Min älskade fiende

Fredrik hade med sig filmen Mein liebster Feind till jobbet igår, som vi alla tittade på tillsammans. Den handlar om den stormiga relationen mellan Werner Herzog och Klaus Kinski. Herzog ser verkligen ut att mena det när han berättar om hur han planerade att döda Kinski, samtidigt som det är tydligt att han älskade honom djupt. I en passage berättar han om hur Kinski mitt under en filminspelning började packa sina väskor, och planerade att dra. De befann sig på en ö, och han skulle bli tvungen att åka därifrån i båt. Herzog visste att Kinski tidigare brutit massor av kontrakt, och mycket väl kunde göra allvar av sina hot. Han gick fram till Kinski och sa:

- Jag har ett gevär. Inte här, men inte så långt härifrån. Om du drar kommer jag ändå att hinna hämta det, och innan du hunnit mer än halvvägs över sundet här sitter åtta kulor i din nacke. Den nionde sitter i mitt huvud.

Kinski stannade kvar, och slutförde filmen. Förstås.

Vi såg filmen för att den kunde väcka tankar om hur det kan vara att jobba i en kreativ miljö, och hamna i konflikter. Och att man alltid kan ha den som referenspunkt, och tänka att riktigt så illa har vi det inte. Själv tänkte jag mycket på mig och Abbas. På vad det var som hände, som gjorde att vi knappt pratat med varandra på fem år. Vi som var så nära varandra. Jag önskar att vi kunde ha hanterat det mer som Kinski och Herzog. Hotat varandra med vapen, skrikit åt varandra, och sedan fortsatt vara vänner.

Jag sprang på Abbas för några veckor sedan, på en konsert på Skansen. Vi hälsade på varandra, artigt, som vi alltid gör. Några gånger har vi småpratat. Jag vet ungefär vad han ägnar sig åt, och hör ibland saker om honom. Men vi känner inte varandra längre. Och jag minns knappt varför det blev så. Hyser inget agg, känner ingen vrede eller har några frågor som kräver svar. Känner mig mest sorgsen över det hela. Och undrar ofta vad han tänker om saken.

Nästa gång vi springer på varandra borde jag fråga.