Håkans nya namn

Ibland drabbas jag av lokalpatriotism, och surfar in på Nerikes Allehandas hemsida. För att läsa om Örebro, som länge var min hemstad, och för att få en bild av hur mitt liv hade sett ut om jag hade bott kvar. Idag såg jag en annons som jag inte kunde låta bli att kommentera. Najz Prajz, skivaffären som betytt så mycket för mig, pushar för Håkans nya skiva. Och de gör det genom att konsekvent felstava hans namn. Håkan Hällström. I en rörlig annons som någon antagligen har lagt ned åtminstone en timmes arbete på att göra. Fascinerande.

Najz Prajz var skivaffären där jag utvecklade min musiksmak. Det var där jag gick in ett par år in på 90-talet och frågade efter punk, och kom ut med ett illgrönt konvolut signerat Strebers. Det var där jag hittade en liten hylla märkt med "ska", och snabbt såg till att köpa allt som stod där. Det var på Najz Prajz jag tillbringade hur många timmar som helst med lurarna vid disken, för att lyssna genom allt som jag inte hade en aning om hur det lät. Personalen var kunnig, och fick mig att upptäcka många pärlor. Någon slängde till mig en skiva med Spain, och sa att det nog var något för mig. En annan introducerade mig för Blue Note, och en tredje föreläste om varför Jaco Pastorius var överlägsen alla andra basister. Det var på Najz Prajz jag såg Weeping Willows spela live, och nästan ramlade baklänges, och det var där jag första gången blev såld på Elvis Costello.

Och nu stavar de Håkan Hellströms namn fel. Örebro är inte vad det har varit, och det är tur att jag lämnade båten i tid.

Flyttade gränser för bekantskap

Jag är i Örebro över helgen. 60-årsdag i familjen, nyfödd bebis, och många släktingar på plats. Ni förstår själva, och det är riktigt trevligt.

Igår gick jag ut en sväng med några vänner. Behövde få något annat än att vara med släkt, och hamnade så småningom på en sportbar som var tämligen välbesökt. Trots att det var åtta år sedan jag bodde i Örebro springer jag alltid på bekanta när jag går ut. Folk som gått i samma skola, bekantas bekanta, folk man bara känner till, och knappt vet vad de heter. Men gränserna flyttas beroende på sammanhanget.

Jag tänker att om jag fortfarande bodde här skulle jag nog inte hälsa på alla bara för att jag kände igen dem. Att det då skulle bli allt för mycket hälsande, när man träffar samma människor helg efter helg. Men nu, när jag bara är här några gånger om året, så hälsar man glatt på folk som man knappt vet vad de heter, bara för att man känner igen dem. Och för att det var länge sen.

Reser man längre bort flyttas gränserna ytterligare. Går man på stan i Köpenhamn så stannar man till och med och pratar när man träffar någon man känner igen. Bara för att det är så få man känner. Och möter man en bekant i Sumatras djungel är nog till och med en kram berättigad. Även om man inte kan varandras namn. Då räcker det med att en gång ha setts, kanske, och att båda kommer ihåg det.

Så flyttar vi våra gränser. För att vi behöver känna igen folk, och gillar att ha fasta punkter i tillvaron. Men på rätt nivå.

Som samtalen ofta blir

- Hej!
- Hej. Det var länge sen.
- Ja, verkligen.
- Jaha, bor du här i Stockholm nu, eller?
- Ja, sen åtta år tillbaka. Du då?
- Ja, eller, jag letar bostad. Du har inte hört om något ledigt?
- Nej, det där är ju svårt.
- Du får säga till om du får tips om något.
- Ja, absolut. Det ska jag göra.
- Happ. Vart ska du?
- Nej, jag ska hem. Har varit och handlat lite smått och gott.
- Hmm. Ja, jag ska över till en polare. Vad gör du nu då? Du höll på och skrev en del va?
- Ja, jo. Det var ett tag sen. Jag jobbar ute i Kista nu. Med en sport- och kulturverksamhet för ungdomar.
- Jaha, låter ju skitkul. Så du skriver inte alls längre?
- Njae, jag frilansar lite. Och så skriver jag blogg.
- Ja ja. Där ser man. Har du kontakt med några hemifrån då?
- Njae. Inte många. Är inte där så ofta längre heller. Du vet hur det blir.
- Jo, kanske. Ja, det är väl så. Jaha ja. Jo, men så att...
- Ja, här ska jag av. Kul att se dig!
- Det samma. Vi kanske kan ta en öl snart? Snacka lite.
- Absolut. Vi får höras! Hej!
- Hej!

Och inte tar vi någon öl. Och inte hör jag något om någon lägenhet. Och inte minns jag ens vem det var. Örebro, antagligen. Men det var kul att ses. Absolut.

Bobo Bankrånare

Det var sommaren 1995, eller möjligen 1994. Vi var ett löst sammansatt gäng som blivit över efter det abrupta slutet på ockupationen av skofabriken Victoria. Punkare, dagdrivare, politiskt engagerade och vanliga spänningssökare. Vi träffades varje dag på den parkeringsplats som motiverat poliser och rivningsarbetare att köra bort oss från det hus där vi gjorde så mycket bra. Vi hade ingen lokal, och vi visste inte vad vi skulle göra annat än att sitta där på parkeringen. Möten, kallade vi det för. Dagordningar skrevs, politiker bjöds in, insändare skrevs. Vi kämpade för något som vi nog inte riktigt var säkra på vad det var. Förorättade och arga.

