Vad gör polisen? Inget!

DN på stan har bytt kostym, och kom i veckan ut med sitt första nummer i ny skepnad. Bland annat innehåller det en omfattande enkät bland stockholmarna, där vi får reda på allt från vem som är deras favorit-Magnus Carlsson till vad vi helst skrattar åt. En av frågorna gör mig dock mycket orolig. Personerna i undersökningen har tillfrågats vad de helst äter på väg hem från baren. Fyllekäket, alltså. 38% äter inget, 34% hamburgare, 13% korv och 12% kebab. Så långt är allt normalt. Sen kommer det oroväckande. 3% uppger att de äter frukt. På väg hem från krogen. Frukt.

Här måste svensk lagstiftning bli hårdare. Vi kan inte ha en massa människor lösa ute på gatorna, som sent på natten, småberusade, går runt och äter äpplen och bananer. Det är inte friskt, det är abnormt. Det ger Stockholm dåligt rykte ute på kontinenten, och det gör att alla vi andra går runt med en känsla av att inte vara säkra. Det kan vara vem som helst. Tjejen mitt emot dig på tunnelbanan kan dra upp en apelsin ur handväskan.

Och vad gör polisen? Inget.

En röd hjullastare

DN berättar idag om 18-åringen som i natt tog sig in i en hjullastare, och gav sig ut på en liten röjarresa i Hässelby. Vi är nog många som har lekt med tanken när vi passerat stora fordon med enorma hjul, hårda skopor och galler för fönstren. Funderat över vad som skulle hända om man körde i full fart in i ett hus, eller hur lång tid det skulle ta att riva en liten kiosk. Men steget till att faktiskt göra det är väl vad som skiljer agnarna från vetet. Och då menar jag att det är vi som låter bli som är vetet.

Hur som helst så är det något helt annat som fascinerar mig med DN:s artikel om händelsen. Det är en ganska kort text, och inte särskilt detaljerad. Men en detalj ger de oss. Hjullastaren var röd. Varför får vi veta det? Hur påverkar det vår förståelse av det inträffade? Hade det varit en annan sak om det var en grön hjullastare?

En våt dröm för journalister

Alla som någon gång har studerat journalistik har fått lära sig att om en hund biter en man är det ingen nyhet, men om en man biter en hund så är det ett scoop. Det som sticker ut från mängden går att göra rubriker på, och rubriker säljer lösnummer. Speciellt i dagens medieklimat, där ingen vill uppröra eller vara för kontroversiell, är det skönt för journalisterna när det dyker upp putslustiga händelser som alla kan le åt.

DN kunde idag berätta om en älg som klivit ner i en tom pool, och vägrat gå upp. Nyheten hade alla ingredienser. Ett lagom mått av dramatik, en skojig älg som skapar en bildmässig känsla av slapstick, möjlighet till ordvitsar ("en vilsen älg ville bli ren"), och en känsla av något udda och apart.

En sommar satt jag som lokalredaktör för Nerikes Allehanda i Hallsberg. Jag skulle leverera en sida med lokala nyheter varje dag - oavsett om det hade hänt något eller inte. Många gånger satt jag timmen före deadline, lyssnade på polisradion, och hoppades att det skulle hända något. En bilolycka ute på E20 kunde innebära en helsida. Den enes död, den andres bröd. Dagar helt utan dramatik fick man skapa nyheter. Lite byskvaller kanske gick att följa upp, den lokale skräddaren förtjänade ett personporträtt, eller någon gammal grannkonflikt kunde blåsas liv i och exploateras. Gissa om man blev cynisk?

Mitt under sommaren blev det översvämning i flera fastigheter i Hallsberg. Jag blev överlycklig. Det innebar givet stoff för flera veckor framåt. Först själva nyheten, med bilder på människor som vadade omkring med gummistövlar i sina källare, sedan de givna uppföljningsartiklarna. "Vad säger försäkringsbolagen?". "Nu börjar vattnet sjunka undan". "Hur kunde det hända". Och till slut "Översvämningen - tre veckor senare". Människor fick sina saker förstörda, och en jobbig sommar. Jag fick något att skriva om, och sommaren räddad.

En älg i en pool hade suttit fint. Och ingen hade behövt lida för det, utom möjligen älgen.

Vardagsmysterier 1: DN-skrapan

Mitt första boende när jag flyttade från Örebro till Stockholm var i Marieberg, ungefär vid foten av DN-skrapan. Varje dag när jag gick till och från tunnelbanan eller bussen passerade jag det magnifika bonnierpalatset och skådade upp längs dess fasad. Efter några månader ville kvinnan vi hyrde i andrahand av ha tillbaka lägenheten, och jag bodde runt på diverse adresser. För snart ett år sedan slöts cirkeln, och jag flyttade åter till Kungsholmen. Än en gång har jag dagligen kunnat se DN-skrapan sträcka sig mot skyn, om än på lite längre avstånd.

Högst upp på huset finns upplysta bokstäver som ömsom bildar ordet Expressen, och ömsom Dagens Nyheter. De är av den gamla sorten, som liksom roterar runt i sakta mak. Troligtvis styrs det hela av någon form av räkneverk som avgör med vilken frekvens och vid vilken tid skylten ska skifta. Jag har studerat spektaklet länge, men aldrig lyckats lista ut vilket mönster den följer.

Länge hade jag en teori om att det stod Dagens Nyheter på förmiddagarna, och Expressen på eftermiddagarna. Det kändes logiskt, och under en lång tid stämde det när jag tittade efter. Men så plötsligt stod det Expressen tidigt en morgon. Och sen DN på kvällen. Och sen bara DN under en lång tid. Sen skiftade det med ganska täta mellanrum, och nu för en liten stund sedan stod det DN igen i flera minuter.

Jag har ingen aning om vilket system som gäller, eller ens om det finns ett system, och det driver mig till vansinne. En slumpgenerator känns ju helt orimligt, men det är det närmaste en förklaring jag kommer.

Är det någon som vet?