Flyttade gränser för bekantskap

Jag är i Örebro över helgen. 60-årsdag i familjen, nyfödd bebis, och många släktingar på plats. Ni förstår själva, och det är riktigt trevligt.

Igår gick jag ut en sväng med några vänner. Behövde få något annat än att vara med släkt, och hamnade så småningom på en sportbar som var tämligen välbesökt. Trots att det var åtta år sedan jag bodde i Örebro springer jag alltid på bekanta när jag går ut. Folk som gått i samma skola, bekantas bekanta, folk man bara känner till, och knappt vet vad de heter. Men gränserna flyttas beroende på sammanhanget.

Jag tänker att om jag fortfarande bodde här skulle jag nog inte hälsa på alla bara för att jag kände igen dem. Att det då skulle bli allt för mycket hälsande, när man träffar samma människor helg efter helg. Men nu, när jag bara är här några gånger om året, så hälsar man glatt på folk som man knappt vet vad de heter, bara för att man känner igen dem. Och för att det var länge sen.

Reser man längre bort flyttas gränserna ytterligare. Går man på stan i Köpenhamn så stannar man till och med och pratar när man träffar någon man känner igen. Bara för att det är så få man känner. Och möter man en bekant i Sumatras djungel är nog till och med en kram berättigad. Även om man inte kan varandras namn. Då räcker det med att en gång ha setts, kanske, och att båda kommer ihåg det.

Så flyttar vi våra gränser. För att vi behöver känna igen folk, och gillar att ha fasta punkter i tillvaron. Men på rätt nivå.

Lurarna är på - stör mig inte

Musiken är viktig för mig. Jag behöver min dagliga dos musik för att må bra. Har jag inte fått lyssna på musik på ett tag så byggs det upp en lång lista i mitt inre på låtar jag vill höra, skivor som behöver lyssnas på.
Den huvudsakliga tiden jag har till att fokuserat lyssna på musik är när jag förflyttar mig. Hemma har jag ofta musik på, men det blir då mer som en bakgrund. Där har jag ju ofta saker jag behöver göra, eller så umgås jag med Sanna, ser på teve, äter eller något annat som gör att musiken inte är det centrala. Inget fel med det. Men när jag förflyttar mig, och lurarna är på, så är det effektiv musiklyssningstid. Till och från jobbet varje dag blir ungefär en timme, lunchen ytterligare en timme, och ganska ofta tillkommer någon tur till affären eller för att hämta post eller så.

Mardrömmen är därför när man springer på någon i tunnelbanan som gör anspråk på mina öron. Det är klart att det finns personer som det är kul att träffa, men allt för ofta är det personer som jag inte prioriterar högre än den musik som för tillfället behöver lyssnas på. Antagligen skulle även de jag möter föredra att sitta i lugn och ro på tåget och läsa en tidning, kontemplera sin dag eller vad nu folk ägnar sig åt på tunnelbanan. Men eftersom vi känner varandra lite måste vi prata, och tillbringa tjugo minuter med att försöka hitta samtalsämnen. Det kan vara någon från ekonomiavdelningen på jobbet, någon man känt tidigare men inte umgås med längre, eller bara någon man vagt känner igen och knappt kan placera. Det går ändå inte att bara behålla lurarna på och inte prata.

Häromdagen hamnade jag plötsligt mitt emot Mike på väg hem från jobbet. Mike dansar på mitt jobb, och vi känner egentligen inte varandra alls. Jag tog av lurarna och började prata lite. Hela tiden funderade jag över hur jag skulle kunna komma tillbaks till musiken. Till slut sa jag:
- Jag sitter och tänker på anställningarna vi håller på att göra. Jag ska fortsätta med det.
Och satte på mig lurarna. Han verkade helt okej med det, och det var ju nästan sant. Men det kändes ändå lite nedrigt.

