Norman Mailer och ryktet

Norman Mailer är död. Det är inget konstigt med den saken. Han borde ha dött för länge sedan. Många gånger om. Han var ju en sådan person. Och det är det som kommer att nämnas i hans eftermälen. Hans förmåga att vara full och burdus. Hans machomanér. Hans humörskiftningar och brutalitet. Det kommer att nämnas hur han reste runt och utsatte sig för mer eller mindre farliga situationer, och man kommer att citera hans verk där de är som råast och brutalast. Där det handlar om incest, vulgariteter och snusk. För det är sådant som gör sig i tryck, och som människor gillar att läsa.

Men naturligtvis kommer det också att nämnas vilken oerhört skicklig skribent Mailer var. Och det är för det jag själv kommer att minnas honom. Jag har inte haft någon långvarig relation till Mailer. Upptäckte honom för några år sedan, genom Joan Didion. Oftast är det tvärtom, men för mig gick det åt det hållet. Jag föll pladask för hans exakta ordval, hans bisatser och kommateringar och sättet att skapa närvaro i texterna. För mig var inte innehållet det centrala, även om det ofta var intressanta ämnen som skildrades, utan texten i sig.

Nu är han död, och av någon anledning kan jag bara tänka på den där grisen som Skandia lät någon reklambyrå ta fram efter alla skandalerna. Den som hade ordet "ryktet" målat på sig, och gick och bökade i olika miljöer. För det är så det känns. En man har dött. Han kommer att minnas för sitt rykte. Machomannen Mailer. Den hårda och tuffa. Krigsskildraren och slagskämpen.

Vem ser kommateringen? Ordvalen? Metaforerna? Det står en gris i vägen.

Dödslistan

Okej. På allmän begäran kommer här en uppdaterad version av dödslistan.

Alltså: Tio kända nu levande personer som av en eller annan anledning (hög ålder, legendstatus, avstannad karriär etc) mycket väl skulle kunna tänkas vara döda.

1. Chuck Berry
2. Brigitte Bardot
3. Jerry Lee Lewis
4. Max von Sydow
5. Michael Jackson
6. Paul McCartney
7. Dolly Parton
8. Göran Persson
9. Willie Nelson
10. Leila K

Så vill jag också bli gammal

Det finns mycket att säga om Ingmar Bergmans bortgång och begravning. En gång gjorde jag en lista över kändisar som lever, men som man ofta tror är döda. Det var några år sedan, och James Brown toppade listan. Ingmar Bergman låg på plats åtta. Nu halkar han alltså ur listan.

Men det jag egenligen vill kommentera är de bilder från begravningen som nu valsats runt i varenda dagstidning. Erland Josephsson. I rullstol. Körd av Peter Stormare!

Jag kan inte tänka mig något finare.

Efterlysning

På Länsmuseet i Örebro visas under sommaren utställningen ”Varats magi”. Jag var där med Pappa tidigare i sommar, och tyckte att den var bitvis strålande. Mest av allt fastnade jag för ett citat som fanns i det rum som bland annat handlade om döden. Det var en så fantastisk formulering att jag läste den om och om igen, och tänkte att jag skulle memorera den. Men det lyckades jag naturligtvis inte med.

Och när inga sökningar på nätet har varit till någon hjälp går jag nu ut med en efterlysning här. Citatet var från ”Stora Scenen” (1995) av Gunnar Harding. Det går ut på att en person sitter och vakar vid någons dödsbädd, och sedan beskriver dödsögonblicket som att ”nästan omärkligt var jag ensam i rummet”. Men jag skulle oerhört gärna komma över citatet i sin helhet, för det var något med ordens följd som fick det att bli så oerhört vackert.
Jag skulle naturligtvis kunna åka dit igen och kolla upp det själv. Eller låna ”Stora Scenen” på biblioteket och leta rätt på det. Kanske är jag lat, eller så är jag nyfiken på om ni som läser det här, och enligt statistiken är ni faktiskt ganska många, kan vara till någon nytta.
Kanske har ni ändå tänkt gå på den där utställningen. Kanske har ni boken stående i hyllan hemma. Kanske är ni sugna på att ägna er åt lite kvalificerad research. Oavsett vilket, om ni kan ge mig citatet blir jag er stort tack skyldig.

Fortsättning följer förhoppningsvis. Bollen är er nu.