Norman Mailer och ryktet

Norman Mailer är död. Det är inget konstigt med den saken. Han borde ha dött för länge sedan. Många gånger om. Han var ju en sådan person. Och det är det som kommer att nämnas i hans eftermälen. Hans förmåga att vara full och burdus. Hans machomanér. Hans humörskiftningar och brutalitet. Det kommer att nämnas hur han reste runt och utsatte sig för mer eller mindre farliga situationer, och man kommer att citera hans verk där de är som råast och brutalast. Där det handlar om incest, vulgariteter och snusk. För det är sådant som gör sig i tryck, och som människor gillar att läsa.

Men naturligtvis kommer det också att nämnas vilken oerhört skicklig skribent Mailer var. Och det är för det jag själv kommer att minnas honom. Jag har inte haft någon långvarig relation till Mailer. Upptäckte honom för några år sedan, genom Joan Didion. Oftast är det tvärtom, men för mig gick det åt det hållet. Jag föll pladask för hans exakta ordval, hans bisatser och kommateringar och sättet att skapa närvaro i texterna. För mig var inte innehållet det centrala, även om det ofta var intressanta ämnen som skildrades, utan texten i sig.

Nu är han död, och av någon anledning kan jag bara tänka på den där grisen som Skandia lät någon reklambyrå ta fram efter alla skandalerna. Den som hade ordet "ryktet" målat på sig, och gick och bökade i olika miljöer. För det är så det känns. En man har dött. Han kommer att minnas för sitt rykte. Machomannen Mailer. Den hårda och tuffa. Krigsskildraren och slagskämpen.

Vem ser kommateringen? Ordvalen? Metaforerna? Det står en gris i vägen.