Hur skulle jag få veta?

Även om jag i min vardag omges av informationskällor så finns det ju dagar då jag ägnar mitt mediekonsumerande åt annat än nyheter. Jag kanske ägnar min tid åt att läsa musikbloggar, beställa skivor, titta på underhållningsprogram och läsa serier. Passerar löpsedlar utan att läsa dem, ignorerar Metro-killens vädjanden utanför tunnelbanan, och lyssnar på mina egna mp3:or istället för radio. Och då spelar det ju ingen roll hur snabbt informationen färdas över jordklotet. Den når inte mig. Bush kan ha blivit skjuten, Tyskland kan ha invaderat Polen, och hela Afrika kan ha rest sig i uppror efter hundratals år av förtryck. Jag skulle inte få veta.

Ändå tycks det som att de riktigt stora händelserna alltid når fram ändå. När de där flygplanen krockade med de där husen i september för några år sedan var det nog ganska få som inte visste redan inom någon timme. Alla har sin egen historia att berätta. Själv satt jag i ett konferensrum på Karlavägen, då någon kom in och sa att det hänt en stor olycka i New York, och att vi borde komma ut och kolla på teven. Samma sak var det med Tsunamin, Anna Lindh, Palme, Estonia, Göteborgsbranden och några av de andra stora och hemska händelser som jag själv kan relatera till. Vid varje tillfälle minns jag precis hur jag fick reda på det, och vid varje tillfälle gick det fort.

Det är som att telefonkedjor bildas automatiskt när händelser är tillräckligt stora. Men de mindre händelserna, som kanske är väl så viktiga för vissa av oss, hur får vi reda på dem? De händelser som det kanske skrivs om i tidningarna, men bara en dag. Vem kommer att ge mig det tragiska beskedet att Terry Callier har dött om jag missar att läsa notiserna just den dagen? Är det någon som tar på sig att meddela mig vem som vinner nästa val i Belgien, om jag råkar ha tagit mediesemester just då? Och snälla, kan någon meddela mig när Victoria och Daniel verkligen ska gifta sig. Jag orkar inte läsa alla fejkartiklar i kvällstidningarna.