Ett mongo banar vägen

Det är inte så snyggt att skoja om funktionshindrade människor. Det vet jag naturligtvis. Men ändå är det så frestande att då och då fälla små lustiga kommentarer om "mongon". Och så får man ju inte kalla dem, det vet jag naturligtvis.

Jag anklagar medierna, samhället och alla välmenande pedagoger för det här. I ivern att avdramatisera och avmystifiera alla fomer av handikapp har jag och många andra i stället fått en bild av att det finns något lustigt med utvecklingsstörda och funktionshindrade. Jag tänker på Joelbitar, det vidriga barnprogrammet där man fick följa en utvecklingsstörd kille i hans vardag. Kalas som slutade med gräddgegga i ansiktet, vattenkrig på tomten, och de obligatoriska scenerna där man får se Joel bada. Och så den komiska signaturmelodin som alla barn började sjunga på skolgården så fort de såg någon av eleverna från specialklassen. Joelbitar gjorde knappast livet lättare för någon funktionshindrad, och definitivt inte heller för alla stackars barn som vid den tiden råkade heta Joel.
Och jag tänker på alla reportage i käck stil som visar någon människa utan armar och ben som "ändå är på gott humör och spelar pingis och kör bil". Scener där stackaren spänns fast på någon sorts kälke och knuffas ut i en slalombacke till den käcka speakerrösten som säger att "Mikael älskar att åka snowboard, trots att han varken har armar eller ben och bara kan kommunicera genom att rycka lite med mungipan."
Senare i livet kom Kanal 5, med Outsider, där allt som är udda och konstigt exploaterats till max. Människor med någon form av udda åkomma exponeras när de badar, äter och går till skolan. Deras anhöriga tittar in i kameran och säger att "först tyckte vi att det var lite konstigt, men nu har vi vant oss och Susanne är som vem som helst".

Alla inslag av det här slaget (utom möjligen de i Outsider) är säkert helt välmenande. Men de leder till att utvecklingsstörda och funktionshindrade stigmatiseras, och betraktas som något udda och exotiskt. Och något som ska särbehandlas och gullas med. Vilket nog ingen vinner på i slutändan, allra minst de funktionshindrade själva.

Men med allt det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att följande konversation kunde utspela sig idag på Arlanda. Jag och Jocke väntade på ett försenat flyg, och hade en timme att döda i terminal 2.
- Tror du att det går att ordna ett studiebesök i flygledartornet lite snabbt? Skulle vara kul att se.
- Kan nog vara ganska svårt.
- Man skulle haft ett barn med sig. Då får man alltid gå bakom kulisserna på saker. Alla smälter för barn.
- Ja, så är det.
- Eller ett mongo. Då hade det varit gräddfil hela vägen. Ett mongo banar vägen för allt.

Såna som inte är som jag

Det är alltid fascinerande med människor som inte är som man själv. Inte alltid på ett bra sätt, men fascinerande är det. Jag älskar att höra folk prata engagerat om saker som jag inte vet något om, eller kanske inte ens bryr mig om. Som när man på tunnelbanan hem hör några systemvetare från Kista diskutera fördelarna respektive nackdelarna med ett visst script som de precis har introducerat. Som att det är det viktigaste i världen, och jag har inte en aning om det.

Med vänner är det extra spännande. Oftast omger man sig ju med folk som är ganska lika en själv. Man har på ett eller annat sätt funnit varandra, och blivit vänner, på grund av att man delar något. Ändå kan ju olikheterna vara enorma. Jag och Kristin har alltid trevligt när vi träffas. Vi har en del gemensamt, och jag gillar henne skarpt. Men hon jobbar på börsen med saker som jag inte vet mycket om, och det är alltid lika spännande att höra henne berätta om sitt jobb.

Eller Jocke. Jag räknar honom som en mycket nära vän, och tycker att vi är lika varandra på många sätt. Vi delar intresset för popmusik, och har aldrig svårt att hitta samtalsämnen när vi umgås. Han skriver blogg också. Ytterligare en sak som förenar oss. Ofta skriver han inlägg om populärkultur, eller små betraktelser. Saker som ligger ganska nära det jag skriver om. Men så idag när jag besöker hans blogg har han skrivit ett långt och initerat inlägg med rubriken "ÖSK borde satsa på den mest meriterade tränaren". Så fullkomligt ointressant att jag inte ens läser det. Och ändå vet jag att för honom är det viktigt och stort.

Det är spännande med folk som är som jag, men ändå inte är som jag. Som Jocke med sporten, Kristin med börsen, Aaron med rejvandet, Jens med sociologin, Rickard med högeråsikterna och alla andra vänner jag har som vid närmare granskning har något avvikande och konstigt under ytan. Det är spännande, och kanske det som gör att jag gillar dem.

För skulle jag verkligen umgås en hel kväll med såna som jag? Tveksamt.

Kom och dansa med mig!

Passar på att använda bloggen som en reklampelare. Läser du vidare kan det dessutom innebära vissa fördelar.

På fredag, den 2 november, spelar jag och Joakim skivor på SodraBar, Södra Teatern. Det är Lång-Kalles klubb "Djungelfeber" som får sig ett litet gästspel av oss. Instruktionen är att vi ska spela 80-tal, 90-tal och indiehits. Känner jag mig och Jocke rätt kommer vi att lägga det mesta krutet på indiehitsen, blanda det med lite soul, elektro och kanske enstaka 80-talsgrejer för att ingen ska bli besviken. Dessutom kommer vi att försöka överraska ibland, och över huvud taget se till att alla har en fin kväll.

Det håller på mellan 22-02, och kostar 60 kronor. Före 22 är det gratis, så då kan man komma i tid. För trogna läsare av den här bloggen finns det även lite gästlisteplatser, så att det blir gratis hela kvällen. Hör av er till mig på valfritt sätt senast torsdag. Först till kvarn, som man brukar säga.