Vardagsmysterier 3: Vokaler

Fick ni också lära er de hårda och mjuka vokalerna i skolan? Fick ni lära er vad man har dem till?

En helt ovetenskaplig studie bland några av mina vänner visade att nästan alla fick lära sig att skilja på hårda och mjuka vokaler, men att nästan ingen fick lära sig varför det var bra att kunna. Undrar hur man tänkte när man utformade den läroplanen. Vad har man för glädje av att sortera de nio bokstäverna i två olika grupper om man inte får veta varför?

Själv minns jag tydligt hur Rosa Ekholm nötte in vokalerna i oss. Hon hade till och med tillverkat två tavlor. En där bokstäverna var gjorda av hårda material som knäckebröd, trä och metall. En där de var gjorda av fluffiga saker som tyg, garn och ludd. Men som jag minns det var det fel. Vi fick lära oss att A-O-U-Å är mjuka, och E-I-Y-Ä-Ö är hårda. Man kunde till och med höra det på dem. Vi rullade "aouå" i munnen och kände vad mjukt det var i jämförelse med det spetsigare "eiyäö".

När jag senare i livet fick lära mig, utanför skolvärlden, att vokalerna kallas mjuka och hårda för att de styr hur vissa konsonanter ska uttalas, insåg jag att jag lärt mig fel. Att bokstaven "k" uttalas olika i kyrka och kuk just på grund av att "u" är hårt och "y" mjukt. Och att Rosa måste ha missat den detaljen när hon monterade ihop sina vokaltavlor.

Undrar hur många av mina gamla klasskompisar som fortfarande tycker att "aouå" känns så mycket luddigare än "eiyäö", men ligger sömnlösa och funderar över varför i hela världen vokalerna som är så mycket färre än konsonanterna har förärats med två grupper.