Osedliga sånger sitter i minnet

Det verkar ha funnits en tid i min utveckling från pojke till människa då synapserna i hjärnan var i optimalt läge för att memorera sångtexter. Jag är vanligen inte någon som lägger texter på minnet. Låtar jag lyssnar på om och om igen går ändå inte att recitera ur minnet bara sådär. Men just de sånger jag lärde mig under den där perioden sitter som inetsade i hjärnbarken, och kan när som helst plockas fram för att citeras, nynnas på eller skrålas i duschen. Det handlar om lågstadiet, och en bit in på mellanstadiet, och de sånger som nöttes in under musiklektionerna.

Jag minns två av musiklärarna; Anders Rosander och Frida Elmgren. Båda representerade en klassisk musiklärarmetodik med allt vad det innebar. Vi hade klangpinnar, maraccas, tamburiner och gurkor, och sjöng för full hals med i de låtar som lärarna valt ut. Enstaka gånger fick vi också varsin akustisk gitarr att öva C, D och G på. En Halt Groda Dansar Aldrig Ensam. Och i basens fall tog man bort en halt.

Men det jag reagerar på nu i efterhand är låtvalet. Vi sjöng Taubes "Flickan i Havanna", och den gamla visan "Igelkottaskinnet". Två låtar som enligt mig inte bjuder på de bästa textraderna för några 10-åringar att memorera in i sina mottagliga hjärnor:

Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Och gubben han sade till gumman sin:
Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.
[...]
Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Vi har alltså en flicka som bjuder ut sig åt en sjömatros, som lär oss att om man bara är ung kan man få den vackra flickans ros. Och sen har vi en gubbe som beordrar sin gumma att laga hans byxor. När hon försöker sig på en liten hämnd mot det patriarkala förtrycket genom att laga byxan med ett taggigt igelkottaskinn blir gubben förbannad och ger henne stryk på baken. Jag må vara en moralkärring, men vad får barnen för bild av samhället när detta är vad man sjunger?

Roligare var det när vi sjöng låtar på engelska. Det här var på den tiden man inte började läsa engelska förrän i fyran, så våra kunskaper i språket var tämligen begränsade. Så vi gjorde som så många gånger senare i livet - vi härmade. Utan en aning om vad orden egentligen betydde. När vi sedan lärde oss engelska fyllde vi i med ord som betydde något, och som lät som de ord vi tidigare bara härmat. Det har förstås lett till en del felsjungningar, och i flera fall sitter de i fortfarande. Till exempel börjar Beatles låt "Obladi Oblada" för mig fortfarande såhär:

Desmond had a baron in the market place
Molly was the singer in a band
Desmond said to Molly, girl I like your face
And Molly suched and said that that was fun to hear

I tron att "suched" betydde "suckade" så verkade det fullkomligt rimligt för mig att Molly skulle tycka att det var kul att höra att Desmond gillade hennes ansikte. Så fick det vara, och så sjunger jag fortfarande.

Vad sjunger man på musiken idag? Har man fortfarande klangpinnar? Är det någon av oss som gick i skolan på 80-talet som senare i livet har blivit framgångsrik med att spela klangpinnar?

Är det någon som vet?