Var är Skalman?

När det är advent ska man ha en adventskalender, och vi fastnade av nostalgiska skäl för Bamsekalendern. Från början såg den ganska tråkig ut. En vy över insidan av en lada, med lite skräp och ett par sovande skurkar. Men efter hand som luckorna öppnats dök det upp juldekorationer, skojiga små överraskningar, och fler och fler karaktärer ur Bamsevärlden. När alla 25(!) luckorna var öppnade såg det hela ut som en ganska trevlig julfest. Kalendern fick hänga kvar på väggen över nyår, men på nyårsdagen ramlade den ned av sig själv.

Det var då jag började granska den närmare, och insåg att Skalman inte var med. Bamse, Brumelisa, Brum, Teddy, Nalle-Maja, Brumma, Lille Skutt, Mini-Hopp, Farmor, Katten Janson, Husmusen, Pontus Kask och en massa andra karaktärer var där. Till och med Knocke och Smocke. Men inte Skalman.

Det kan naturligtvis vara ett misstag. Men det kan också vara början på något stort och hemskt. Ett steg mot att skriva ut Skalman ur serien. Kanske har han varslats om uppsägning. Kanske har förhandlingarna kört fast. Är det någon som vet? Media försöker tysta ned affären, och antagligen är det mäktiga krafter som ligger bakom. Men någon borde reagera. Seriefigurer borde gå samman och protestera, strejka, skriva insändare. Om Skalman kan behandlas såhär kan vem som helst stå på tur efter honom. Gör något!

Två av oss måste dö. När är ni födda?

Det orangea kuvertet som dimper ned i brevlådan en gång om året är inte någon jättespännande läsning för människor i min ålder. Alldeles oavsett hur mycket man har sparat på sig i pensionspengar hittills är det fullkomligt omöjligt att dra några slutsatser om hur pensionen verkligen kommer att bli när det väl är dags. Pensionssystemet kan hinna förändras många gånger om, börser krascha, inflationer och deflationer kan förvandla pengarna till något helt annat. Det är helt enkelt bara en massa siffror, som saknar ett sammanhang.

Men det finns en sak i det mytomspunna kuvertet som intresserar mig, och som sätter igång min konspiratoriska sida rejält. Arvsvinsterna. Bland de pengar som jag varje år får insatt på mitt pensionskonto är det en liten del som kallas för arvsvinst. När jag kollade upp det fick jag förklarat för mig att när någon dör så fördelas deras pensionspengar ut på övriga pensionssparare. Fördelningen sker enligt två olika principer. En av dem innebär att pengarna fördelas på alla andra som är födda samma år som den avlidne. Om någon annan som är född 1979 dör, så ökar min pension. Inte bara är det en otäck påminnelse om att vi blir färre och färre i min årskull, det sätter även en viss skräck i mig. Det finns människor som skulle tjäna på min död. Jag har ett ganska ansenligt belopp att fördela ut på andra 79:or efter åtta års förvärvsarbetande. Om jag plötsligt hittas död i ett skogsparti hoppas jag att polisen inte bortser från PPM-systemet som ett tänkbart motiv.

Nu är det väl tämligen få som är beredda att gå så långt som att bli seriemördare för att försöka trissa upp sin pension. Jag tror att den energi man måste lägga ned för att lyckas inom den branschen vore bättre att lägga på en laglig karriär, som ju också gör viss skillnad för pensionen. Men i de där extraordinära situationerna som då och då dyker upp i moraltest kan det kanske ha viss betydelse.

Du är på ett flygplan. Ni är tio personer ombord. Piloten ropar ut att ni snart kommer att störta. Det finns åtta fallskärmar ombord, och diskussionen om vilka två som ska offras sätter igång. Någon börjar fråga vilka som har familj och barn att ta hand om. Någon funderar över vilka som är bäst rustade att eventuellt kunna överleva en krasch. Någon försöker vara storsint och erbjuder sig att avstå.

Jag frågar när alla är födda. Finns det några 79:or ombord? Jag röstar på att de stannar i planet.

Le så byter Stockholm färg

Att människor är beredda att göra vad som helst för att få lite uppmärksamhet har vi sett otaliga exempel på. Allt från de hoppande och vinkande barnen bakom varje intervjuad person i sportsändningarna till vuxna människor som springer nakna över torg, äter sin egen vikt i marsipan eller något annat galet som ger dem sina femton sekunder av berömmelse. (Ja, jag vet att Warhol pratade om minuter, men det var ett annat medieklimat då.)

Nu har konstnären Erik Krikortz skapat ett interaktivt konstprojekt, som manifesteras genom att Hötorgs-skraporna byter färg beroende på hur stockholmarna mår. På sajten emotionalcities.com kan man logga in och berätta om sitt humör, hur man har sovit, hur stressad man är och så vidare. Ett medeltal räknas sedan fram, och det påverkar färgen som husen blir belysta med. I kväll lyser de klargult, vilket signalerar att vi är något gladare än likgiltiga. Är husen någon gång lila vet vi att en krisgrupp borde sättas in.

