Klätterträdet

Utanför huset där min uppväxt ägde rum fanns en stor ek. Den var lika gammal som huset vi bodde i, vilket betydde runt 50 år, och stor och yvig. Och som ekar av den kalibern så ofta är var den ett ganska bra klätterträd. Något som jag dock väldigt sällan nyttjade. Trädklättring är helt enkelt inte min grej. Man blir smutsig, får lätt skrapsår, och jag har aldrig heller riktigt sett poängen med det. Man kommer högt upp, och sen ska man ner igen. Till skillnad från takklättring så finns det inte så mycket att utforska. Trädet är sig ganska likt oavsett hur högt upp man klättrar.

Någon gång, jag gissar att jag var i tioårsåldern, hade vi besök av några vänner till familjen. De var den sortens vänner som inte var på besök särskilt ofta, så när de kom ägnades en stund åt den obligatoriska rundvandringen i hus och trädgård. Den som görs dels för att ha något naturligt att prata om i början av besöket, medan det fortfarande är lite trevande, och dels för att det ger värdarna ett tillfälle att visa upp hur förträffligt man har det. Inget fel med det, jag gör likadant när jag får besök nu, med den skillnaden att våra 45 kvadrameter är ganska snabbt rundvandrade.

När vi vid det här tillfället kom till eken kommenterade en av gästerna att "det ser ut att vara ett förträffligt klätterträd", nickandes mot mig, eftersom sonen är den som enligt traditionella könsroller förväntas klättra i träd. Och det var då den olyckliga kommentaren fälldes. Jag minns inte om det var mamma eller pappa, och det spelar ingen roll eftersom jag i efterhand förstår att det inte fanns något som helst uppsåt med det. Men någon av dem sa:

- Ja, men Mårthen är inte någon trädklättrare.

Bara det. Helt oskyldigt egentligen. Men i mina öron kändes det som:

- Ja, fast Mårthen kan inte klättra i träd. Han är lite vek, och på det stora hela en ganska dålig person när det kommer till sådana aktiviteter. Vi vet inte vad vi har gjort för fel.

Som sagt har jag i efterhand förstått att allt det där bara satt hos mig. Det låg nog inga värderingar alls i kommentaren, utan var bara en ganska korrekt beskrivning av den rådande situationen. Trädklättring var, som jag redan förklarat, inte min grej. Därmed var jag inte någon trädklättrare.

Ett par dagar senare, när jag var ensam i trädgården, klättrade jag upp i eken. Bara rakt upp så högt jag kunde, vilket visade sig vara tämligen högt, och ner igen. Sen borstade jag av mig bark och löv, gick in igen, och berättade det aldrig för någon. För mig var det bevis nog. Jag var en tämligen god trädklättrare.

Trädklättring var bara inte min grej.