Säsongen är över nu

Jag läser i tidningarna att en förkyld Carolina Klüft meddelar att hon ställer in resten av säsongen, och att Susanna Kallur gör samma sak efter återkommande skador. Det låter så skönt. Själv sitter jag på kontoret och snörvlar, stannar kanske hemma någon dag om febern är hög, men ger mig snabbt iväg igen till mitt skrivbord. Det är nog dags att låta sig inspireras lite av våra idrottsstjärnor.

I morgon är det jag som kliver in till chefen och meddelar att jag ställer in resten av säsongen. Jag har känt mig lite krasslig, och vill ta igen mig. Gör ett nytt försök nästa säsong, men om det inte känns helt rätt i kroppen då tror jag att jag meddelar att min karriär är över.

Sen då? Carolina? Sanna? Vad är nästa steg? Kan jag bara dra mig tillbaka då? Måste jag flytta till Monaco?

Nu börjar det nya livet.

Konstnärens liv är hårt

I närheten av min förra bostad fanns ett varmluftutblås. Det var ett upphöjt galler, ungefär i samma storlek som en normal säng, där det ständigt blåste upp varm luft från någon av alla de underjordiska tunnlar som slingrar sig fram under Stockholm. På vintern var det en populär plats för uteliggare att tillbringa natten, av naturliga skäl. Vintern 2003 var det en man som ganska ofta låg där, och jag brukade ibland stanna och småprata med honom. En riktigt kall vinterdag gick jag ut till honom med lite kläder som jag tyckte att han kunde få. Då hamnade vi i ett längre samtal, och han gav mig bakgrunden till varför han tillbringade nätterna utomhus.

"Du vet, jag är inte egentligen hemlös eller så, inte som de där andra du ser, som pundar och håller på. Jag har ju lägenhet, och allt det där va, men det är bara det att min fru slår mig, och då pallar jag inte att vara där. Så när det är så, att hon slår mig, så flyttar jag ut hit ett tag tills hon lugnar ner sig. Du förstår, vi är konstnärer, båda två. Och det fattar du ju själv att det inte är så lätt med två konstnärer under samma tak. Hon målar ju figurativt, fattar du. Troll, djur och skit. Tavlor som ser ut precis som det de föreställer. Jag är mer abstrakt. Mondrian, Pollock och så där, du vet. Fattar ju vem som helst att det inte alltid går ihop sig. Hon kan bli helt vansinnig på det där. Kolla på mina tavlor och inte fatta ett skit av det. För hon tycker ju konst måste vara figurativ, realistisk så där va. Så då blir hon förbannad på mig, och så slår hon mig. Men efter ett par dar, när jag kommer hem igen, så är det helt lugnt igen. Fattar du?"

Och jag fattade. Fattade att de två konstnärssjälarna då och då behövde vara ifrån varandra. Att han då och då behövde tillbringa lite tid på varmluftsutblåset på Norrtullsgatan. Och att alla bär på en historia, som oftast skiljer sig från den man först skulle ha gissat på, och som ofta börjar med "jag är inte som de där andra". Plötsligt kändes det som om Paul Austers karaktärer inte är så långt från verkligheten.

Vi borde höra de där historierna lite oftare. De kan lära oss en del om livet. Om människorna runt oss, och om oss själva.