Vardagspersonerna, del 2

Jag känner att jag måste följa upp inlägget om vardagspersonerna som jag skrev i februari. Läs det först, och fortsätt här sen.

Idag återvände jag till pizzerian. Delvis för att jag ändå hade ärenden i närheten, och delvis för att jag var lite nostalgisk. Men mest ändå för att jag var sugen på salami. Det var självaste ägaren som jobbade, och han är den jag gillade bäst när det begav sig. Han sken upp som en sol när jag kom in, och det var alldeles tydligt att han kände igen mig.

- Hej kompis! Det gamla vanliga?
- Ja... Tack. En cacciatore, alltså.
Sa jag, förvånad över att han kom ihåg. Men ännu mer förvånad skulle jag bli.
- Du har flyttat, va?
Fortsatte han, och vi kom in på en diskussion om Vasastan jämfört med Kungsholmen, bostadspriser, ränteförändringar och allt det andra som man alltid börjar prata med alla om när man bor i Stockholms innerstad. Men det är inte det intressanta. Det intressanta är att han kom ihåg mig, mindes vad jag brukade äta, och hade reflekterat över att jag måste ha flyttat.

Jag blev givetvis glad och smickrad. Och en aning nojig. En liten stund funderade jag över om det kunde vara så att han på något sätt lyckats snubbla in på Kollegiet och läsa mitt förra blogginlägg, och därför hade stenkoll. Och nu även kommer att läsa det här. Inte för att det skulle göra något - tvärtom - men det förstör lite min bild av pizzabagare, och vissa fördomar kan vara sköna att ha kvar. Dessutom: Om till och med min pizzabagare läser bloggen, vem kan jag då skriva om utan att skämmas?

Den lunchen gav mig perspektiv.