Inte bara vädret är höst

Kloka läsare har upplyst mig om att det som jag i förra inlägget beskrev i en möjligen skämtsam form kallas för höst, och är något högst naturligt. Det fina med den sortens höst är att den är övergående, eller i alla fall cyklisk. Den kommer med största sannolikhet att följas av vinter, som följs av vår och sommar, och så kommer den tillbaka igen. Så är dock inte fallet med ålderns höst, och den tycks nu ligga mig hack i häl.

Som jag tidigare har berättat är jag mitt uppe i ett experiment som går ut på att jag låter mitt ansiktshår flöda fritt. Skägg, alltså. När jag för en liten stund sedan stod och betraktade mitt nya ansikte i spegeln såg jag att där fanns åtminstone fyra stycken kritvita hårstrån. Mitt hår är annars åt det rödblonda hållet, och skägget består av mestadels rödaktiga hårstrån uppblandade med några bruna och nästan svarta. Men nu har där alltså smugit sig in några vita.

Det kan bara tyda på tilltagande ålder, och det kan bara vara början på slutet. De kommer att bli fler och fler, och så småningom kommer de att sprida sig till resten av huvudet. Jag hade precis tänkt skriva ett inlägg här i bloggen där jag i skämtsam ton spekulerade lite kring vad jag ska bli för typ av gubbe när jag blir gammal. En käpphöttande gubbe, en gnällande gubbe, eller kanske en bänksittande gubbe. Jag tänkte att det var något som låg långt fram i tiden, och som man gott kunde kosta på sig att skoja lite om. Men jag förstår att så inte är fallet. Jag måste börja fatta sådana beslut snabbt, och förbereda mig. Gubbigheten närmar sig. Ålderns höst är här. Sen kommer vintern. Och vår blir det aldrig igen.

Bedrifter och prestationer

Den 10/10 1976, det vill säga för exakt 31 år sedan, blev den grekiske 98-åringen Dimitrion Yordanidis den äldsta personen någonsin som genomförde ett maratonlopp. Det är i sig en imponerande prestation. De flesta 98-åringar lever inte, och de som gör det brukar som regel inte vara särskilt pigga. Men det jag tycker är det mest imponerande är tiden.

Yordanidis sprang på sju timmar och trettiotre minuter. Det vill säga tio minuter och fyrtiosju sekunder per kilometer. Det är inte mer än lite rask gång.

Jag vidhåller att det visserligen är imponerande med tanke på hans ålder. Men ändå. Hur orkar man hålla på i sju och en halv timme?

En miljard för varje generation

Den 18 oktober 2010 passerar jag en magisk gräns. Någon gång under det dygnet har jag nämligen levt i en miljard sekunder. Jag har inte koll på exakt när jag föddes, så jag kan inte räkna ut vilken sekund det sker, och det känns inte heller så viktigt. Ska jag sitta och hålla reda på det kommer den sekunden troligtvis inte bli så rolig, utan bara bli ihågkommen som ”sekunden då jag satt och lyssnade på fröken ur i en telefon”. Precis som millennieskiftet och andra kalla decembertolvslag. Jag är alltid besserwissern med mobilen som försöker organisera den perfekta nedräkningen.
Snarare tror jag att jag ska försöka ha så roligt jag bara kan hela den dagen, så att jag är säker på att min miljardte sekund blir en bra sådan.

Vid det laget är jag 31 år, åtta månader och tio dagar. För er andra kan det skilja någon dag åt ena eller andra hållet, beroende på hur många skottår ni har hunnit med, men däromkring sker det. Miljardskiftet. Efter en titt på befolkningsstatistiken kan jag också konstatera att tidpunkten hamnar väldigt nära den tidpunkt då många får sitt första barn. Medelåldern för förstfödare ligger visserligen något lägre än så, men om man räknar bort alla tonårsgraviditeter så är det ungefär där man hamnar. Och någon tonårsgraviditet har jag ju inte drabbats av.

Det är ganska fint, tycker jag; en miljard sekunder för varje generation. När mina föräldrar hade levt i lite knappt en miljard sekunder kom jag. En miljard senare är jag i en ålder där barn inte känns helt orimligt. En miljard senare kanske jag får barnbarn, och om jag lever efter ytterligare en miljard kanske jag får uppleva ännu en generation. Mer än tre miljarder lär jag inte få uppleva. De som kommer upp i tre och en halv är ganska få. Världsrekordet ligger runt 3,85.

Det perfekta talet

Jag fyller år idag. Dagen fick den bästa tänkbara starten. Frukost och paket på sängen, lite sovmorgon, och en underbar sambo som gjorde allt för att förgylla min tillvaro. Sådant som kan få alla små bekymmer att blåsa långt bort.
Men vad är det för ålder jag klär på mig från och med idag? 28. Vad är det? De senaste åren har jag alltid lyckats vaska fram något lite speciellt med min ålder. Förra året var det självklart – alla musikälskare vet att 27 är en magisk och farlig ålder. Kurt Cobain, Jim Morrison, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones och Robert Johnson mötte alla döden vid just denna ålder. Dessutom var både Nick Drake och Gram Parsons farligt nära. Hela året gick jag runt och kände mig lite mystisk och som en överlevare.
Året innan var det 26. SJ tycker inte längre att man är ungdom, och det blir dyrare att flyga. 25 var jämnt och fint. 24 fick mig att tänka på den fantastiska låten av Johan Skugges nedlagda band Singer som hette just så. 23 räckte för att jag skulle få komma in på Kvarnen, och så vidare. Varje ålder jag har passerat har varit laddat med något lite speciellt, som har fått mig att vara glad över att äntligen ha uppnått den åldern.

Men nu trodde jag nästan att det var kört. Jag kunde inte komma på en enda sak som var mäktigt eller speciellt med 28. Tills storasyster ringde och var tröstande storasysteraktig. 28 är ju ett perfekt tal. Ett av de endast 44 kända tal som är större än 1 och summan av sina äkta delare, inklusive 1. Det vill säga 1+2+4+7+14=28.
Nästa gång jag fyller ett perfekt tal är på min 496:e födelsedag, vilket känns väldigt avlägset. Efter det dröjer det ytterligare nästan 8 000 år. Tack syster, det känns bättre nu.

Att dessutom fylla det perfekta talet 28 i februari, som oftast bara har 28 dagar, måste ju vara något alldeles särskilt. Jag är unik, bra och lite magisk!

Dags att börja fundera på 29. Någon som har en idé?

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-08)