Även hjältar åldras

Vi har alla haft våra hjältar genom livet. Personer som vi sett upp till av olika anledningar, och som vi byggt upp en inre bild av som nog skulle vara svår att leva upp till om vi granskade personerna lite närmare. Sedan mitten av tonåren har mina sådana hjältar oftast rört sig inom musikens värld. Det kanske är konstigt, med tanke på att jag själv aldrig haft några ambitioner att bli musiker, eller också så är det just därför fullt logiskt. De bemästrar något jag vet att jag själv aldrig skulle klara av.

En tidig hjälte för mig var Anders Wendin. Jag såg Monster första gången på Bergslagsrocken i Fagersta 1996. Det var något helt nytt för mig. Punkigare än ska, skaigare än oi!, skickligare än punk. Jag var helsåld, och de kommande fyra åren kom jag att se dem så många gånger att de troligtvis kände igen mig från scenen. När de på Hultsfred 2000 meddelade att den spelning de gjorde där skulle vara deras sista för alltid så grät jag stort. Det var en magisk konsert, och efteråt stod jag kvar tills alla andra gått därifrån och applåderade. Hoppades på ett sista extranummer, förgäves. Sen kom Moneybrother som en nästan fullvärdig ersättare. Bandet var ju delvis det samma, och låtarna var fortfarande mycket bra. Men med succéer följer alltid en del förändringar. I onsdags stod jag framför scenen på Skansen och såg Moneybrother göra ännu en fantastisk spelning, men insåg samtidigt att många i publiken som sjöng med i låtarna var där av helt andra anledningar än jag. Och att de med all säkerhet skulle hata Monster. I mig blir det ambivalens i sådana lägen, även om man förstås borde strunta i alla andra och bara njuta av musiken.

Nästan samtidigt som jag skrev in Monster i min bok över odödliga artister upptäckte jag Liberator. Det var svensk glad-ska, med hattar, kostymer och hela kitet. Sångaren Robert Ylipää gjorde allt för att likna Buster Bloodwessel och fick för mig duga som ett svenskt substitut eftersom Bad Manners nästan aldrig var i Sverige. När han i avklippta kostymbyxor dansade sig genom en hel konsert i Stadsparken i Örebro tog han sig in på min hjältelista. Till skillnad från Anders Wendin kom han dock att åldras med mindre musikalisk värdighet. Liberator nådde sin peak med Worldwide Delivery 1998, och därefter gick det bara utför. När jag idag av ren nyfikenhet googlade Robert Ylipää för att se vad han gör upptäckte jag att han liksom jag jobbar för Stockholms Stad, som lärare i en femteklass på Matteusskolan. Bara runt hörnet från det hus jag bodde i fram till oktober förra året. Undrar om vi möttes?

Upptäckten får mig att fundera över vad andra hjältar från den tiden gör idag, för många av dem har ju faktiskt falnat. Jag uppmanar alla som vet något om vad Mart Hällgren, Stefan "Mongo" Enger, Nicke Hasselberg eller han som sjöng i Molly gör idag att lämna kommentarer här så att jag får veta!