Det är en kul idé, även om risken är att husen kommer att ha ungefär samma färg för det mesta. Men jag kan inte låta bli att tänka vidare, och släppa fram min konspiratoriska sida. Vad krävs för att tillräckligt många stockholmare ska må så dåligt att husen blir lila? Ett större attentat? Äcklig doft i hela innerstan? Och som naturlig följdfråga; finns det någon som är beredd att utsätta oss för något sådant för att få se husen belysas i sin favoritfärg?

Kanske öppnar konstprojektet upp för en helt ny typ av terror. Eller omvänt, brigader av människor som går runt och ler mot alla för att försöka färga husen röda. Själv gillar jag grönt. Likgiltighet. Så mitt humör kommer alltid att vara det motsatta mot de flesta andras. För att väga upp. Och göra Stockholm lite grönare.

Aktuellts snygga "misstag"

SVT:s Aktuellt gjorde ett inslag om dödsmisshandeln på Kungsholmen, och valde vinkeln att namnen på de misstänkta gärningsmännen snabbt hade börjat cirkulera på internet. I inslaget visar man skärmdumpar från en massa bloggar och communitys, där man har maskerat det avslöjande materialet. Utom i några klipp, där man klart och tydligt ser de utpekade namnen. Det är en skön ironi att höra nyhetsankaret säga att SVT har valt att inte publicera namnen, samtidigt som namnen passerar över skärmen.

Ett misstag, heter det förstås. Men jag skulle inte bli förvånad om det är en redigerare som passat på att trumfa genom sin vilja efter en vild diskussion på redaktionen. En del misstag är bara för snygga för att verkligen vara just misstag.

Det får mig att tänka på fastighetsbolaget Locums reklamkampanj för några år sedan. En smart formgivare bytte ut bokstaven "o" i företagets namn mot ett hjärta, och formgav desssutom kampanjen så att namnet skrevs helt med gemener. Resultatet kan ni själva räkna ut. Misstag, sa man åter igen. Men jag är säker på att det snarare handlade om en formgivare som tyckte att han fick för lite betalt av det stora företaget, och passade på att driva lite med dem.

Nu tar de mig

När vi flyttade in här i Fredhäll fanns det en fin liten plaskdamm alldeles utanför huset. Barn brukade springa omkring nakna i den, medan deras föräldrar sträckte ut sig i gräset runtomkring. Det hela gav en väldigt gemytlig inramning till vår boendemiljö, och var säkert en subliminal morot när vi bjöd på lägenheten. I morse när jag gick till jobbet fanns dammen fortfarande där, och jag tittade förstrött på den, intet ont anande.

När jag sedan kom hem från jobbet var dammen borta. Istället såg det ut såhär:


Jag är inte dummare än att jag fattar vad som är på gång. Dammen ska rivas, och ge plats åt en bevakningsstation som ska följa minsta steg jag tar. De ska spana in i min lägenhet, spela in vartenda ljud som jag åstadkommer, och pejla in mina hjärnvågor och drömmar med en gigantisk megascanner.

Det känns lite kränkande. Hoppas att processen är smärtfri.

Svar på tal

Jag fick ett mail. En av de personer jag nämnde i mitt inlägg Atenmannen och jag visade uppskattning genom att höra av sig. Eftersom det inte finns någon kommentarfunktion här tycker jag att det minsta jag kan göra är att bjuda på att hans svar blir publicerat.

HEJ HEJ! …gamle bekanting Mårthen Gunnarsson.

För Du skriver ju på en webbplats som heter Kollegiet.nu –handlar detta omskollärare?- att Du har ”stött på mig”.
Som Du skriver i en text ..heter det blogg? med rubriken ”Atenmannen och jag”.
Å så att Du påskriver mig som rättshaverist –samtidigt som Du meddelar att Du inte begriper vad jag håller på med. Jaja, Du upplever Dig alltså som en Gud på Jorden.

Men låt mig då, i alla fall få försöka, att skingra Dina dimmor, med att enkelt säga, att jag håller på med att Du kan sova gott om natten.
Att Du skall ..förhoppningsvis slippa att t.ex. bli väkt mitt i natten av uniformer, som sliter upp Dig ur sängen och drar i väg Dig till förhör; för något som Du har skrivit eller gjort.
Och att jag har vigt mitt liv för denna saken …mja, det är inte mer vigsel än att inte heller jag vill bli väkt mitt i natten.

Å så är det inget faktum, …i alla fall inte än; och väl mer åt att det inte heller skall bli. Att man benämner Västerås kommun för Västerås ”stad”.

-Var kan jag kommentera denna Din text?

Med hälsning
Bengt-Olof Gavne, Västerås

Tack Bengt-Olof! Du, och de andra som jag nämnde i mitt inlägg, fortsätter att växa i respekt varje dag som går, och jag känner en stark värme.

