Vill du dela körsnär med mig?

I går lyckades jag snappa upp en del av ett samtal mellan två äldre damer som jag mötte på Dalagatan. Så vitt jag kunde förstå var den ena precis i färd med att beskriva för den andra hur hon lärt känna en viss väninna.

"Vi känner varandra eftersom vi har samma körsnär", sa hon, som om det vore det mest självklara i världen.

När man lär känna en annan människa för att man går till samma körsnär lever man ett liv som skiljer sig ganska mycket från mitt.

Som samtalen ofta blir

- Hej!
- Hej. Det var länge sen.
- Ja, verkligen.
- Jaha, bor du här i Stockholm nu, eller?
- Ja, sen åtta år tillbaka. Du då?
- Ja, eller, jag letar bostad. Du har inte hört om något ledigt?
- Nej, det där är ju svårt.
- Du får säga till om du får tips om något.
- Ja, absolut. Det ska jag göra.
- Happ. Vart ska du?
- Nej, jag ska hem. Har varit och handlat lite smått och gott.
- Hmm. Ja, jag ska över till en polare. Vad gör du nu då? Du höll på och skrev en del va?
- Ja, jo. Det var ett tag sen. Jag jobbar ute i Kista nu. Med en sport- och kulturverksamhet för ungdomar.
- Jaha, låter ju skitkul. Så du skriver inte alls längre?
- Njae, jag frilansar lite. Och så skriver jag blogg.
- Ja ja. Där ser man. Har du kontakt med några hemifrån då?
- Njae. Inte många. Är inte där så ofta längre heller. Du vet hur det blir.
- Jo, kanske. Ja, det är väl så. Jaha ja. Jo, men så att...
- Ja, här ska jag av. Kul att se dig!
- Det samma. Vi kanske kan ta en öl snart? Snacka lite.
- Absolut. Vi får höras! Hej!
- Hej!

Och inte tar vi någon öl. Och inte hör jag något om någon lägenhet. Och inte minns jag ens vem det var. Örebro, antagligen. Men det var kul att ses. Absolut.

Lurarna är på - stör mig inte

Musiken är viktig för mig. Jag behöver min dagliga dos musik för att må bra. Har jag inte fått lyssna på musik på ett tag så byggs det upp en lång lista i mitt inre på låtar jag vill höra, skivor som behöver lyssnas på.
Den huvudsakliga tiden jag har till att fokuserat lyssna på musik är när jag förflyttar mig. Hemma har jag ofta musik på, men det blir då mer som en bakgrund. Där har jag ju ofta saker jag behöver göra, eller så umgås jag med Sanna, ser på teve, äter eller något annat som gör att musiken inte är det centrala. Inget fel med det. Men när jag förflyttar mig, och lurarna är på, så är det effektiv musiklyssningstid. Till och från jobbet varje dag blir ungefär en timme, lunchen ytterligare en timme, och ganska ofta tillkommer någon tur till affären eller för att hämta post eller så.

Mardrömmen är därför när man springer på någon i tunnelbanan som gör anspråk på mina öron. Det är klart att det finns personer som det är kul att träffa, men allt för ofta är det personer som jag inte prioriterar högre än den musik som för tillfället behöver lyssnas på. Antagligen skulle även de jag möter föredra att sitta i lugn och ro på tåget och läsa en tidning, kontemplera sin dag eller vad nu folk ägnar sig åt på tunnelbanan. Men eftersom vi känner varandra lite måste vi prata, och tillbringa tjugo minuter med att försöka hitta samtalsämnen. Det kan vara någon från ekonomiavdelningen på jobbet, någon man känt tidigare men inte umgås med längre, eller bara någon man vagt känner igen och knappt kan placera. Det går ändå inte att bara behålla lurarna på och inte prata.

Häromdagen hamnade jag plötsligt mitt emot Mike på väg hem från jobbet. Mike dansar på mitt jobb, och vi känner egentligen inte varandra alls. Jag tog av lurarna och började prata lite. Hela tiden funderade jag över hur jag skulle kunna komma tillbaks till musiken. Till slut sa jag:
- Jag sitter och tänker på anställningarna vi håller på att göra. Jag ska fortsätta med det.
Och satte på mig lurarna. Han verkade helt okej med det, och det var ju nästan sant. Men det kändes ändå lite nedrigt.

Det har hänt att jag har klivit av tidigare än jag egentligen ska och tagit nästa tåg. Det har hänt att jag har fejkat mobilsamtal för att komma undan med att bara nicka åt bekantingen och sätta mig lite längre bort. Jag har tagit långa omvägar, gömt mig bakom skyltar, låtsats sova och mycket annat. Alla knep är tillåtna för att slippa utsätta både mig och den andre personen för ett krystat samtal som vi båda vill bort från.

Här finns det behov av gemensamma etikettregler. Magdalena Ribbing, hjälp oss!
Kan inte lurar på betyda att man inte vill bli störd?
Kan det inte vara okej att säga ”hej, kul att se dig, jag lyssnar tyvärr på en viktig skiva så vi får prata en annan gång”?
Kan man kanske inte rent av nöja sig med att sitta mitt emot varandra, titta på varandra, le, men fortsätta lyssna på var sin musik. I tyst samförstånd. Nöjda med att slippa prata, gå omvägar, gömma sig eller låtsas sova. Kanske kramas när man skiljs åt.
Det skulle jag gilla.