaksensation. En gång om året har jag känt mig populär, och fått stå i centrum. Inte ens det kunde ni ge mig. Ni var tvungna att profitera även på det. Onda, onda ni.

Klart att ingen kom, utom Magdalena, som uppenbarligen missat årets glassnyheter. Varför sitta av en tråkig födelsedagsfest hos Mårthen, när man lika gärna kan köpa en glass på ICA?

Det här var tarvligt av er, GB. Men jag kan tänka mig att stryka ett streck över det hela, och sluta fnysa högt varje gång jag går förbi en av era glassdiskar, om ni uppfyller följande kravlista:

1. Saluför inte ovan nämnda glass i februari. Då fyller jag år, och då ska folk vilja äta Tropisk Aroma hemma hos mig.
2. Skicka gärna en representant från ert företag hem till mig när jag fyller år. Se till att de har med sig en present. OBS! Ej Daimstrut.
3. Skriv dit på förpackningen till ovan nämnda glass att den är "inspirerad av Mårthens mormor". Det skulle betyda mycket.

Tack på förhand för visad förståelse. Jag ser fram emot ert svar.

mvh

Mårthen Gunnarsson

Om att säga ifrån

Vi kom att prata om nackspeglar igår. De där runda speglarna med ett handtag på, som frisören alltid håller upp bakom en när de är klara. Jag berättade att jag för det första aldrig riktigt ser något i dem, och att jag för det andra ändå aldrig skulle säga något om jag faktiskt såg hur jag såg ut bakifrån. Jag brukar titta lite uppmuntrande på frisören, le och nicka. "Det blir bra", och sen torkar de mig med den mjuka borsten som kittlas så skönt i ansiktet, och så får jag betala och gå hem. Sanna tyckte att det var konstigt, och menade att man måste säga till frisören om man inte är nöjd.

För mig är det mer som med vinet på restaurangen. Man beställer något från vinlistan, och så får man några centiliter upphällt i ett glas. Man luktar på det, tar in det i munnen och gurglar runt lite, är tyst i några dramatiska sekunder och ser ut som om man tänker efter, och sen nickar man och säger att det blir bra. Som fullständig novis på området krävs det ju att vinet verkligen ska smaka skitilla för att man ska skicka ut det igen. Vem är jag att tala om att deras årgångsvin är dåligt, liksom? Och samma sak tänker jag hos frisören. De är ju utbildade, och har gjort sitt bästa. Ser det inte bra ut sen beror det nog mer på mitt hår eller min konstiga huvudform.

Sen kom jag att tänka på en gång när jag var liten, och mormor skulle borsta mina tänder. När hon började borsta kände jag direkt att något var konstigt. Tandkrämen löddrade inte som den skulle, och smakade helt förfärligt. Fast jag sa först inget, för jag ville inte vara oartig. Tänkte att det kanske är någon norsk tandkräm, eller någon specialvariant som gamla människor använder, så jag lät henne hållas. Till slut var det outhärdligt, och jag protesterade. Då visade det sig att hon tagit fel tub, och borstat mina tänder med någon form av salva.

Det finns en koppling mellan nackspeglarna, vinproverna och tandborstsalvan. Jag borde lära mig att säga ifrån. Vara lite mindre artig. Sätta ned foten. Kanske. Fast jag vill ju inte göra någon ledsen.