Ungdomens subjektiva sanningar

Det var action utanför jobbet i går kväll. Någon hade tänt eld på en moped på fotbollsplanen alldeles utanför. Jag sprang med en brandsläckare i den ena handen och telefonen till brandkåren i den andra. Mustafa beskrev det efteråt som att ”Mårthen gjorde värsta baywatch”. Brandkåren sa att det kunde vara farligt att gå för nära, så jag hängde tillbaka brandsläckaren och inväntade proffsen, som kom med bil och slang, och släckte på några sekunder. Det var fullt av ungdomar utanför oss när det hände, och ingen hade sett något. För det har man inte i Husby.
När polisen kom var det tre killar som gick fram och började prata, och för att få prata med poliser ska man ha något att säga. En sa att han såg tre personer springa därifrån, och då hade någon annan plötsligt sett samma sak. De turades om att fylla i varandra kring signalement varvat med teorier om vad som kunde tänkas vara orsaken till den brinnande mopeden. När polisen åkt fortsatte de att spekulera, tills de hade allt klart för sig.
Jag, som vet var killarna befann sig när mopeden stacks i brand, vet att de inte såg något alls. Men jag roas av att lyssna på hur de på några minuter går från att inte ha sett något alls, till att ha en detaljerad beskrivning av hela händelseförloppet. Triggade av varandras spekulationer förändras deras minnesbild, och jag minns tillbaka hur det var när jag själv var ung och längtade efter äventyr.

Calle och jag var kanske åtta år gamla. Vi var kungarna i Lillån, och tillbringade eftermiddagarna med att gå runt och bevaka cykelvägarna. Vi lekte inte att vi var hemliga agenter – vi var hemliga agenter. Då och då var vi tvungna att stanna vid lyktstolpar och rapportera till högkvarteret om vilka mystiska personer vi sett i rörelse. Våra äventyr blandade ihop sig med de legender som finns i varje bostadsområde. Huset som alla visste att det bodde en mördare i. Ödehuset uppe i gläntan, som jag på senare år har sett att de har rivit. Alla platser bar på historier som ungarna kände till, och som nya observationer spädde på och spred vidare.
I tvåan dök det upp en story som skenade iväg totalt i våra fantasier. Vi fick höra talas om flickan som dött på vår skola några år tidigare. Den officiella versionen, som även vår lärare bekräftade när vi frågade henne och vägrade släppa ämnet, var att hon haft ett medfött hjärtfel, och plötsligt segnat ihop i korridoren. Hon ska ha dött på väg till sjukhuset. Men på något sätt kom vi över annan information. Spekulationer, fantasi och ett bollande fram och tillbaka ledde oss fram till en version som vi visste var sann:
Hon hade gått ut i korridoren för att dricka vatten i en av de dricksfontäner som fanns utanför klassrummet, och fått syn på något genom fönstret. Det hon fick syn på var så skrämmande, att det fick hennes svaga hjärta att stanna. Hon var så gott som död när ambulansen kom fram, men vaknade till en gång under resan till sjukhuset och berättade vad hon sett. Vi visste dessutom att den här flickan numera spökade på skolan, och inte skulle sluta med det förrän det hon sett kom fram till allmänheten.
Med denna sanning för våra ögon började en jakt, där allt i vår väg kom att bli ledtrådar. Skolans källare, som ingen någonsin varit inne i, ödehuset, skolans vaktmästare och Magnus Kolasas pappa kom att utgöra beståndsdelar i den konspiration vi tillsammans målade upp. En trekantsymbol på ett reglage på en vägg, ett oförklarligt spår i gruset, skärvor av porslin under ödehuset – allt talade för att vi var något stort på spåren. Vi genomförde vår jakt med skräckblandad förtjusning. En förtjusning som mer och mer övergick till skräck, efterhand som vi tillförde varandra fler och fler otäcka detaljer.
Till slut slukade det hela en allt för stor del av vår energi, och började inkräkta på lektionerna i skolan. Vår lärare snappade upp vad vi spekulerade kring, och bestämde sig för att som ett pedagogiskt grepp ta ner oss i skolans källare för att visa oss att där inte fanns något konstigt.

I källaren vandrade vi runt bland gamla stencileringsapparater, djurfoster i burkar, travar av böcker, kasserade gymnastikredskap och skåp med okänt innehåll. Till slut fanns det bara en dörr kvar att utforska, och när läraren öppnade den stod vi plötsligt och blickade rakt in på en skjutbana. Läraren förklarade att vaktmästaren brukar öva med luftpistol här, och att han har fått rektors tillåtelse att göra så. För oss bekräftade det mer än något annat att både vaktmästaren, skolans källare, och på något konstigt sätt också Magnus Kolasas pappa var inblandade i något skumt.
Ingen av oss gick någonsin nära skolans källare igen, och mötte man vaktmästaren ensam på skolgården så la man benen på ryggen och sprang in.

Vi växte förstås vidare, men skolan fanns kvar. Ödehuset revs, som sagt. Skolan är nu ombyggd, och jag vet inte om det finns någon skjutbana i källaren längre. Jag har insett att det nog aldrig var något konstigt med Magnus Kolasas pappa, förutom att han bröt lite på polska. Jag vet inte vad det har blivit av Magnus heller. Han var tämligen intelligent, så antagligen gör han något spännande. Jag hoppas att han inte led av att vi var rädda för hans pappa.
Nya barn invaderade skolan varje år, och berättelserna om tidigare elever, och tidigare legender, levde vidare i modifierade versioner, likt en visklek utan slut. För en tid sedan träffade jag en person som gått på samma skola tio år efter mig. Jag fick veta att man även då kände till flickan som dött, och hade en något så när liknande story som den vi pratat oss fram till. Vaktmästaren hade slutat, men det fanns en elevassistent som fick fylla hans roll i berättelsen.

Jag undrar vad de berättar om på Lillåns Södra skola idag.