Minns mina nummer

Den mänskliga hjärnan är outgrundlig. Enorma mängder information kan lagras i minnet, och dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, samtidigt som vi kan ha stora svårigheter att komma ihåg de mest triviala sakerna.

Jag minns telefonnumret vi hade när familjen bodde i Karlstad. Jag var sex år när vi flyttade därifrån, har rimligen aldrig själv ringt till det, och kommer aldrig att ha någon glädje av att kunna det. Jag minns telefonnumret till Calle som var min bästis under uppväxten. Både hemnumret och numret som gick till hans mammas firma i rummet under trappan. Jag minns att Ester i min gamla klass fyllde år den 25 april, och jag minns varenda pinkod jag har haft till mina mobiler. Jag minns personsökarnumret jag hade på gymnasiet, innan mobilerna tog över, och jag minns hur många trappsteg det har varit i varenda trappa i varenda hus jag någonsin har bott.

Men jag måste fortfarande kolla i kalendern för att se när personer som står mig nära fyller år, och jag har ingen aning om portkoden hos flera av mina vänner som jag besöker ofta.

Har det blivit fullt? Finns det bara plats för ett begränsat antal nummer i hjärnan, och nu är platserna upptagna? Kan man kasta dem i papperskorgen, och sedan tömma papperskorgen? Sådär som vi i datagenerationen har lärt oss att man måste göra för att frigöra plats. Jag kommer aldrig att gratulera Ester. Jag vill glömma henne. Hon blockerar min möjlighet att minnas när viktigare människor fyller år.

Det kanske är dags att uppgradera hårddisken?

Information i säkert förvar

Jag rotade genom alla mina lådor på vinden häromdagen. Tanken var att jag skulle hitta mina gamla gymnasiebetyg, men som det brukar vara vid sådana tillfällen så hittade jag istället allt utom just det jag letade efter. Den gamla solcelldrivna helikoptern jag byggde av trä och glasspinnar, gummigubbarna som var så roliga, tio pärmar med skolarbeten och teckningar från barndomen, samt en hel del saker som jag inte kände igen, men som antagligen har varit värdefulla för mig i en tidigare fas av livet. Och så det bästa av allt: en låda märkt med "viktigt".

I lådan låg en bunt disketter. För dagens datoranvändare är redan ordet diskett lite läskigt och ålderdomligt. Inte många plockar idag fram en diskett när de ska spara en fil, när virtuella lagringsutrymmen, usb-minnen och brännbara dvd-skivor finns i överflöd. Betänk då att disketterna i min viktiga låda var av den äldre sorten, de som betecknades som 5 1/4". De som man kunde böja. De som de flesta har glömt bort, och som ännu färre har någon som helst möjlighet att använda sig av.

Varje diskett var märkt med texten "viktigt 1", "viktigt 2" och så vidare. Fem stycken. Jag har ingen aning om vad som är lagrat på dem, och med tanke på att de följt med i ett antal flyttar, utstått temperaturväxlingar som kan ta kål på det mesta, och legat i horisontellt läge i flera år, så lär jag aldrig få veta. Inte ens om jag faktiskt skulle få tillgång till en dator med kapacitet att hantera ålderdomliga floppydiskar. Så det som barnet jag en gång var bedömde vara tillräckligt viktigt att bevara för att göra sig besväret att omsorgsfullt samla i en låda, faller nu i glömska likt Shanti Roneys gamla uppsatser från högstadiet.

Kanske kommer jag någon gång att återkalla ett minne av något kul, som jag undrar om jag har kvar. Då är det nog där det är. I lådan på vinden, som jag aldrig kommer att slänga. Spelar roll om jag inte kan få fram informationen. Det är viktigt. Och ska därmed sparas. För alltid.

Osedliga sånger sitter i minnet

Det verkar ha funnits en tid i min utveckling från pojke till människa då synapserna i hjärnan var i optimalt läge för att memorera sångtexter. Jag är vanligen inte någon som lägger texter på minnet. Låtar jag lyssnar på om och om igen går ändå inte att recitera ur minnet bara sådär. Men just de sånger jag lärde mig under den där perioden sitter som inetsade i hjärnbarken, och kan när som helst plockas fram för att citeras, nynnas på eller skrålas i duschen. Det handlar om lågstadiet, och en bit in på mellanstadiet, och de sånger som nöttes in under musiklektionerna.

Jag minns två av musiklärarna; Anders Rosander och Frida Elmgren. Båda representerade en klassisk musiklärarmetodik med allt vad det innebar. Vi hade klangpinnar, maraccas, tamburiner och gurkor, och sjöng för full hals med i de låtar som lärarna valt ut. Enstaka gånger fick vi också varsin akustisk gitarr att öva C, D och G på. En Halt Groda Dansar Aldrig Ensam. Och i basens fall tog man bort en halt.

Men det jag reagerar på nu i efterhand är låtvalet. Vi sjöng Taubes "Flickan i Havanna", och den gamla visan "Igelkottaskinnet". Två låtar som enligt mig inte bjuder på de bästa textraderna för några 10-åringar att memorera in i sina mottagliga hjärnor:

Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Och gubben han sade till gumman sin:
Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.
[...]
Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Vi har alltså en flicka som bjuder ut sig åt en sjömatros, som lär oss att om man bara är ung kan man få den vackra flickans ros. Och sen har vi en gubbe som beordrar sin gumma att laga hans byxor. När hon försöker sig på en liten hämnd mot det patriarkala förtrycket genom att laga byxan med ett taggigt igelkottaskinn blir gubben förbannad och ger henne stryk på baken. Jag må vara en moralkärring, men vad får barnen för bild av samhället när detta är vad man sjunger?

Roligare var det när vi sjöng låtar på engelska. Det här var på den tiden man inte började läsa engelska förrän i fyran, så våra kunskaper i språket var tämligen begränsade. Så vi gjorde som så många gånger senare i livet - vi härmade. Utan en aning om vad orden egentligen betydde. När vi sedan lärde oss engelska fyllde vi i med ord som betydde något, och som lät som de ord vi tidigare bara härmat. Det har förstås lett till en del felsjungningar, och i flera fall sitter de i fortfarande. Till exempel börjar Beatles låt "Obladi Oblada" för mig fortfarande såhär:

Desmond had a baron in the market place
Molly was the singer in a band
Desmond said to Molly, girl I like your face
And Molly suched and said that that was fun to hear

I tron att "suched" betydde "suckade" så verkade det fullkomligt rimligt för mig att Molly skulle tycka att det var kul att höra att Desmond gillade hennes ansikte. Så fick det vara, och så sjunger jag fortfarande.

Vad sjunger man på musiken idag? Har man fortfarande klangpinnar? Är det någon av oss som gick i skolan på 80-talet som senare i livet har blivit framgångsrik med att spela klangpinnar?

Är det någon som vet?