Inte bara vädret är höst

Kloka läsare har upplyst mig om att det som jag i förra inlägget beskrev i en möjligen skämtsam form kallas för höst, och är något högst naturligt. Det fina med den sortens höst är att den är övergående, eller i alla fall cyklisk. Den kommer med största sannolikhet att följas av vinter, som följs av vår och sommar, och så kommer den tillbaka igen. Så är dock inte fallet med ålderns höst, och den tycks nu ligga mig hack i häl.

Som jag tidigare har berättat är jag mitt uppe i ett experiment som går ut på att jag låter mitt ansiktshår flöda fritt. Skägg, alltså. När jag för en liten stund sedan stod och betraktade mitt nya ansikte i spegeln såg jag att där fanns åtminstone fyra stycken kritvita hårstrån. Mitt hår är annars åt det rödblonda hållet, och skägget består av mestadels rödaktiga hårstrån uppblandade med några bruna och nästan svarta. Men nu har där alltså smugit sig in några vita.

Det kan bara tyda på tilltagande ålder, och det kan bara vara början på slutet. De kommer att bli fler och fler, och så småningom kommer de att sprida sig till resten av huvudet. Jag hade precis tänkt skriva ett inlägg här i bloggen där jag i skämtsam ton spekulerade lite kring vad jag ska bli för typ av gubbe när jag blir gammal. En käpphöttande gubbe, en gnällande gubbe, eller kanske en bänksittande gubbe. Jag tänkte att det var något som låg långt fram i tiden, och som man gott kunde kosta på sig att skoja lite om. Men jag förstår att så inte är fallet. Jag måste börja fatta sådana beslut snabbt, och förbereda mig. Gubbigheten närmar sig. Ålderns höst är här. Sen kommer vintern. Och vår blir det aldrig igen.

Polisen är liga på spåren

Oroliga läsare har ringt in och rapporterat om en liga som verkar vara i farten. Löv har ryckts ned från träden, färgats röda och placerats på marken. Inga vittnen finns, som har kunnat se själva tillvägagångssättet, men liknande händelser har rapporterats över i stort sett hela landet. Händelserna påminner väldigt mycket om något som inträffade vid den här tiden på året förra året, och som då fick en närmast epidemisk spridning. Den gången greps ingen misstänkt, men i år satsar polisen stora resurser, och hoppas på att hitta en lösning.

- Brottet är rubricerat som egenmäktigt förfarande och allmänfarlig förstörelse. Träden är många gånger privat egendom, och de har naturligtvis planterats för att vara gröna och frodiga. Att på det här sättet färga löven i gult, rött och orange, och dessutom slita ned dem från sina grenar, är att betrakta som mycket grovt, säger Börje Enmark, presstalesman på polisen.

Ser ni några politiska motiv bakom brotten?
- Det är klart att tankarna går till den organgea revolutionen som ägt rum i vissa öststater, men det är för tidigt att uttala sig om den saken ännu.

När tror ni att några gripanden kan vara aktuella?
- Vi har noterat att brottsvågen började i norra landsdelarna, och nu sprider sig söderut. Vi har därför förstärkt bevakning längs E4 söderut, och andra vägar. Vi ägnar oss dessutom åt så kallad inre spaning, där vi går genom tips och gamla utredningar för att hitta likheter. På grund av brottets karaktär misstänker vi även att det kan finnas samband med den liga som på vårkanten roar sig med att smälta all vacker snö. Ett sådant samband utreds givetvis.

Alla tips från allmänheten är naturligtvis oerhört välkomna.

Hösten, hösten, hösten

Sanna kom hem en snabbis för att sno åt sig en puss och lite pepp inför resten av kvällen på jobbet. Hon passade än en gång på att påpeka för mig att det är höst, och att det innebär en massa bra och vackra saker. Jag kände mig kluven, men ville inte avfärda hennes påstående helt. Så jag gick ut, och gjorde en studie av hösten. Det här är vad jag såg:

Jag såg träd som kämpade emot den oundvikliga processen där klorofyllet bryts ned och ersätts av karotenoider, som får lövverken att framstå som flammande brasor. Regntunga grenar som rister i vinden och sakta tappar sina löv och förbereder sig på en vinter i naket tillstånd. Desperata åtgärder för att rädda det som återstår av fotosyntesen i en värld under nollpunkten.

Jag såg vägarbeten och renoveringsprojekt inkapslade i presenningar för att skydda mot väderangrepp. Hastigt uppstartade efter sommarens semestrar, nu stressigt påskyndade för att hinna bli färdiga innan tjälen sätter sig i marken och snö och kyla gör arbetet plågsamt för de overallklädda och morgonpigga.

Jag såg människor vars kläder signalerade att de befann sig i det ambivalenta tillstånd som vi nordbor passerar genom så här dags varje år. Den tid då våra sommarkläder börjar kännas för kalla, men våra vinterkläder fortfarande hänger längst in i vindsförrådet, täckta av plastsäckar, och överströdda med malkulor och wunderbaums. Samtidigt har vi gått på slutsommarrea och köpt på oss diverse nya plagg som vi envist försöker exponera för omvärlden de sista skälvande veckorna innan vi blir tvungna att dölja allt under en bylsig jacka.

Vidare såg jag igelkottar som frenetiskt sprang omkring och letade efter strategiska platser att genomföra sin aftontoalett på innan de tar på sig nattepajtan och går och lägger sig inför den långa sömnen.

Jag såg vattenpölar och lövslammade brunnar; regnmoln och vågkrusningar; paraplyer och för tunna skor; fallfrukt och blommor som överlevt sig själva.

Det var ganska vackert. Det var höst, och det var tydligt att förändringen har börjat. Att vintern kommer att komma. Som alltid snabbare än man tror.