Timmen vi inte helt får igen

Vi är många som har tänkt på grillar idag. Det är den helgen på året då vi ska ställa om klockan, och för att veta åt vilket håll upprepar vi som ett mantra ramsan om grillen. På våren ställer man fram grillen, på hösten ställer man tillbaka den. Sen går vi och lägger oss på kvällen, och låter myndigheten för tidsinsamling göra sitt. Under natten går de runt och samlar in våra timmar. En timme från mig, en från dig, en från din granne, och när natten är över har vi alla berövats på en timme var. Vad som händer med de insamlade timmarna omgärdas av sträng sekretess, men jag har hört trovärdiga rykten om att de förvaras i ett bergsrum utanför Huddinge.

Där ligger de lagrade i prydliga högar fram till hösten. Då ställer vi tillbaka grillen och klockorna, och får våran timme åter. Utan ränta.

Och därmed blir vi kanske ändå berövade något i det långa loppet. För tiden är en subjektiv sak, och den timme vi kommer att tilldelas i höst kommer att kännas aningen kortare än den vi i natt kommer att bli av med. Förklaringen är enkel, och kan förklaras på följande sätt.

För en fyraåring motsvarar ett år en fjärdedel av livet, och därmed en tämligen stor del av allt man har upplevt. Ett år är länge. Julafton ligger långt bort, och det är en evighet till nästa födelsedag. För en 50-åring utgör ett år bara två procent av livet, och är därmed en väldigt liten del av det man känner till och minns. Efter hand som vi åldras känns det som om livet går med högre och högre fart, jularna återkommer med tätare mellanrum, och vi önskar att det kunde vara lite längre mellan födelsedagarna.

En slags tidsinflation med andra ord. Och den gäller givetvis timmarna såväl som åren. Så den timme vi lånar ut till myndigheten för tidsinsamling i natt kommer vi aldrig helt att få åter. Så ställ fram grillen, passa på att njuta av tiden. Den går snabbare och snabbare hela tiden.

Låt mig räkna ned

Vi människor gillar nedräkningar. Så fort det är något som ska hända vid en viss tidpunkt så skapar vi någon form av nedräkning. Det är nio dagar kvar till lön, etthundrafyrtiosju dagar kvar till födelsedagen, två månader kvar av året och sju minuter kvar tills äggen har kokat färdigt. Och så vidare.

Nyårsafton är vår favorit av alla nedräkningar. Överallt i hela landet står människor och stirrar på klockan för att sedan högt och andäktigt deklarera de sista tio sekunderna. Och sedan givetvis ett litet antiklimax, eftersom ingenting egentligen händer när man kommer till noll, mer än att alla skriker "gott nytt år" och höjer sina champagneglas. På organiserade fester finns det oftast en officiell klocka som får meddela när det är dags, och alla räknar ned tillsammans. Det kan ge en ganska mäktig känsla. Men när sådan klocka saknas blir det ganska konstigt.

Jag och Sanna tillbringade tolvslaget vid klipporna i Fredhäll. Bra utsikt över både Bromma, Essingarna och Södermalm, och sålunda goda möjligheter att se diverse fyrverkerier förstöra vår miljö. Redan några minuter före tolvslaget började nedräkningarna. I små grupper samlades personer kring sin egen klocka, med sin egen tideräkning, och började räkna ned. Sedan höll det på i cirka tio minuter. Utspridda nedräkningar, åtföljda av skålanden, jubel, kyssar och lyckönskningar. Om någon verkligen prickade tolvslaget är svårt att säga, men de flesta gjorde det i alla fall inte. Men lika glada var de för det.

I sådana lägen blir jag sugen på att ha en stor klocka med direktsynkronisering mot något atomur i Bern, ställa mig på muren och deklarera att "jag har den officiella tiden, jag sköter nedräkningen, lita på mig". Undrar vad det säger om mig?

Subjektiv tid

(Det här inlägget skrevs med feber i kroppen, vilket kan förklara eventuella logiska kullerbyttor. Men jag har tänkt en del på ämnet även i friskt tillstånd, så jag tycker inte att ni ska avfärda det helt.)

Jag har hört många diskutera ämnet subjektiv färguppfattning. Det är en fascinerande tanke, och dessutom något som är oerhört svårt att motbevisa. Teorin går ut på att vi aldrig kan vara säkra på att vi uppfattar färger på samma sätt. Vi får ju lära oss att blått är blått och rött är rött, men vi kan ju aldrig vara säkra på att mitt rött ser likadant ut som ditt. Så i teorin kanske det du ser uppfattas helt annorlunda än det jag ser. Vilket naturligtvis inte spelar någon roll, men är lite småkul att tänka på.

Själv har jag en teori om att det ligger till på samma sätt med tiden, och att det bland annat är därför som jag är en tämligen medioker idrottare, medan andra kan göra i stort sett vad som helst med sin kropp eller en boll.

Såhär tänker jag:
Om jag tar sats och gör ett högt hopp mot en basketkorg, så kanske jag lyckas hålla mig i luften i två sekunder. För mig känns två sekunder som en väldigt kort tid, och jag hinner inte göra mycket. Kan möjligen få upp bollen mot korgen, men det troligaste är att jag inte ens har lyckats kasta den innan jag landar. Min subjektiva tid går ganska fort, och det gör att de två sekunderna i luften inte räcker långt.
För vissa andra, som är bättre än jag på att spela basket, är två sekunder lite mer tid. De hinner dra bollen mellan benen, bakom ryggen och dessutom göra en fint, innan de flipprar iväg den ner i korgen. Sen hinner de dessutom kasta en slängkyss mot publiken och förbereda en segergest som avslutas i samma ögonblick som de landar. Deras subjektiva tid går ganska långsamt, vilket gör att de hinner med en hel del på två sekunder.

Jag tycker inte att tanken är helt orimlig. Vår uppfattning av tid skiljer sig åt, precis som vårt sätt att uppleva färger kan göra det. Har man en tid som går fort hinner man med färre rörelser, tankar och gester på varje tidsenhet än om man har en tid som går långsamt. Och det område där skillnaden märks tydligast är inom idrott, eftersom det krävs oerhört snabbt handlande.
Ett motargument skulle kunna vara att det i så fall borde finnas ett samband mellan snabbtänkta och de som är duktiga på idrott, vilket för en del kanske förefaller orimligt eller åtminstone orättvist. Jag tror inte att det behöver vara så. Tankar är generellt så mycket snabbare än handlingar och rörelser, att det inte blir någon urskiljningsbar skillnad där. Vad vi brukar benämna som ”snabbtänkt” handlar heller inte oftast om exakt hur många tankar per tidsenhet vi mäktar med, utan vad tankarna innehåller. Vilket är något helt annat.

Efter att ha kommit på detta har jag bestämt mig för att aldrig försöka bli duktig på vare sig basket, trolleri, skateboard eller synkroniserad dans. Min tid går helt enkelt för fort för att jag ska hinna med.