Leijonkungen och musiken

Lars Leijonborg tackar för sig, och avgår som partiledare. Jag kommer att sakna honom. Inte för att jag någonsin har gillat honom, eller för att Folkpartiet någonsin har försökt föra en vettig politik, utan för att han är en sån besynnerlig karaktär inom politiken. Med sitt hyenaliknande ansikte, och den väsande rösten. Med sin unika ton när han uttalar sig, och med sin förmåga att på en och samma gång framstå som världsvan härskare och lantlig byfåne. Jag skriver det här med kärlek i fingrarna, för Leijonborg är en av de där politikerna som gör mig lite varm inuti även om jag för det mesta avskyr hans politik.

Jag har träffat karln en gång. Det var valvaka 2002, och Folkpartiet hade hyrt Teaterbaren i Kulturhuset för att följa resultatet. De körde stenhårt på Lejonkungen-tema, och hade gjort affischer med partiledarens ansikte på lejonkropp, och spelade "Hakuna Matata" på hög volym. Samma kväll pågick festivalen Distro Grande en våning ovanför i huset, och där satt jag i entrén och sålde biljetter. Det var ganska uppsluppen stämning mellan de två mycket olika tillställningarna. Plötsligt kom Leijonborg fram till mig. Han hälsade, och ville visa att han hade koll på läget. Frågade vilka band som spelade. Jag nämnde Differnet, Free Loan Investments och Office Building. Lars nickade förstående, var tyst en stund, och sa sen: "Kul. Ja ja, ha det bra."

Undrar vilket av de tre banden han såg mest fram mot.