Vapenhyckleri (och en ordvits)

Den senaste veckan har Finland stötts och blötts en del i media. Jag gillar tanken på att man stöter och blöter något så stort som Finland, men det är inte det jag vill skriva om. Efter skolsjkutningen i Kauhajoki har alla diskuterat hur det kunde hända. Som brukligt är har det förekommit ett antal citat av typen "ingen trodde att det kunde hända här" och "det kunde väl ingen tro om honom". Dessutom har det moraliserats en del kring Finlands vapenlagar. Nästan alla dagstidningar jag läst om händelsen i har passat på att nämna att efter USA och Yemen så är Finland det land i världen som har flest vapen per invånare.

På något sätt har det väl känts skönt för tidningarna att få skriva det. Det har passat in i vår bild av det östra grannlandet, och det har hjälpt oss att distansiera oss från det. De bär kniv, badar bastu, är svårmodiga. Och så har de en massa vapen. Inte konstigt att det brister för dem. Det var väl bara en tidsfråga. Tokiga finnar. De borde göra något åt sina vapenlagar.

Däremot är det bara en tidning hittills som jag har sett nämna att Sverige bara ligger två steg efter. USA, Yemen, Finland, Kanada. Sen kommer vi, med nära två miljoner registrerade vapen. Men den iformationen passade kanske inte lika bra in i bilden, och lämnades därför utan.

Slutligen kan jag inte låta bli att i detta sammanhang reflektera kring ordet skolskjuts. När jag var liten var det ett substantiv som beskrev en ful buss som de som bodde längre bort än jag begagnade sig av dagligen. Frågan är om det inte i dessa tider mer har kommit att bli ett verb i presens. Så kan det gå.

Ett mongo banar vägen

Det är inte så snyggt att skoja om funktionshindrade människor. Det vet jag naturligtvis. Men ändå är det så frestande att då och då fälla små lustiga kommentarer om "mongon". Och så får man ju inte kalla dem, det vet jag naturligtvis.

Jag anklagar medierna, samhället och alla välmenande pedagoger för det här. I ivern att avdramatisera och avmystifiera alla fomer av handikapp har jag och många andra i stället fått en bild av att det finns något lustigt med utvecklingsstörda och funktionshindrade. Jag tänker på Joelbitar, det vidriga barnprogrammet där man fick följa en utvecklingsstörd kille i hans vardag. Kalas som slutade med gräddgegga i ansiktet, vattenkrig på tomten, och de obligatoriska scenerna där man får se Joel bada. Och så den komiska signaturmelodin som alla barn började sjunga på skolgården så fort de såg någon av eleverna från specialklassen. Joelbitar gjorde knappast livet lättare för någon funktionshindrad, och definitivt inte heller för alla stackars barn som vid den tiden råkade heta Joel.
Och jag tänker på alla reportage i käck stil som visar någon människa utan armar och ben som "ändå är på gott humör och spelar pingis och kör bil". Scener där stackaren spänns fast på någon sorts kälke och knuffas ut i en slalombacke till den käcka speakerrösten som säger att "Mikael älskar att åka snowboard, trots att han varken har armar eller ben och bara kan kommunicera genom att rycka lite med mungipan."
Senare i livet kom Kanal 5, med Outsider, där allt som är udda och konstigt exploaterats till max. Människor med någon form av udda åkomma exponeras när de badar, äter och går till skolan. Deras anhöriga tittar in i kameran och säger att "först tyckte vi att det var lite konstigt, men nu har vi vant oss och Susanne är som vem som helst".

Alla inslag av det här slaget (utom möjligen de i Outsider) är säkert helt välmenande. Men de leder till att utvecklingsstörda och funktionshindrade stigmatiseras, och betraktas som något udda och exotiskt. Och något som ska särbehandlas och gullas med. Vilket nog ingen vinner på i slutändan, allra minst de funktionshindrade själva.

Men med allt det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att följande konversation kunde utspela sig idag på Arlanda. Jag och Jocke väntade på ett försenat flyg, och hade en timme att döda i terminal 2.
- Tror du att det går att ordna ett studiebesök i flygledartornet lite snabbt? Skulle vara kul att se.
- Kan nog vara ganska svårt.
- Man skulle haft ett barn med sig. Då får man alltid gå bakom kulisserna på saker. Alla smälter för barn.
- Ja, så är det.
- Eller ett mongo. Då hade det varit gräddfil hela vägen. Ett mongo banar vägen för allt.

Hur skulle jag få veta?

Även om jag i min vardag omges av informationskällor så finns det ju dagar då jag ägnar mitt mediekonsumerande åt annat än nyheter. Jag kanske ägnar min tid åt att läsa musikbloggar, beställa skivor, titta på underhållningsprogram och läsa serier. Passerar löpsedlar utan att läsa dem, ignorerar Metro-killens vädjanden utanför tunnelbanan, och lyssnar på mina egna mp3:or istället för radio. Och då spelar det ju ingen roll hur snabbt informationen färdas över jordklotet. Den når inte mig. Bush kan ha blivit skjuten, Tyskland kan ha invaderat Polen, och hela Afrika kan ha rest sig i uppror efter hundratals år av förtryck. Jag skulle inte få veta.

Ändå tycks det som att de riktigt stora händelserna alltid når fram ändå. När de där flygplanen krockade med de där husen i september för några år sedan var det nog ganska få som inte visste redan inom någon timme. Alla har sin egen historia att berätta. Själv satt jag i ett konferensrum på Karlavägen, då någon kom in och sa att det hänt en stor olycka i New York, och att vi borde komma ut och kolla på teven. Samma sak var det med Tsunamin, Anna Lindh, Palme, Estonia, Göteborgsbranden och några av de andra stora och hemska händelser som jag själv kan relatera till. Vid varje tillfälle minns jag precis hur jag fick reda på det, och vid varje tillfälle gick det fort.

Det är som att telefonkedjor bildas automatiskt när händelser är tillräckligt stora. Men de mindre händelserna, som kanske är väl så viktiga för vissa av oss, hur får vi reda på dem? De händelser som det kanske skrivs om i tidningarna, men bara en dag. Vem kommer att ge mig det tragiska beskedet att Terry Callier har dött om jag missar att läsa notiserna just den dagen? Är det någon som tar på sig att meddela mig vem som vinner nästa val i Belgien, om jag råkar ha tagit mediesemester just då? Och snälla, kan någon meddela mig när Victoria och Daniel verkligen ska gifta sig. Jag orkar inte läsa alla fejkartiklar i kvällstidningarna.