Plötsligt en dag dök Bobo upp. Ingen visste riktigt var han kom ifrån, eller vem han var. Bobo bodde i sin bil, som var belamrad med snabbmatsförpackningar, gamla tidningar och diverse spännande saker. Han var full av berättelser från en värld som vi visste mycket lite om, och han var snäll mot oss. Han kom till parkeringen varje dag. Brukade tända en eld, som vi sedan satt runt så länge vi kunde. De som gillade att dricka alkohol gillade Bobo för att han köpte ut, de som var ensamma och hemlösa gillade Bobo för att han också verkade vara det, och för att han alltid dök upp. Vi andra gillade honom för att han sa att vi var bra, att det vi kämpade för var viktigt, och för att han lovade att hjälpa oss med en massa saker.

Bobo var med oss där på Nygatan i Örebro under ett par månader. Sen var han borta, lika plötsligt som han dök upp. Jag tänkte att han var en alkis, och kanske börjat supa för hårt igen. Någon hade hört att han skulle flytta till en annan stad. Som jag minns det pratade vi inte så mycket om det alls. Det var mest självklart. Bobo hade varit med oss, och nu var han det inte längre.

Några veckor efter att Bobo försvann såg jag en löpsedel för en av kvällstidningarna. Det var en stor bild på Bobo, och texten "Clark Olofsson gripen för nytt bankrån". Jag köpte tidningen, och läste flera sidor om Bobo, som verkade heta Clark, och världen var lite annorlunda.

Det är så jag minns det, och så vitt jag vet så var det så det var. Jag drar mig lite för att skriva det här, eftersom någon annan kanske vet bättre, och dödar min fina anekdot. Å andra sidan kanske någon av er som var med där, Victoriasommaren i Örebro, kan bekräfta det. För jag tänker ofta på Bobo. På eldarna han tände. På allt hopp han ingav oss om att man kan förändra saker om man kämpar. Att man inte ska ge upp.

Hemstad - bliv som du var

Är i Örebro över helgen för att fira födelsedag, träffa familjen, och låta bli att jobba. Örebro som var hemma under nästan femton år. När jag gick på högstadiet började jag åka in till stan själv. Upptäckte spännande affärer, lärde mig hitta i allt vidare cirklar med Järntorget som utgångspunkt, och träffade andra som var mer som jag än de som gick på min skola. Fick fler och fler platser som gjorde att man kände sig invigd. Jag var en av dem som hittade till Entertainments lokaler inne på gården på Nygatan. Jag var en av dem som visste var de bästa skivorna gömde sig på Najz Prajz. Jag var en av de invigda. Som många andra förstås, men varje ny upptäckt gjorde att man kände sig utvald och visste något lite exotiskt.
Sen blev jag 18, och började upptäcka krogarna. Lärde mig vilka ställen man skulle undvika, och vilka som var bra. Kexfabriken var ointressant, Contan hade bra spelningar ibland, och Thyras Pasta var bästa ölhaket. Ställen slog igen och nya öppnades upp. Palladium, Prisma, Kexfabriken försvann. Svenssons, Mono, P2 och Babar kom. Och så höll det på. Förändringarna var ibland till det bättre och ibland till det sämre, men de var helt okej eftersom man hängde med och var en del av det. Samma med affärer. De flyttade på sig, byggde om, bytte namn, men man var hela tiden uppdaterad. Örebro var min stad, och jag var hemma och visste hur saker förhöll sig.

Sen flyttade jag därifrån. Pratade om att jag ville till något större, att jag redan hade nått dit jag ville i Örebro. Och plötsligt dök det upp starkt konservativa drag hos mig. Det första tecknet var när jag var hemma en helg och märkte att Pressbyrån på Drottninggatan gick att gå in i. Den hade alltid varit en lucka i väggen, där man kunde köpa löscigg för två kronor om man höll tyst om det. Nu var det en affär man gick in i. Det gjorde mig förvirrad och ledsen. Sen kom det mer och mer. Bankomater som inte låg där de alltid legat. Kompisar som ville möta mig på kaféer som jag inte hade hört talas om. Spelningar på krogar som jag inte kände till, och folk som skrattade när jag föreslog att vi skulle ta en öl på Svenssons. Örebro blev mindre och mindre min stad, och mer och mer en stad jag hälsar på i. Jag har till och med behövt fråga en gubbe om vägbeskrivning. I staden som var min.

Eftersom tiden inte gick att frysa. Saker fortsatte att förändras. Örebro levde vidare när jag ville att den skulle förbli som den var.

Antagligen är det därför jag tycker så mycket om att få visa Örebro för någon som inte är därifrån. Hälsa på föräldrarna tillsammans med min sambo och gå promenad genom stan, eller tipsa någon stockholmare som ska dit över helgen om bra ställen att besöka. För även om jag inte längre har koll på allt, vet de senaste namnen på alla krogarna, eller ens känner speciellt många när jag går ut, så kan jag mer än dem. Och jag kan berätta vad ställen hette förut, och små anekdoter om saker som har hänt där. Så att Örebro blir lite mitt igen.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-03)