Är du tjej? Du kan få heta Amy.

Det finns redan massor av konspirationsteorier om McDonald´s. Jag har hört varianter om vad M:et skulle symbolisera, eller att om man ritar in alla restauranger i ett visst område på en karta så bildar de ett hakkors. Allt det där må vara fint och skoj, men jag har upptäckt en alldeles egen - namnen på personalen.

I området där jag jobbar finns väldigt många som har rötter i ett annat land. Därmed har de också andra namn än de som förekom på ungarna i min skola när jag var en liten gosse i en välmående närkingsk medelklasskola.
Ungdomarna som jag träffar på jobbet heter företrädesvis namn som går att härleda till arabiska, persiska, turkiska eller något av de dominerande språken i Somalia eller Eritrea.

På McDonald´s i samma område jobbar ungdomar i ungefär samma ålder som de som kommer till mitt jobb. Det är inte helt orimligt att tänka sig att de dessutom kommer från området. Alltså borde de representera ungefär samma grupp ungdomar som jag träffar dagligen. När de arbetar har de på sig fina namnskyltar i metall, med namnet infräst i relief.
När jag var där idag och åt tänkte jag på något som jag även noterat förut, både där och på andra restauranger. De namnbrickor jag kunde se idag bar namn som Cynthia, Amy och Peter. Samtliga satt på ungdomar som såg ut precis som de ungdomar jag brukar träffa. Men alltså med helt andra namn. Tidigare har jag även noterat Amber, Tiffany, John och Chris. Alltså enbart internationellt gångbara namn, som hämtade ur en amerikansk collegefilm som utspelar sig i Brooklyn eller Queens.

Anställer den stora snabbmatskedjan bara personal som har sådana namn? Är det en slump? Eller trycks namnbrickorna centralt i USA för att sedan skickas ut över världen och fördelas på personal oavsett vilka namn deras föräldrar brukar kalla dem för?

Jag har ingen aning. Men det är inte så svårt att bli lite konspiratorisk.

Atenmannen och jag

Jag såg Atenmannen igen helt nyligen. Han är en man som går omkring på stan eller i tunnelbanan med en lagerkrans runt huvudet, och en stor flagga från OS i Aten svept runt sig. Han ser ganska välskött ut, och gravallvarlig. Han fascinerar mig djupt. Jag, Sanna och Jens har pratat en del om honom. Hur kom det sig att han blev Atenmannen? Hur började det? Är han galen? Försöker han säga oss något?

Genom livet har jag stött på en hel del rättshaverister och konspirationsteoretiker. Jag vet inte om Atenmannen är något av det, men jag stoppar ändå in honom i samma genre; människor som viger sitt liv åt något som jag inte begriper, men som ändå fascinerar mig. Efter att ha sett Filip & Fredrik nosa upp udda figurer i ”100 höjdare” vet jag att jag inte är ensam om min fascination. Bengt-Olof Gavne, mannen som vigt sitt liv åt att strida mot det faktum att Västerås kommun kallar sig för Västerås stad, stötte jag på redan för många år sedan. Leif Erlingsson, mannen som i bland annat den här intervjun avslöjar att 9/11 bara var en cover-up är min senaste favorit.
Nätet är förstås fullt av dem. Människor som fastnar för en fråga som är viktigare än allt annat, och som sedan viger sitt liv åt det. De skriver brev och insändare, ordnar demonstrationer, hungerstrejkar, delar ut flygblad och driver hemsidor. De klär ut sig och bär plakat, och jag är helt säker på att de alla delar en känsla av att de gör något bra för världen.

Stora händelser som får massmedial uppmärksamhet är populärast att fastna i. Palmemordet, JFK, månlandningen, 11 september, Estonia osv. Det krävs inte så många sökningar på nätet för att hitta de mest vilda teorier om hur dessa händelser ”egentligen” gick till, och vem som ”egentligen” ligger bakom. Alla bär på sanningen, och slåss mot väderkvarnar för att göra den känd för allmänheten.

På Hötorget såg jag en gång en japan som gick omkring med ett plakat där det stod:

Please ask no more
Dogs running around everywhere
Barking
I don’t like it

Inget mer. Där gick han, gravallvarlig förstås, och lät skylten basunera ut hans budskap. Jag har fortfarande ingen aning om varför, vilka hundar som föranlett skylten, eller vilka frågor han inte ville att man skulle ställa. Men jag älskade honom.

Kanske är jag så fascinerad av alla dessa människor för att jag tror att det ligger mig ganska nära till hands att bli som dem. Ett allvarligt bakslag i livet, en utbrändhet eller bara en liten knäpp, så skulle jag nog kunna fastna. Gå hem och tillverka en skylt, sälja lägenheten, och gå ut på gator och torg och föra en kamp. Skriva handskrivna långa brev till myndigheter, skicka konstiga paket till tidningsredaktioner. Kämpa blint.

För en sanning som bara jag vet.