Frukostfilen

Jag äter fil till frukost. Fil med müsli i. Gärna lite kanel.

Det har jag ätit till frukost så länge jag kan minnas. Müslin har i viss grad varierat, men i stort sett har den sett ut på samma sätt. Jag har haft perioder av havrefras, korta utsvävningar till sötsliskiga honungspuffar, och galna vänsterprasslanden med sånt som weetabix och rispuffar. Men i stort sett har jag troget hållit mig till havregryn, cornflakes och ytterligare ett fåtal basingredienser i olika konstellationer. Och fil. Ekologisk a-fil.

Sanna tycker att jag är lite konstig med min frukost. Hon äter fil med mig ibland. Andra gånger äter hon mackor, smaksatt yoghurt eller någon kräm. Säger att hon gillar variationen. Att hon tröttnar på filen om hon äter den för ofta. Kan ibland ha svårt att komma på något lockande att äta till frukost.

Jag har inte det problemet. Jag vaknar på morgonen, och ser fram mot att få sätta mig vid frukostbordet. Med fil, müsli, och lite kanel. Som alla andra morgnar. En god frukost.

Vissa skulle nog kalla mig vanemänniska. Om man smög bakom mig med ett hål utklippt ur en tidning, och följde minsta steg jag tog, så skulle man även kunna notera andra saker som för vissa skulle kunna tyda på att jag är en vanemänniska. Till exempel:

- I långa perioder åt jag samma lunch varje dag; double cheeseburger meal, minus gurka, cola att dricka, och en pommes frites-sauce, tack. Jag äter här.
- Minst två gånger i veckan åt jag under en lång period en cacciatore, alltid på samma pizzeria, helst sittandes vid samma bord.
- När jag äter mat ensam består min repertoar av cirka fyra rätter som jag äter om och om igen.
Smygaren med tidningen skulle troligtvis med viss iver notera ovanstående detaljer i ett litet block, och anse sig ha bevisat att jag är en slav under vanan, åtminstone när det kommer till mat. Vidare skulle han med visst förakt konstatera att jag dessutom tycks ha en förkärlek för skräpmat. Domen han skulle fälla skulle vara skoningslös.

Men givetvis är jag ingen vanemänniska. Jag bara gillar att veta hur maten jag ska äta kommer att smaka, så slipper jag obehagliga överraskningar. Vore det inte för det där med kostcirkeln, och att människor skulle tycka att man var galen, så skulle min meny varje dag se ut såhär:

Frukost: Ekologisk a-fil, müsli, kanel.
Lunch: Double cheeseburger meal, minus gurka, cola att dricka, och en pommes frites-sauce.
Middag: Cacciatore, från Gustav Vasa.

Inte för att jag är vanemänniska. Utan bara för att jag gillar det. Med kanel.