En våt dröm för journalister

Alla som någon gång har studerat journalistik har fått lära sig att om en hund biter en man är det ingen nyhet, men om en man biter en hund så är det ett scoop. Det som sticker ut från mängden går att göra rubriker på, och rubriker säljer lösnummer. Speciellt i dagens medieklimat, där ingen vill uppröra eller vara för kontroversiell, är det skönt för journalisterna när det dyker upp putslustiga händelser som alla kan le åt.

DN kunde idag berätta om en älg som klivit ner i en tom pool, och vägrat gå upp. Nyheten hade alla ingredienser. Ett lagom mått av dramatik, en skojig älg som skapar en bildmässig känsla av slapstick, möjlighet till ordvitsar ("en vilsen älg ville bli ren"), och en känsla av något udda och apart.

En sommar satt jag som lokalredaktör för Nerikes Allehanda i Hallsberg. Jag skulle leverera en sida med lokala nyheter varje dag - oavsett om det hade hänt något eller inte. Många gånger satt jag timmen före deadline, lyssnade på polisradion, och hoppades att det skulle hända något. En bilolycka ute på E20 kunde innebära en helsida. Den enes död, den andres bröd. Dagar helt utan dramatik fick man skapa nyheter. Lite byskvaller kanske gick att följa upp, den lokale skräddaren förtjänade ett personporträtt, eller någon gammal grannkonflikt kunde blåsas liv i och exploateras. Gissa om man blev cynisk?

Mitt under sommaren blev det översvämning i flera fastigheter i Hallsberg. Jag blev överlycklig. Det innebar givet stoff för flera veckor framåt. Först själva nyheten, med bilder på människor som vadade omkring med gummistövlar i sina källare, sedan de givna uppföljningsartiklarna. "Vad säger försäkringsbolagen?". "Nu börjar vattnet sjunka undan". "Hur kunde det hända". Och till slut "Översvämningen - tre veckor senare". Människor fick sina saker förstörda, och en jobbig sommar. Jag fick något att skriva om, och sommaren räddad.

En älg i en pool hade suttit fint. Och ingen hade behövt lida för det, utom möjligen älgen.

Gör Thomas en Stigbjörn?

Förre justitieministern Thomas Bodström sadlar om och blir deckarförfattare. Första boken ska utspela sig i Rosenbad, och är "hälften sant och hälften påhitt" enligt DN.se. Jag kan inte låta bli att tänka på Stigbjörn Bergensten.

Stigbjörn var chefredaktör på Nerikes Allehanda under 90-talet. För er som inte är så bevandrade i mellansverige kan jag berätta att NA är den dominerande dagstidningen i och runt Örebro. Som chefredaktör för den tidningen blir man också per automatik en offentlig person i lokalsamhället. Stigbjörn syntes i diverse kultursammanhang, på fina middagar, och överallt där viktiga människor i den lilla staden möttes. Vid sidan av sitt arbete på tidningen var han en uppskattad författare, som oftast skrev små gulliga kåserier om att vara tonårsförälder, töntig man eller helt enkelt människa.

En av böckerna han gav ut medan han var chefredaktör var en deckare. Den utspelade sig i tidningsmiljö, och hade ett rikt persongalleri som beskrevs med genomtänkt noggrannhet. Flera av karaktärerna i boken beskrevs på ett ganska nedlåtande sätt, och med inte särskilt smickrande omdömen om det hade varit sagt om en riktig person. Men det var ju bara fiktion, boken var en roman. Problemet var att många av karaktärerna påminde väldigt mycket om personer som arbetade på tidningen. Jag, som själv hängde rätt mycket i korridorerna på nämnda tidning, kunde lätt identifiera flera av karaktärerna. Och chockas över öppenheten i beskrivningarna.

Behöver jag tillägga att boken inte togs emot odelat positivt på redaktionen? Stigbjörn slutade som chefredaktör ganska kort därefter, och hans eftermäle hade nog sett annorlunda ut utan den boken. Vågar man hoppas på något lika omdömeslöst och galet från Bodström? Hans före detta chef har ju redan stakat ut vägen när det gäller att försämra sitt eget eftermäle.