Lurarna är på - stör mig inte

Musiken är viktig för mig. Jag behöver min dagliga dos musik för att må bra. Har jag inte fått lyssna på musik på ett tag så byggs det upp en lång lista i mitt inre på låtar jag vill höra, skivor som behöver lyssnas på.
Den huvudsakliga tiden jag har till att fokuserat lyssna på musik är när jag förflyttar mig. Hemma har jag ofta musik på, men det blir då mer som en bakgrund. Där har jag ju ofta saker jag behöver göra, eller så umgås jag med Sanna, ser på teve, äter eller något annat som gör att musiken inte är det centrala. Inget fel med det. Men när jag förflyttar mig, och lurarna är på, så är det effektiv musiklyssningstid. Till och från jobbet varje dag blir ungefär en timme, lunchen ytterligare en timme, och ganska ofta tillkommer någon tur till affären eller för att hämta post eller så.

Mardrömmen är därför när man springer på någon i tunnelbanan som gör anspråk på mina öron. Det är klart att det finns personer som det är kul att träffa, men allt för ofta är det personer som jag inte prioriterar högre än den musik som för tillfället behöver lyssnas på. Antagligen skulle även de jag möter föredra att sitta i lugn och ro på tåget och läsa en tidning, kontemplera sin dag eller vad nu folk ägnar sig åt på tunnelbanan. Men eftersom vi känner varandra lite måste vi prata, och tillbringa tjugo minuter med att försöka hitta samtalsämnen. Det kan vara någon från ekonomiavdelningen på jobbet, någon man känt tidigare men inte umgås med längre, eller bara någon man vagt känner igen och knappt kan placera. Det går ändå inte att bara behålla lurarna på och inte prata.

Häromdagen hamnade jag plötsligt mitt emot Mike på väg hem från jobbet. Mike dansar på mitt jobb, och vi känner egentligen inte varandra alls. Jag tog av lurarna och började prata lite. Hela tiden funderade jag över hur jag skulle kunna komma tillbaks till musiken. Till slut sa jag:
- Jag sitter och tänker på anställningarna vi håller på att göra. Jag ska fortsätta med det.
Och satte på mig lurarna. Han verkade helt okej med det, och det var ju nästan sant. Men det kändes ändå lite nedrigt.

Det har hänt att jag har klivit av tidigare än jag egentligen ska och tagit nästa tåg. Det har hänt att jag har fejkat mobilsamtal för att komma undan med att bara nicka åt bekantingen och sätta mig lite längre bort. Jag har tagit långa omvägar, gömt mig bakom skyltar, låtsats sova och mycket annat. Alla knep är tillåtna för att slippa utsätta både mig och den andre personen för ett krystat samtal som vi båda vill bort från.

Här finns det behov av gemensamma etikettregler. Magdalena Ribbing, hjälp oss!
Kan inte lurar på betyda att man inte vill bli störd?
Kan det inte vara okej att säga ”hej, kul att se dig, jag lyssnar tyvärr på en viktig skiva så vi får prata en annan gång”?
Kan man kanske inte rent av nöja sig med att sitta mitt emot varandra, titta på varandra, le, men fortsätta lyssna på var sin musik. I tyst samförstånd. Nöjda med att slippa prata, gå omvägar, gömma sig eller låtsas sova. Kanske kramas när man skiljs åt.
Det skulle jag gilla.