Inte bara vädret är höst

Kloka läsare har upplyst mig om att det som jag i förra inlägget beskrev i en möjligen skämtsam form kallas för höst, och är något högst naturligt. Det fina med den sortens höst är att den är övergående, eller i alla fall cyklisk. Den kommer med största sannolikhet att följas av vinter, som följs av vår och sommar, och så kommer den tillbaka igen. Så är dock inte fallet med ålderns höst, och den tycks nu ligga mig hack i häl.

Som jag tidigare har berättat är jag mitt uppe i ett experiment som går ut på att jag låter mitt ansiktshår flöda fritt. Skägg, alltså. När jag för en liten stund sedan stod och betraktade mitt nya ansikte i spegeln såg jag att där fanns åtminstone fyra stycken kritvita hårstrån. Mitt hår är annars åt det rödblonda hållet, och skägget består av mestadels rödaktiga hårstrån uppblandade med några bruna och nästan svarta. Men nu har där alltså smugit sig in några vita.

Det kan bara tyda på tilltagande ålder, och det kan bara vara början på slutet. De kommer att bli fler och fler, och så småningom kommer de att sprida sig till resten av huvudet. Jag hade precis tänkt skriva ett inlägg här i bloggen där jag i skämtsam ton spekulerade lite kring vad jag ska bli för typ av gubbe när jag blir gammal. En käpphöttande gubbe, en gnällande gubbe, eller kanske en bänksittande gubbe. Jag tänkte att det var något som låg långt fram i tiden, och som man gott kunde kosta på sig att skoja lite om. Men jag förstår att så inte är fallet. Jag måste börja fatta sådana beslut snabbt, och förbereda mig. Gubbigheten närmar sig. Ålderns höst är här. Sen kommer vintern. Och vår blir det aldrig igen.