Kampsångaren Tomas Ledin

Det pratas mycket om Idol just nu, och som vanligt kommer frågan om självinsikt upp. Alla dessa människor runt om i landet som ställer sig framför juryn och gör allt annat än att sjunga bra. Jag pratar inte om linslössen som vet att de är dåliga, men försöker rädda det genom att vara tokroliga, allt för att få synas i teve. Inte heller om de personer som troligtvis har en diagnos vilande över sig, och där man önskar att någon varit barmhärtig nog att inte låta kamerorna rulla när de får sin värld krossad. Jag pratar om de otaliga personer som i åratal plågat sin omgivning genom att sjunga på skolavslutningar, firmafester och karaokebarer, och som av sina medmänniskor fått höra att de är fantastiska. De har elaka föräldrar, vänner, syskon och kollegor, som istället för att leverera sanningen har skrattat bakom deras ryggar och fortsatt uppmuntra deras falsksång. Och första gången de möter någon som faktiskt säger som det är så är det inför miljontals tittare. Det är givetvis fantastiskt bra teve när de börjar bortförklara sig och käfta emot juryn, men det är inte desto mindre ett tragiskt exempel på bristande självinsikt.

Vilket de sökande till Idol givetvis inte är ensamma om att ha.

För några år sedan intervjuade jag Tomas Ledin för en svensk dagstidning. Han skulle ut på turné i landet efter skivan Med vidöppna fönster, och vi pratade om allt möjligt. Skivan bar i sitt sound många likheter med hans allra första inspelningar från sjuttiotalet, och vi kom att prata om influenser. Då händer det fantastiska att Tomas Ledin säger till mig:

- Det som har format mig mest är nog det som hände 69-70. Hela flower power-grejen. Jag bodde i USA då, och lyssnade mycket på hela singer songwriter-eran. Neil Young, Joni Mitchell, James Taylor och Crosby, Stills & Nash. Och jag ser på mig själv som att jag ingår i samma tradition. Jag skriver låtar till piano eller gitarr, och framför dem själv.

Ledin. Mannen som givit oss låtar som Sommaren är kort och En del av mitt hjärta jämför sig själv med några av de största berättarna inom amerikansk musiktradition. Jag trodde förstås att jag missförstått honom på något sätt, så jag frågade vidare. Gav mig lirkande in på att han nog ses som ganska folklig. Men det bet inte, Ledin fortsatte att mena att det inte alls var orimligt att placera honom i samma skivhylla som ovan nämnda artister.

I min research hade jag sett att han i en sydafrikansk teveshow presenterats som ”en svensk blandning mellan Elvis Presley och Che Guevara”. Något som då fick mig att skratta, men som nu plötsligt framstod som en presentation som objektet själv tyckte kändes ganska bra. Jag frågade om det, och fick ett skrattande svar som antydde att det väl inte var helt fel, om än något överdrivet.

Tomas Ledin må besitta en sångröst som är långt bättre än de flesta som söker till Idol. Men självinsikten? Nja, även han kunde nog behöva familj och vänner som med rak rygg meddelade honom att han är folkkär och sjunger om kärlek. Och att det inte har mycket att göra med amerikansk singersongwriter-tradition.