I närheten av min förra bostad fanns ett varmluftutblås. Det var ett upphöjt galler, ungefär i samma storlek som en normal säng, där det ständigt blåste upp varm luft från någon av alla de underjordiska tunnlar som slingrar sig fram under Stockholm. På vintern var det en populär plats för uteliggare att tillbringa natten, av naturliga skäl. Vintern 2003 var det en man som ganska ofta låg där, och jag brukade ibland stanna och småprata med honom. En riktigt kall vinterdag gick jag ut till honom med lite kläder som jag tyckte att han kunde få. Då hamnade vi i ett längre samtal, och han gav mig bakgrunden till varför han tillbringade nätterna utomhus.
"Du vet, jag är inte egentligen hemlös eller så, inte som de där andra du ser, som pundar och håller på. Jag har ju lägenhet, och allt det där va, men det är bara det att min fru slår mig, och då pallar jag inte att vara där. Så när det är så, att hon slår mig, så flyttar jag ut hit ett tag tills hon lugnar ner sig. Du förstår, vi är konstnärer, båda två. Och det fattar du ju själv att det inte är så lätt med två konstnärer under samma tak. Hon målar ju figurativt, fattar du. Troll, djur och skit. Tavlor som ser ut precis som det de föreställer. Jag är mer abstrakt. Mondrian, Pollock och så där, du vet. Fattar ju vem som helst att det inte alltid går ihop sig. Hon kan bli helt vansinnig på det där. Kolla på mina tavlor och inte fatta ett skit av det. För hon tycker ju konst måste vara figurativ, realistisk så där va. Så då blir hon förbannad på mig, och så slår hon mig. Men efter ett par dar, när jag kommer hem igen, så är det helt lugnt igen. Fattar du?"
Och jag fattade. Fattade att de två konstnärssjälarna då och då behövde vara ifrån varandra. Att han då och då behövde tillbringa lite tid på varmluftsutblåset på Norrtullsgatan. Och att alla bär på en historia, som oftast skiljer sig från den man först skulle ha gissat på, och som ofta börjar med "jag är inte som de där andra". Plötsligt kändes det som om Paul Austers karaktärer inte är så långt från verkligheten.
Vi borde höra de där historierna lite oftare. De kan lära oss en del om livet. Om människorna runt oss, och om oss själva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"konstnärsskälarna", är det en medveten felstavning av konstnärssjälarna eller är det något jag missat? Själv brukar jag få prata med uteliggare o alkisar på tåg i skåne. Från början suckar jag alltid lite inombords men sedan förvånas jag över hur mycket intressant de har att berätta. Det är bara ingen som orkar lyssna.
Fred & Kärlek
Det är förstås en slarvig felstavning. Som jag genast ändrar, och därmed blir den här kommentaren lite obegriplig. Tack för korrekturen, Sandra!
Skicka en kommentar