Just i dag, den 24 augusti, är en speciell dag för alla potatischips runt om i världen. Det var nämligen just denna dag 1853 som kocken George Crum i Saratoga Springs, USA, rostade den första potatisskivan på det sätt som vi sedan kom att kalla chips. Som så mycket annat fint som uppfunnits genom historien var det förstås ett misstag. En bit potatis som blivit kvar i ugnen lite för länge, en hungrig kock som trots allt käkade upp det torra lilla flarnet, och ett insiktsfullt konstaterande att det kanske var något värt att vidareutveckla. Det första chipset var lättsaltat, förtäljer historien. Sourcreem, lökpulver, grillkryddor och dillextrakt är betydligt nyare företeelser, liksom Estrella-rycket, räfflorna och de konstiga Pringles-burkarna.
Vad jag däremot inte lyckas hitta någon information om, när jag lusläser den lilla potatisbitens historia, är de två ständiga baksidor som chipset besitter. Jag talar givetvis om den dåliga andedräkten och om gegget som fastnar i gommen. Var det något som fanns med redan från början? Kunde Mrs Crum konstatera att hennes make luktade lite illa ur munnen när de gick och la sig på kvällen den där historiska dagen? Vaknade George Crum till framåt småtimmarna och petade sig med tungan i gommen, förundrad över vad det var för äckligt klägg som hade samlat sig där?
Och i så fall; hur kom det sig att han ändå tyckte att det där med chips var något att bygga vidare på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nu förstår jag varför du måste jobba så länge. För övrigt är det ju bara av kryddade chips man luktar äckligt, dvs Mr Crum hade inte det problemet. Sen undrar jag också om det här är något slags pik, då jag åt just sådana kryddade chips igårkväll, o sist men inte minst vill jag upplysa om att du gjort mig sugen och jag dyker efter din chipspåse i röran. puss puss
Skicka en kommentar