Den mänskliga hjärnan är outgrundlig. Enorma mängder information kan lagras i minnet, och dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, samtidigt som vi kan ha stora svårigheter att komma ihåg de mest triviala sakerna.
Jag minns telefonnumret vi hade när familjen bodde i Karlstad. Jag var sex år när vi flyttade därifrån, har rimligen aldrig själv ringt till det, och kommer aldrig att ha någon glädje av att kunna det. Jag minns telefonnumret till Calle som var min bästis under uppväxten. Både hemnumret och numret som gick till hans mammas firma i rummet under trappan. Jag minns att Ester i min gamla klass fyllde år den 25 april, och jag minns varenda pinkod jag har haft till mina mobiler. Jag minns personsökarnumret jag hade på gymnasiet, innan mobilerna tog över, och jag minns hur många trappsteg det har varit i varenda trappa i varenda hus jag någonsin har bott.
Men jag måste fortfarande kolla i kalendern för att se när personer som står mig nära fyller år, och jag har ingen aning om portkoden hos flera av mina vänner som jag besöker ofta.
Har det blivit fullt? Finns det bara plats för ett begränsat antal nummer i hjärnan, och nu är platserna upptagna? Kan man kasta dem i papperskorgen, och sedan tömma papperskorgen? Sådär som vi i datagenerationen har lärt oss att man måste göra för att frigöra plats. Jag kommer aldrig att gratulera Ester. Jag vill glömma henne. Hon blockerar min möjlighet att minnas när viktigare människor fyller år.
Det kanske är dags att uppgradera hårddisken?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar