Ett mongo banar vägen

Det är inte så snyggt att skoja om funktionshindrade människor. Det vet jag naturligtvis. Men ändå är det så frestande att då och då fälla små lustiga kommentarer om "mongon". Och så får man ju inte kalla dem, det vet jag naturligtvis.

Jag anklagar medierna, samhället och alla välmenande pedagoger för det här. I ivern att avdramatisera och avmystifiera alla fomer av handikapp har jag och många andra i stället fått en bild av att det finns något lustigt med utvecklingsstörda och funktionshindrade. Jag tänker på Joelbitar, det vidriga barnprogrammet där man fick följa en utvecklingsstörd kille i hans vardag. Kalas som slutade med gräddgegga i ansiktet, vattenkrig på tomten, och de obligatoriska scenerna där man får se Joel bada. Och så den komiska signaturmelodin som alla barn började sjunga på skolgården så fort de såg någon av eleverna från specialklassen. Joelbitar gjorde knappast livet lättare för någon funktionshindrad, och definitivt inte heller för alla stackars barn som vid den tiden råkade heta Joel.
Och jag tänker på alla reportage i käck stil som visar någon människa utan armar och ben som "ändå är på gott humör och spelar pingis och kör bil". Scener där stackaren spänns fast på någon sorts kälke och knuffas ut i en slalombacke till den käcka speakerrösten som säger att "Mikael älskar att åka snowboard, trots att han varken har armar eller ben och bara kan kommunicera genom att rycka lite med mungipan."
Senare i livet kom Kanal 5, med Outsider, där allt som är udda och konstigt exploaterats till max. Människor med någon form av udda åkomma exponeras när de badar, äter och går till skolan. Deras anhöriga tittar in i kameran och säger att "först tyckte vi att det var lite konstigt, men nu har vi vant oss och Susanne är som vem som helst".

Alla inslag av det här slaget (utom möjligen de i Outsider) är säkert helt välmenande. Men de leder till att utvecklingsstörda och funktionshindrade stigmatiseras, och betraktas som något udda och exotiskt. Och något som ska särbehandlas och gullas med. Vilket nog ingen vinner på i slutändan, allra minst de funktionshindrade själva.

Men med allt det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att följande konversation kunde utspela sig idag på Arlanda. Jag och Jocke väntade på ett försenat flyg, och hade en timme att döda i terminal 2.
- Tror du att det går att ordna ett studiebesök i flygledartornet lite snabbt? Skulle vara kul att se.
- Kan nog vara ganska svårt.
- Man skulle haft ett barn med sig. Då får man alltid gå bakom kulisserna på saker. Alla smälter för barn.
- Ja, så är det.
- Eller ett mongo. Då hade det varit gräddfil hela vägen. Ett mongo banar vägen för allt.