Bobo Bankrånare

Det var sommaren 1995, eller möjligen 1994. Vi var ett löst sammansatt gäng som blivit över efter det abrupta slutet på ockupationen av skofabriken Victoria. Punkare, dagdrivare, politiskt engagerade och vanliga spänningssökare. Vi träffades varje dag på den parkeringsplats som motiverat poliser och rivningsarbetare att köra bort oss från det hus där vi gjorde så mycket bra. Vi hade ingen lokal, och vi visste inte vad vi skulle göra annat än att sitta där på parkeringen. Möten, kallade vi det för. Dagordningar skrevs, politiker bjöds in, insändare skrevs. Vi kämpade för något som vi nog inte riktigt var säkra på vad det var. Förorättade och arga.

Plötsligt en dag dök Bobo upp. Ingen visste riktigt var han kom ifrån, eller vem han var. Bobo bodde i sin bil, som var belamrad med snabbmatsförpackningar, gamla tidningar och diverse spännande saker. Han var full av berättelser från en värld som vi visste mycket lite om, och han var snäll mot oss. Han kom till parkeringen varje dag. Brukade tända en eld, som vi sedan satt runt så länge vi kunde. De som gillade att dricka alkohol gillade Bobo för att han köpte ut, de som var ensamma och hemlösa gillade Bobo för att han också verkade vara det, och för att han alltid dök upp. Vi andra gillade honom för att han sa att vi var bra, att det vi kämpade för var viktigt, och för att han lovade att hjälpa oss med en massa saker.

Bobo var med oss där på Nygatan i Örebro under ett par månader. Sen var han borta, lika plötsligt som han dök upp. Jag tänkte att han var en alkis, och kanske börjat supa för hårt igen. Någon hade hört att han skulle flytta till en annan stad. Som jag minns det pratade vi inte så mycket om det alls. Det var mest självklart. Bobo hade varit med oss, och nu var han det inte längre.

Några veckor efter att Bobo försvann såg jag en löpsedel för en av kvällstidningarna. Det var en stor bild på Bobo, och texten "Clark Olofsson gripen för nytt bankrån". Jag köpte tidningen, och läste flera sidor om Bobo, som verkade heta Clark, och världen var lite annorlunda.

Det är så jag minns det, och så vitt jag vet så var det så det var. Jag drar mig lite för att skriva det här, eftersom någon annan kanske vet bättre, och dödar min fina anekdot. Å andra sidan kanske någon av er som var med där, Victoriasommaren i Örebro, kan bekräfta det. För jag tänker ofta på Bobo. På eldarna han tände. På allt hopp han ingav oss om att man kan förändra saker om man kämpar. Att man inte ska ge upp.