Tävling: Vart ska tanten?

Förra årets anagramtävling blev en succé, så nu är det åter dags för en spännande tävling. Den här gången gäller det att lista ut vad en tant kan tänkas ha för sig en söndagförmiddag. Tanten på bilden nedan var ute och rörde på sig i förmiddags. Klockan 11.27 klev hon på tunnelbanan i Kristineberg, och tåget gick i riktning mot Skärmarbrink. Hon var i 65-årsåldern, ledigt klädd, och hade en handväska som enda bagage. Hennes ansiktsuttryck var sammanbitet, men inte alls otrevligt.

Nu gäller det för dig att lista ut vart tanten är på väg. Jag har naturligtvis följt efter henne, och vet hela sanningen. Men vad tror du?

Reglerna är enkla. Tanten kommer så småningom att gå av tåget, och antagligen ta sig vidare på ett eller annat sätt. Så fort hon går in i en byggnad, det kan vara ett bostadshus, en affär eller någon annan sorts byggnad, så räknas resan som avslutad. Naturligtvis kan hon använda sig av fler transportmedel för att nå sin destination. Om du har en teori om vart hon är på väg, så kan du antingen skriva den i kommentarerna till det här inlägget, eller maila den till mig på marthen@home.se. Först inkomna korrekta svar kommer att vinna. Om ingen kommer in med korrekt svar kommer jag att utse det svar som kommer närmast sanningen, alternativt det som är påhittigast, som vinnare.

Vinnaren får en hembränd cd-skiva med den bästa musiken hittills från 2008. Exklusivt och fint. Glöm inte att uppge en adress som jag kan skicka vinsten till. Ditt svar vill jag ha senast nästa lördag, den 12 april.

Lycka till!

Flyttade gränser för bekantskap

Jag är i Örebro över helgen. 60-årsdag i familjen, nyfödd bebis, och många släktingar på plats. Ni förstår själva, och det är riktigt trevligt.

Igår gick jag ut en sväng med några vänner. Behövde få något annat än att vara med släkt, och hamnade så småningom på en sportbar som var tämligen välbesökt. Trots att det var åtta år sedan jag bodde i Örebro springer jag alltid på bekanta när jag går ut. Folk som gått i samma skola, bekantas bekanta, folk man bara känner till, och knappt vet vad de heter. Men gränserna flyttas beroende på sammanhanget.

Jag tänker att om jag fortfarande bodde här skulle jag nog inte hälsa på alla bara för att jag kände igen dem. Att det då skulle bli allt för mycket hälsande, när man träffar samma människor helg efter helg. Men nu, när jag bara är här några gånger om året, så hälsar man glatt på folk som man knappt vet vad de heter, bara för att man känner igen dem. Och för att det var länge sen.

Reser man längre bort flyttas gränserna ytterligare. Går man på stan i Köpenhamn så stannar man till och med och pratar när man träffar någon man känner igen. Bara för att det är så få man känner. Och möter man en bekant i Sumatras djungel är nog till och med en kram berättigad. Även om man inte kan varandras namn. Då räcker det med att en gång ha setts, kanske, och att båda kommer ihåg det.

Så flyttar vi våra gränser. För att vi behöver känna igen folk, och gillar att ha fasta punkter i tillvaron. Men på rätt nivå.