Det har hänt att jag har klivit av tidigare än jag egentligen ska och tagit nästa tåg. Det har hänt att jag har fejkat mobilsamtal för att komma undan med att bara nicka åt bekantingen och sätta mig lite längre bort. Jag har tagit långa omvägar, gömt mig bakom skyltar, låtsats sova och mycket annat. Alla knep är tillåtna för att slippa utsätta både mig och den andre personen för ett krystat samtal som vi båda vill bort från.

Här finns det behov av gemensamma etikettregler. Magdalena Ribbing, hjälp oss!
Kan inte lurar på betyda att man inte vill bli störd?
Kan det inte vara okej att säga ”hej, kul att se dig, jag lyssnar tyvärr på en viktig skiva så vi får prata en annan gång”?
Kan man kanske inte rent av nöja sig med att sitta mitt emot varandra, titta på varandra, le, men fortsätta lyssna på var sin musik. I tyst samförstånd. Nöjda med att slippa prata, gå omvägar, gömma sig eller låtsas sova. Kanske kramas när man skiljs åt.
Det skulle jag gilla.

Det finns de som läser det här

Jag sprang på en gammal bekanting i tunnelbanan igår. Vi kan kalla honom Edvin. Han uppfyller precis kriterierna för att kallas gammal bekanting. Vi känner inte varandra speciellt bra, och så har det varit länge. Gammal, och bekant, med andra ord.

Jag blir alltid glad när jag träffar honom. Han har ett snällt ansikte, och är trevlig. Även om det var länge sedan vi pratade med varandra någon längre stund så vet jag att vi nog skulle ha trevligt om vi plötsligt hamnade bredvid varandra på ett flygplan eller så. Dessutom har han en flickvän som också finns med på min lista över bra människor jag känt.

Vi var på väg åt olika håll igår, så det blev inget långt samtal. Men vi tog i alla fall av oss våra respektive hörlurar, skakade hand så där vänskapligt utan att bli högtidliga, och utbytte några snabba fraser. Bland annat sa han:

- Jag läser din semesterblogg, så jag har sett att du har varit på landet och så.

Plötsligt kände jag mig som Alex Schulman, fast snyggare. Han läser min blogg. Har koll på mig. Vet vad jag har gjort i sommar, och vad jag tycker om vissa saker. Fast vi inte har träffats på länge.

Jag hade nog inte tänkt på det. På något sätt hade jag nog tänkt att inga andra än de jag vet om läser det jag skriver här. De andra på Kollegiet, Jens, Sanna och familjen hemma i Örebro. Bengt-Olof Gavne har ju tydligen också läst den åtminstone en gång. Och så kanske farfars syster Gertrud, för hon har bättre koll på nätet än de flesta i sin ålder och har fått adressen. Fast jag är rädd att jag tappade henne när jag skrev för mycket om musik för ett tag sedan, för vi delar nog inte musiksmak. Eller, vad vet jag?

Men att Edvin berättade att han läser det här gav det hela en ny dimension. Då kanske det finns andra som gör det också. Andra gamla bekanta, som nu har bättre koll på mig än vad jag har på dem. Eller kanske rent av folk jag inte har mött ännu. Som om jag möter dem kommer att ha förkunskaper som ger dem ett försprång i vår relation. Eller förutfattade meningar, som jag får ägna tid åt att bryta ned.

Givetvis är det delvis därför man skriver blogg. För att andra ska kunna läsa det man skriver, och förhoppningsvis få ut något av det. Men det var ändå omtumlande att höra att det faktiskt sker.

Så till Edvin, och andra eventuella läsare, vill jag säga:

Hej! Kul att ni läser. Skicka gärna ett mail någon gång, och tala om ifall det är något ni gillar eller ogillar. Så kan jag försöka skriva något bara för er. Glöm inte att ta på er ordentligt om det är kallt ute, och lägg ett paraply i väskan ifall det börjar regna. Se er för åt båda hållen innan ni går över gatan, och ät ordentligt. Hejdå.